Ibland har man ingenting att säga

Ibland har man liksom ingenting att säga. När jag inte har nåt att säga brukar jag knipa käft. När jag kniper käft brukar folk undra om jag är arg eller sur. Nä, hur så undrar jag? Ja, du är så tyst. Nä jag har bara inget att säga, säger jag då. Du är sur alltså?, Nä, bara tyst! Sur! Nä, nu blir jag förbannad! Först har man hela sin skoltid fått höra att man ska vara tyst och låta andra prata. Att lyssna är en god kvalitet! Sen när man efter 37 år väl håller käft en gång, ja då får man veta att man verkar sur... Vis av erfarenheten tänkte jag därför bara säga till er att anledningen till att jag är tyst ibland på den här bloggen är inte för att jag är sur, utan bara för att jag inte har nåt att säga. Och så har det förstås en del att göra med att den nya parveln tar lite tid, så jag hinner liksom inte med att förklara hur världen funkar för er varje dag, jag måste nämligen förklara så himla mycket för den nya parveln. Han undrar tokigt mycket. Men så snart jag hunnit förklara de grundläggande grejjerna så lovar jag att shejpa upp mig och återgå till i varje fall en standard på ett inlägg per dag. Bara så ni inte tror jag lackat ur.