Den allra värsta skepparhistorien!

Appropå lögner. Oftast är det ju inte bergsklättrare utan sjöfolk det gäller. I de kretsarna ljugs det så det osar. Det ljugs så att den allra värsta skepparhistorien sägs gå så här: "Visst känner man till sjöfolk som ljuger och skroderar och står i, men jag håller mig för god för alla skepparhistorier och föredrar alltid sanningen när jag berättar mina upplevelser".

Flax, gnäll och lögner

Ibland har man så’n flax att det är knas! Hittade en exakt likadan hydrofor som den vi har på blocket ett par mil från oss. Några år yngre är den dessutom. En skönhet från 1974 för 700 spänn. Så det blir ju uppgradering trots allt på hydroforfronten.

Nå’t annat som verkar ha fått flax är influensa vaccinet. Ska man tro media så har i vilket fall vaccindoserna fått vingar och flugit iväg. Eftersom jag själv spelar hockey så fick jag mitt vaccin för flera veckor sedan och har lyxen att raljera en aning över det evinnerliga gnället. Visst, om det var ebola det rörde sig om så skulle jag också vara aningens bekymrad över logistiken i den här vaccincirkusen, men det är det inte. Inte för att jag är nå’n expert på området, men jag antar att det tar en viss tid att odla 9 miljoner doser vaccin, så att leveranserna blir stegade och något utdragen i tid är knappast så konstigt. Men det är ett evinnerligt gnäll att det tar tid. Ingen som funderat på det fantastiska i att det köps in vaccin till alla människor i det här landet som sedan får det helt gratis? I morse gjorde P1 en stor nyhet över att man inte gjort någon prioritering av vissa samhällsviktiga funktioner som kungen(!), regeringen och sophämtarna tex. Jag ler i mjugg. Tänk om kungen HADE prioriterts, då vet jag precis vad nyheterna hade handlat om idag!

Annars handlar nyheterna den här månaden mest om Annelie Pompe och Johanna Öhrn. Beror förvisso på vilka nyheter man läser, men hämtar man dem från utsidan (http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=58384) så gör det det. För er som inte har följt med så handlar frågan om Annelie och Johanna har ljugit om att de bestigit Shishapangma. Den som är intresserad uppmanar jag att följa de snirkliga trådarna via Utsidan, men oerhört kortfattat är det så här: Annelie och Johanna åker till Himalaya för att klättra Shishapangma och Cho Oyu. Hemma i Sverige har de varsin spökskrivare för sina bloggar på området. 30 september meddelar bloggarna att de nått toppen på Shishapangma. Några bilder dyker även upp på Johannas blogg. Precis som i alla sporter så synas de flesta påståenden om stora prestationer i sömmarna och Janne Corax upptäcker att bilderna på Johannas blogg är manipulerade samt att det existerar så pass mycket felaktigheter att det hela inte kan stämma. Det uppdagas att Annelie och Johanna inte nått toppen på Shishapangma utan det som kallas ”Central Summit” som är 19 meter lägre och enklare att nå. What’s the biggie, kanske någon undrar. Men det är lite som med världsrekord i 100 meter. Det är den där sista hundradelen som skiljer en ordinär prestation från något extraordinärt. Precis så är det här också. Nu går diskussionen fram och tillbaka mellan tvivlarna och Annelie och Johanna och deras team. Hur högt kom de egentligen och vem har farit med osanning.Vem står för de manipulerade bilderna? Jag har läst och funderat i flera veckor nu och har fortfarande ingen aning om vad jag ska tro egentligen. Men jag har hitintills valt att tro på Annelie och att de verkligen kom till Central Summit och att felaktigheterna i bloggarna uppstått pga missförstånd och oförstånd av spökskrivarna . Något annat skulle vara så enormt absurt att det inte finns på min karta. Varför ljuga om en klättring innan man ens hunnit börja sin klätterkarriär? Ett säkert sätt att sabba den för all framtid. Och hur i helsike tror man att man ska komma undan med det? Nä, det verkar helt otroligt. Jag fortsätter att dammsuga den fakta som kommer fram så får vi väl se. Under tiden hoppas jag för deras egen skull och alla de som tar ställning för dem att det enda Annelie och Johanna kan beskyllas för är dåliga val av spökskrivare och kass förmåga att hantera andra klättrares frågor.

Det man inte har i kranen, får man ha på golvet!

Jaha, då var vi utan vatten igen. I kranen alltså. För på golvet är det jättemycket! Jag kryper runt på alla fyra i bäcken mellan hydroforen och golvbrunnen och tänker: Varför? Varför!? Och varför måste jag hela tiden krypa runt på alla fyra? Ett hål i botten på hydroforen gör att allt vatten som pumpas in rinner ut på golvet i stallet. Rostat sönder inifrån. Vi som var så nöjda med att allting gick framåt för stunden. Långsamt, men framåt! Så händer en sån här grej. Ett steg tillbaka. Hydroforen är ju från början av 60-talet så den har ju stått pall i 50 år, men jag tycker nog att den borde ha funkat i 50 till, eller i 100. Så nu får man väl ägna dagen åt att surfa blocket upp och ner i jakt på nå’n anna jäkla hydrofor från 60-talet som jag sen ska ägna en halv helg åt att installera och moka rör. Och slutresultatet blir bara precis som det var igår. Inget adderat värde över huvud taget. Fy faan. Roligare kan man faktiskt ha. Vi bestämmer att vi trots alla flodfåror på golvet ändå måste använda den trasiga hydroforen tills vi hittat en ny. Så jag slår på pumpen och börjar trycksätta och försvinner som en tandsköterska under röntgen ut ur rummet. Det här är inget farligt alls tänker jag och hoppas att inte hela skiten flyger i luften. Dags att kolla blocket! God morgon!

Vettigt att springa till skogs?

Jag smyger ut i natten, ser mig om flera gånger innan jag lämnar byn. Har någon sett mig? Jag har en snabbt nedskriven vägbeskrivning i handen och armborstet över axeln. Jag är på väg till fribrytarna. Snapphanar och biltoga. De som sprungit till skogs. Därifrån igenkommande att bekämpa Shell. Det är kul det där med att springa till skogs förresten. Miljömupparna, jag inbegripen, har ju en förkärlek för att bosätta sig i långt ut på vischan och odla sin trädgård för att sedan fara flera mil i en gammal bil till stan och jobba. För tvungen att jobba är man ju, och vi kan inte alla få jobb som miljörådgivare i Everlöv neh? Man kan ju onekligen fundera på hur klimatsmart det är. Inte alls hävdar jag. Energieffektiviteten i att bo i stan är betydligt större. Där adderar man minst transporter för arbete, matinköp etc. Dessutom är energiförbrukningen i ett flerfamiljshus mindre per capita än i en gammal skånelänga från 1837. Viss klimatkompensation blir det väl i och för sig om man kan odla en del egen mat, men jag är tveksam om det gör någon större skillnad, för odla kan man ju göra i stan med om man vill. Ska ta och räkna lite på det när jag är på humör. Livskvaliteten är däremot betydligt större här ute tycker jag. Men smaken är som ju som baken. Nå’t annat som är som baken är energipolitiken. Nu är det dags att ta ställning till kommunens vindkraftsplaner. Och eftersom folk generellt tenderar att hellre ha ett gasborrtorn i nästa härad än ett vindkraftsverk i sitt eget så blir debatten både kladdig och luktar illa. Så nu måste någon se till att ställa hela frågan på fötter, dvs se till att det börjar handla om att välja mellan gas och vind, inte primärt att se till att eventuella byggen hamnar så långt bort från sin egen täppa som möjligt. Suck, antar att det blir jag som får göra det... Jaha, Vill du själv ha ett gigantiskt vindkraftverk på gårdsplanen då, undrar du. Nä, säger jag, vem fan vill det. Men någon måste kanske ha det för att någon annan ska slippa ha ett gasborrtorn på sin gårdsplan. Vad jag undrar är vem som vill elda fossila bränslen tills jorden exploderar?

Högst i Skåne, Söderåsen 212,2 m.ö.h

Nu är det ingen lek längre! Nu handlar det inte om högst i häradet. Nu är det high pointing Sweden. Nu är det högst i Skåne! Klockan 09.07 lördag 31a oktober ger vi oss iväg för att bestiga Söderåsen 212,2 meter över havet. Det är jag, 2-åringen och K, som är på besök från uppsverige och för en gångs skull i det här projektet har vi ett strålande väder. Vi kör bilen genom ett soligt höstlandskap till Ljungbyhed. Helst hade jag velat gå nerifrån Ljungbyhed mot toppen, men 2-åringen är inte på topp idag så att säga. Så är det ju ibland. Ibland vill man varken gå själv eller sitta i bärstol och då gör man inte många meter per timme. Eftersom vi tänkt att både gå upp på Maglesten, åsens högsta punkt, och Höjehall så tar vi det säkra före det osäkra och parkerar bilen mitt emellan inte långt från Magleröds gård. På så sätt är vi inte jättelångt ifrån bilen någon del av sträckan om 2-åringen plötsligt skulle bestämma sig för att det får vara nog. Vi hade hört att det ska finnas en skylt vid grusvägen vid Magleröd som pekar ut stigen mot Skånes högsta punkt. Antar att det är ett uttryck för lokalbefolkningens stolhet, för toppen är knappast svår att hitta med terrängkartan. Och inte utan heller, för i god skånsk vildmarksanda så har ju även den här åsens högsta topp bebyggts med gigantiska telekommaster. Just dessa har förstås en fin polkagrismålning i rött och vitt, men det hjälper inte mycket när det kommer till vildmarksestetik. Skylten vid vägen finns faktiskt kvar. Men när vi hittar den i diket pekar den rakt ner i marken. Så mycket bättre blir det inte när vi försöker sätta den på plats heller. Man får nog ha en postgymnasial utbildning i historisk handskriftläsning för att kunna tyda vad som står på den också. Vi traskar upp till toppen, försöker kisa så mycket att vi inte ser masterna, gör ett par cirkushopp ut från stenen på toppen och går därifrån. Igen är inte högst detsamma som bäst. Istället tar vi och vandrar bort mot Höjehall som är en av Skånes vackraste utsiktsplatser. På toppen som är 209,7 m.ö.h står ett utsiktstorn. Tyvärr kommer vi inte fram. 2-åringen som har bra koll på det skånska uttrycket ”Mö mad, Go mad, å mad i rettan ti” tycker det är dags att äta. Jag som har koll på fortsättningen; ”…åsså madaro” (som man oftast får för lite av) inser att det är bara sidsteppa hundra meter ut i terränglådan, ta fram köket och brassa torskgryta. Så det gör vi. Tyvärr har jag lyckats glömma bestick så det blir till att improvisera och vika skedar av förpackningsmaterialet. Kan det bli rimligt kladdfritt undrar jag. 2-åringen skiter i vilket och smaskar torskgryta ur min matpåse med hela ansiktet. Och sen smaskar han pasta bolognese ur K’s. Och på det trycker han i sig en dubbelmacka med stekt ägg, ett halvt äpple och en kanelbulle. Rapar och lutar sig tillbaka på liggunderlaget med nallen i famnen. Det kan vara jobbigt att vara bergsbestigare! Solen silar ner genom höstlöven. Och temperaturen kryper sakta upp mot tio grader. Något mer traskande kommer inte på fråga idag. Alldeles för fint väder för det tycker 2-åringen och börjar leta höstlöv. K och jag ligger på alla fyra och letar efter kökets fördelarkopp som trillat ur när 2-åringen packat ihop köket. Praktiskt nog så har det exakt samma färg som höstlöv. Så där blir vi alla tre stående på alla fyra en rätt god stund med händerna i löven. Finns det bättre sätt att spendera en helg?


Skånes högsta punkt. Vid foten av masten!


Nalle, highpointar Sverige


På topp!


Läser topptavlan.


På utsteget.


Nedstigning.