Är det inte det ena så är det det andra

Är glad. Rördragning i badrum och tvättstugan är klar. Badar bubbelbad och dricker låtsas champagne och firar att man har ett egenhändigt byggt badrum. Kommer upp ur badet och upptäcker att det inte bara är i badrummet som bad är upptappat. Även på tvättstugegolvet har någon hällt upp ett bad utan att nån bett om det. Suck. En slang har gått av till tvättmaskinen. Pust. Tur att vulktejp och slangklämmor löser det mesta. Däremot löser det inte problemet att vatten helt plötsligt börjat kapilärpressas ut ur murstocken i 2-åringens rum. Poff bara så börjar det rinna vatten ur murstocken i brösthöjd. Måste ha blivit någon sättning och/eller sprickor i murstocken så att regnvatten letar sig ner på insidan av murstocken och sedan ut genom putsen på ena sidan av murstocken. Nä fy faan, det löser inte vulktejpen. Den är alldeles för liten! Istället är det gaffatejp, svarta sopsäckar och en lång stege som gäller. Sen stod jag där mitt i natten på taket och packade in skorstenen i svart plast som en blandning av myling och förvirrad tomte. När gaffatejpen är slut ringer jag en plåtslagare.

Sensation Seeking

Så fort man vänder ryggen till ska man alltså klumpas ihop med ett packe pantskallar till helikopterrånare. Anna Dåderman, docent i rättspsykologi uttalar sig tvärsäkert på Aktuellt om att rånare behöver "kicken" precis som bergsklättrare. Det är ett sånt där härligt uttalande som man bara kan göra med bakvänd logik. För om jag får bli aningens akademisk en stund, (vilket jag brukar bli när jag blir förbannad) så antar jag att hon lutar sig bland annat på "The Zuckerman sensationseeking" och lite gammal god faktoranalys. Det ska då finnas fyra faktorer som som är karakteristiska för "sensation seeking" vilket är det Anna Dåderman tycker att brottslingar och bergsklättrare är. Faktor 1: Spännings- och äventyrslystnad (Thrill and adventure seeking) speglar benägenhet för risktagande, såsom bergsklättring, fallskärmshoppning, dykning och kappsegling. (Ja om det är definitionerna ligger man ju risigt till) Faktor 2: Jakt efter nya erfarenheter, (Experience seeking) reflekterar jakten på nya sinnesupplevelser som kan sökas i musik, konst, droger spontana resor och umgänge med människor som har ett avvikande och spännande sätt att leva. (Ligger nu ännu sämre till även om drogerna kanske begränsas till snus) Faktor 3. Bristfällig hämning (Disinhibition) speglar tillfredsställelse i omväxlande sexliv, hasardspel och alkohol. (Hmmm) Faktor 4: Känslighet för monotoni (Boredom susceptibility) beskriver människor som hyser motvilja mot rutin. De söker ständigt efter något nytt. Avsaknad av förändringar medför en allmän rastlöshet. (Nej, jag älskar rutin! Vem gör det inte?)

Det roliga med hela den där teorin är att den just måste ha gjorts av någon riktigt träig människa som tycker att folk som gillar att surfa, lyssna på musik,som har ett schysst sexliv och tycker att det är trevligt med nya erfarenheter lever riktigt riktigt farligt.

Vad som stör mig i Dådermans uttalande är för det första att det kan vara en jäkla skillnad i vilken faktor som är utpräglad hos vilken typ av person. Sensation seeking är inte en sak utan flera som kan kanaliseras positivt eller negativt beroende på vilken eller vilka faktorer som är framträdande. Helikopterpsykopater och klätternördar är två helt olika personligheter. För det andra är det en sak att säga att det vid undersökningar bland klättrare finns en överrepresentation av personer som får höga poäng på the Zuckerman sensation seeking scale i förhållande till en normalgrupp. Det är en helt annan sak att säga att man som bergsklättrare är en sensation seeker. Och det är DEFINITIVT en helt annan sak att säga det i samma mening som man pratar om helikopterrånare, ungefär som att huruvida man blir bergsklättrare eller rånare är det bara slumpen som avgör. Samma skrot och korn tycks Dåderman mena. Hon borde veta bättre. Jag har ju rippat texten ur en av hennes artiklar i Läkartidningen!

Men vad fan vet jag, jag är inte psykolog, jag är filosof. Kanske ligger det nåt i det där ändå, vem vet? Har precis kommit till kontoret, svept den tredje koppen kaffe, villl ha mer och känner att känsligheten för monotin kommer smygande. Funderade en sväng på att skita i jobbet och dra en repa på Kullaberg, men sen ringde T och sa att han kommit över en helikopter, så jag drar med honom istället. Vi hörs!

Kullaberg 187,5 m.ö.h

Berättelsen om klättring på Kullaberg är nästan alltid berättelsen om klättring man vill göra snarare än om klättring man gjort. Det verkar som man alltid kommer hem med ett nytt projekt i bagaget. Så också denna gång. Som ni förstått är inte Kullabergs högsta topp Håkull okänd terräng för vår del. Här har man sprungit upp och ner med ryggsäck och tränat inför olika bestigningar i 15 år. Normalrutten var därför inte ett alternativ denna gång. Normalrutten är en travers som följer västra ”kammen” upp till toppen, och därefter går ner östra ”väggen”. Leden som kallas blå går längs hela norra sidan av berget och tillbaka kan man följa röd led på södra sidan av berget. Att göra "Kullen circuit" som är ungefär två mil är ett alldeles perfekt dagsäventyr som alla med okej basflås klarar av. Har man småbarn så plocka med bärstolen. Vagn går inte. Vi snackar ju ändå vildmark va. Jag är ju egentligen en av dem som förespråkar att alla berg ska klättras från havsytan upp, utan hjälpmedel i form av kabinbanor, bilar etc. Inser väl själv att det inte alltid håller eftersom många anmarscher blir tokigt långa på det sättet. Men det finns några berg som faktiskt går att göra på detta sätt. Ett av dem är faktiskt Kullaberg. Så tanken var att vi skulle starta med fotsulorna i vattnet på norra sidan av berget och göra ”Håkull Direct”. Rätt upp för bergssidan till toppen, kortaste vägen. Men eftersom vi lyckades lura med gravida mamman på den här turen fick vi planera om. Norra sidan bygger ju ändå på att man kan få in höften mot berget och det blir svårt med en badboll till mage. Lite raskt bytte vi fokus och beslutade oss för Håkull Southface Direct, lite flackare, men å andra sidan aningen längre. Bilen parkerade vi vid Björkeröd och följde röd led upp till korset under Håkull. Här ansluter en svart traversslinga till röd led. Följer man traversslingan och skyltningen mot Håkull kommer man upp på blå led och västra kammen mot toppen. Vi snöt oss i fingrarna, sket i stigarna, tog solriktning mot toppen och gav oss ut i terrängen. Till en början går stigen rätt brant uppåt genom diverse sly och förbi några mindre stenpartier. Rätt snabbt fastnade vi i ett oändligt hav av björnbärssnår. Vi tog paus, åt björnbär och beslutade sedan för att backa tillbaka och kringgå åt höger. Det var rätt beslut. Vi kom då ut i skir bokskog som vi kunde följa hela vägen upp till gräsheden på cirka 160 m.ö.h. Efter att tagit oss ända upp på 175 m.ö.h stötte vi på nästa hinder. Täta enesnår. Här höll vårt äventyr på att ta slut. Vi kom inte igenom. Efter lite letande hittade vi dock en öppning genom snåren och vi såg de tre tegelpelarna som markerar Håkulls topp. Nektarin och bulle. Vi klättrar upp på stenpelarna och hoppar ner. Jag nöjer mig med en gång, 2-åringen med 15. Lillkillen som är utrustad med cordelette rekar en bit nedför nordsidan inför nästa tillfälle och vi är helt överens, vi måste komma tillbaka snart för att göra nordväggen och Håkull Direct.


Trollskog och surväder.


Trädgränsen.


Sista stegen mot toppen.


Toppfika.


Matsäck, rep och mössa. A,O och Z i all klättring.


Bättre utsikt än Romeleåsen.

Nedstigning i språng.

Lerhamn

Vi är tillbaka från Håkull, tänker dock hålla er på halster till i morgon. Jag vet att ni undrar. Kom de upp? Kom de inte upp? Hur var förhållandena på berget? Jag vet att det är många frågor men jag kan inte föra över bilder i bulk härifrån, så ni får helt enkelt hia er! Vi tar allt imorgon. Idag regnar det fortfarande och är skitväder. Tokfastern vattnar trädgårdsväxterna. Farfar, jag och 2-åringen tar upp båten liksom alla andra som inte yrkesfiskar. Det är sista helgen i september och sommarförsäkringarna går ut den första oktober. Sommaren är definitivt slut. Vi smyger på oss ylletröjorna, lyssnar på havet och korkar upp en flaska skumpa. Tittar på Tokfastern som bygger hus som är bredare på bredden än långt på längden! Antar att man måste vara sne i huvet för att få rätsida på en sån sak.

Kullaberg - Dagen för bestigningen

Vaknar i Lerhamn vid foten av Kullaberg. Blåst, duggregn och skitväder. Tokfastern badar i havet. Jag vill inte ens lämna sängen. Theo har fått nya storskor inför bestigningen. Vill dock inte ha dem utan väljer beprövade tennisdojjor. Han har vart med förr han. Man ska aldrig köra på obeprövad materiel inför en sån här tur. Konstaterar igen att det är skitväder. Lantliga mamman tycker dock att det inte finns något dåligt väder utan bara dåliga kläder. Och det har hon min själ också lyckats hitta! En galen mössa från tiden långt innan mössan definerade klättraren. Nu ser hon ut som en ribbstickad badboll i huvet. Får hoppas att man inte träffar på nån man känner på den här turen! Theo är tuffare. Dels har han en mössa som i sig är ett statement, en med TVÅ tofsar, dessutom har han fått en cordelette coil över axeln. Vi beger oss iväg för att göra Håkull.