Vad ska man säga?

Fint julbord tänker du. Visst, om det varit innan man högg in. Men det är det inte, det är när julen är slut. Bokslut 2 snaps och en och en halv skinkskiva på sex personer. Vad ska man säga? Inget. Jag håller käft så hörs vi 2010.

Mamma, mamma tomten brinner!

Lillebror käkar, skiter och rapar. Storebror käkar, skiter och kräks. Mormor kräks och jag har feberfrossa. Det är kul när det är roligt! Inte den lugnaste av jular med kräksjukan i huset. När det känns som jobbigast runt jul kan man ändå tänka på sömnen och vila i sitt relativa lugn. Mamma, mamma tomten brinner!

Hur bor folk egentligen?

På frågan varför man bor i skåne svarar ingen av läsarna att det är på grund av att det finns snö bara 3 dagar per år. Jag kan förstå det, för det är ju inte med sanningen överensstämmande. Har varit snö i säkert sex dar nu och fler lär det bli. Kommer få svårt att skylla på bristen på träningssnö inför Vasan. Man kanske får börja ligga i? Tränar för stunden medelst snöskyffling. 2-åringen hjälper till med en lastare på 14 cm. Efter att ha sett mig i diket har han har ju förstått vad det är man ska ha. "Flylulsdift" smilar han när han kör om mig med leksakslastaren där jag går med handjagaren inne på gårdsplanen. Nä, snö är det ingen av skåneläsarna som saknar. Tydligen inte spettekaka eller naturgas heller för ingen har angett det som skäl att bo i skåne. Konstigt för det verkar ju snart vara lika skånskt som senap. I varje fall naturgas. Spettekaka är det väl ingen som äter längre. Förvånansvärt många av läsarna äger tydligen slott. 50% av de som svarar på enkäten äger tydligen slott man vill sälja, men hittar inga köpare. Jo jag tackar. Fint ska det tydligen va. Det gör en ju lite orolig vad det är för läsekrets man attraherar. Det gör ju också onekligen att man börjar fundera lite runt demografin kring läsarna av den här bloggen, vilket också föranleder denna veckas undersökning. Vi får helt enkelt klarlägga den sociala boendestrukturen för jag dör av nyfikenhet. Vinden, regnet och närheten till bergen var generellt annars de starkaste anledningarna till att bosätta sig söder om smålanden. Folk har humor! Och nu undrar du vad fotot har med saken att göra. Inte ett jota, svarar jag. Det fyller bara syftet att blidka krav från utomsocknes släkt på fler foton på gårdens spädgrisar.

4x4

Och det fortsätter bara att snöa. Om någon någon gång ifrågasätter att du verkligen behöver en bil med fyrhjulsdrift så be den personen att ringa mig så kan jag ge oändliga exempel på varför det är ett absolut måste! Nedan lilla Mister hade då varken kommit till eller från sjukan utan 4x4. Som sagt hade det varit bra på traktorn dessutom. Måste kanske ordnas? Hade varit kul med en vit jul. Jäkla pucko man är va?

Samma tid, samma plats

Glada kollegan undrar hur man kan jobba som planör på kontorsjobbet när något sånt här inträffar. Vaddå?, undrar du. Samma tid, samma plats för exakt två år sedan föds 2-åringen, nu föds den nya lilla Mister. Vaddå? undrar jag. Samma datum, det är väl perfekt planering!? Så himla praktiskt när det gäller födelsedagsarrangemang dessutom. Inget förnamn ännu, bara nummer och efternamn. Lite som i lumpen helt enkelt. Sover mest, var som helst. Också det lite som i lumpen. Och snart vaknar en 2 år äldre lillkille och börjar köra med en. Precis som i lumpen.

Tredje dagens snö.

Hade varit kul om det kom ordentligt med snö till jul, sa jag till lantliga mamman efter andra dagens småsnöande. Men man ska vara försiktig med vad man önskar sig. På morgonen såg jag inte bilen under snön på gårdsplanen. 40 cm jämt och 1.5 meter i fyken på grusvägen. Tur man har traktor! Synd att man inte har traktor med fyrhjulsdrift. Tur att grannen har en stor lastare och kan dra upp en hobbybonde och hans leksakstraktor ur diket när han försökt göra upp med kung Bore. Ska köpa snökedjor.

Första snön

Firas med snöbollskrig och smällkaramell. Lantliga mamman har gjort karamellen men haft någon övertro på min och 2-åringens styrka. 10 lager kreppapper kan inte ens pippi långstrump dra sönder. Blev till att skära upp härligheten.

Grabben grus

Vad är bättre än att få sin egen 3 meter höga grushög? Klättra upp hoppa ner. Hoppa mer!

Gräsgärde

Det visade sig att flugornas herre inte hade så många vänner trots allt. Kanske har med flugorna att göra? Hur som helst så fick man stå och gräva hela dan mol allena. Blött och regnigt på väg hit. Sämre dag kan man ha.

Saker man tappar

Jag knäpper små hängslen på 2-åringens vantar. Han protesterar. Vantar, nej, nej! Men du vet ju att man fryser om fingrarna utan vantar säger jag. Och vad ska man inte frysa om när man ska på äventyr? Jo det vet han ju. Motvilligt säger han "Fötter" Och mer? "Tummetott... ickepott.... ijaickeije" och så ser han fullifan ut! Just det lilla vicke vire. Varm om händer, fötter och huvud och mätt i magen, de fyra hörnstenarna för alla lyckade äventyr. Han vet men har inte accepterat. Gör man rätt som tvingar på de där små vantarna och hängslena? Men det är lika bra att lära sig direkt tycker jag. Vantar ska sitta fast. Tro mig. Önskar jag kunde tvinga på betydligt äldre äventyrare än 2-åringar såna där små hängslen tänker jag där jag sitter på tredje replängden på ett isfall vid Kebnekaise. Nerför isen singlar en handske i vinden uppifrån. Jag ser ingen. Hör ingenting. Jag tittar efter handsken som rasar ner och landar tyst i snön femti meter under mig. Strax efter vanten kommer en påse med mackor farande. Jag trycker ansiktet mot isen och känner hur påsen studsar på hjälmen och tumlar vidare ner och gör handsken sällskap i snön. Vad i helvete!? utbrister jag och kikar uppåt fallet. Över en liten avsats tio meter upp far små isbitar i ett litet regn ner över mig och så dyker ett huvud med röd hjälm upp. "Fan, ni når inte min påse eller?" Jag kollar ner. 50 meter. "Är du tjock i huvet eller?" frågar jag. Jag plockar inte upp en macka som 2-åringen slängt 1 meter ner på golvet från matbordet så inte klättrar jag ner femti meter för att plocka upp det här puckots mackor. Och inte vanten heller för den delen. Måste vara en hungrig jävel som tycker förlusten av mackorna är värre än vanten när man sitter i minus 15 grader 60 meter upp på ett fruset vattenfall. Faktum kvarstår. Håll i grejjerna. Hårdast håller du i vantar, mössa, skor och matsäck. Och det du inte kan hålla i det knäpper du fast. Om inte kan man väl lika gärna skicka med hela packningen med en främmande kille på skoter...eller?

Trött!

Jag är trött. Galet trött. Vi ska få en ny liten parvel när som helst. 2-åringen är galen, han fattar att nåt är på gång att hända. Lantliga mamman är också galen, antar att hon också fattar att nåt är på gång att hända. Själv är jag sjukt stressad för att få klart det nya sovrummet så att inte alla fyra plus julgäster behöver dela på samma sovrum. Det blir väl trångt. Kontorsjobbet är galet det med. Men så är det ju alltid när folk riskerar förlora jobben. Det sämsta hos folk tittar fram ur sina fula små hålor. Själv sitter jag i ett projekt med några go’a människor och låtsas vara Bagdad Bob. Vi springer på i 200 km/h som om inget särskilt är på gång. ”Vaddå uppsägningar? Nej för faan det vet jag inget om… Har inte tid heller... Måste leverera!” Men man blir trött av alla intriger. För det är ju spännande med skvaller. Sen när man väl hört det så vill man skaka av sig skiten. Men som man får skaka! Och det blir man trött av. Blir trött på hela vardagen. Ibland känns det som man bara ser världen genom en TV. Stirrar hela dagen genom skärmen ut i verkligheten, om Internet nu är någon verklighet att tala om. Sedan sätter man sig i bilen och kikar genom rutan ut på verkligheten som svischar förbi en på väg hem till aktuellt på TV. Fy farao, som Tommy och Annika skulle ha sagt. En gång skapade man nyheterna, nu konsumerar man dem. Och behöver man konsumera något annat så är det alltid knappt med tid, men tur då att man kan surfa ut på Internet och beställa på postorder. Så himla smidigt, man behöver inte ens lämna rutan för att åka till affären. SUCK! Och trött är man. När fan ska solen gå upp? Vad är detta? Lång natts färd mot dag? Jag ska ställa O’Neill på fötter!

En kärleksförklaring till SMHI

”Södra norrlands inland och fjälltrakter…” säger SMHI på P1. ”Norrland!!” utropar 2-åringen. Farmor och farfar bor i norrland. Landvädret pratar om farmor och farfar! 2-åringen har redan en positiv relation till väderleksrapporten. Själv kan jag känna hur harmonin sprider sig i kroppen av sjövädret. ”Ålandshav och skärgårdshavet 7-8 m/s, ökande , mot kvällen vridande åt väst” Jag blir helt avslappnad i nacken, sippar lite på kaffet och kikar upp i taket. ”Bottenhavet, Norra Kvarken och Bottenviken” Jag sjunker djupare ner i stolen. ”Brämön, Lungö, 6, Skagsudde 7.” Nu är jag helt i koma! Det finns få saker som är bättre än att vakna till maskinens jämna dunk, sticka upp huvudet ur luckan och känna havet blåsa in över däck. Jag släntrar upp i styrhytten. Folket på bryggan nickar. Jag slår på radion. Någon kommer med kaffe. Rykande. Tar fram loggboken. Väntar, tittar ut över det svarta havet. Vid horisonten en strimma ny dag. ”Ålandshav och Skärgårdshavet…” hör jag SMHI säga. Jag fattar pennan.

Miljöproblem?

Idag börjar klimatkonferensen i Köpenhamn. Ett misslyckande innan den har börjat eller? Vi får väl se. Själv har jag bidragit till påskyndande av utsläppen av kolföreningar i atmosfären genom att elda upp en stor hög med ris på fårens vinterbete. Borde kanske ha grävt ner det istället men jag orkade faktiskt inte. Och jag orkade inte dra pinnar ur pälsen på tackorna heller. Så det blev till att elda. Trevligt med majbrasa i december tyckte 2-åringen som med frenesi släpade pinnar och kastade på elden. Elda pinne! Elda Pinne! Kommunen drar sitt strå till klimatstacken också. Från nästa år kommer alla att få två stycken 340 liters sopkärl för källsortering. Det är ju fantastiskt tycker jag. För oss som redan sorterar så blir det ju ingen större skillnad förutom att renhållningsabonnemanget blir tusen kronor dyrare per år. Eftersom jag är en snål jävel ringer jag och frågar om man inte kan få fortsätta att åka och lämna sin sortering vid renhållningsstationen som ligger bredvid mataffären. Man handlar ju ändå mat så det blir liksom ingen omväg. Det är ju bara blöjor som går ner i sopkärlet idag. Och 700 liter blöjor blir det faktiskt inte i månaden. Kan man inte få ett mindre kärl och sköta återvinningen själv? Jovisst får jag det. Men det blir inte billigare för det. Jag måste ändå betala. Jaha. Inte lika roligt då. Dessutom får jag veta att jag inte får kompostera själv. Jag måste lämna matavfallet till återvinning. Va!? Nä! Du måste skoja? Vi komposterar ju allt. Vi behöver ju det för odlingarna. Jag vill ha ett eget kretslopp. Kan man få det? Vi har ju dessutom för guds skull betalt för maten, eller odlat den själv. Kan man verkligen tvingas att lämna de potatisskal man inte äter upp till kommunen? Efter lite ifrågasättande får jag veta att OK då, jag får kompostera själv, men då måste jag ansöka om det och ha en kompost som är godkänd av miljöförvaltningen. Jaha. Det kan ju jag också förstå att man inne i stan inte vill ha en massa dåligt byggda komposter där det springer råttor som stör grannarna. Och man kan ju inte skriva specialinformation till tokarna som valt att bosätta sig mitt i skogen. Men vad jag inte fattar är varför man inte säger ett ord om att man ska ansöka om tillstånd att kompostera själv. Och framförallt inte att man låter bli att säga att det är gratis att ansöka före nyår och att det därefter kostar det 800 spänn bara att lämna in ansökan. Jäkla tur att man är rättshaverist och gillar att bråka med byråkrater annars hade man aldrig fattat vad som händer. Det roliga är att det visar sig att om man komposterar själv så blir renhållningsavgiften mindre också. He he. Summa sumarum. Det blir rätt bra. För oss blir det lika som innan, men kommunen får anställa mer folk att hantera papper. Så någon blir glad för att få jobb. Kan jag hjälpa till med det så är man ju bara glad. Eller hur?

Gör om, gör rätt

Två korkade påhitt och vad man därav kan lära.

En berättelse om dimma, kyla, trötthet, dåliga beslut och vådan av att ta emot hjälp.

Dimman ligger tät över bergen. Luften är fuktig och sveper om mig som en kall, våt handduk. Jag ser vattendropparna i dimman passera framför ögonen. Då och då river vinden en reva i dimman och jag kan skymta den vita glaciärkanten tjugo meter längre ner. Det är kallt. Bekymrat tittar jag ner ned på kartan igen. Tittar på kompassen. Tillbaka till kartan. Tittar upp på Daniel som spanar ut i dimman. ”Kompassen stämmer inte”, säger jag, ”Den visar nästan 180 grader fel, men det kan vara hur mycket magnetiska störningsområden som helst här. Det måste ändå vara ner här vi ska.” Just när jag säger det låter det som den mest logiska sak i världen att säga. Tre timmar senare känner jag mig förbannat dum. När man väl börjar tro att man har bättre koll på väderstrecken än vad kompassen har så är man oftast ute och cyklar. Men Inte alltid. Kompasser ska absolut tas med en nypa salt, särskilt om de står i närheten av en radio eller sitter fastsatta uppe på gevär eller om du kör vindrutetorkarna på en båt. Jag vet inte hur många gånger jag har haft navigationselever som varit på väg till Finland istället för till Härnösand i regnet. Eller som den där andre-skepparen som tyckte det var smart att ställa radion bredvid kompassen mitt i natten. När jag blev purrad så hade han fortfarande inte sett Gotland. Det var bara vatten över allt. När jag lyfte bort radion snurrade kompassen 70 grader och vi var nordost om Gotland på väg mot Kotka. Jag var halvmunter. När jag står där på berget och tittar på kompassen som pekar åt helt fel håll har jag och Daniel precis spenderat fyra dygn i kajak tillsammans med en kille som surrat kompassen på bössan och försökt paddla iväg till Grönland. Jag vet inte om alla de där erfarenheterna gör att jag känner mig extra skeptiskt inställd till kompassen den här morgonen. Så här efteråt skäms jag. Efter tio år till sjöss och i bergen är navigation något jag ska kunna. Därför blir det extra pinsamt, men också extra lärorikt.

Det är augusti 2005. Jag och Daniel befinner oss på Svalbard. Det är sista dagen på en veckas paddling och klättring runt Isfjorden. Vi är på väg tillbaka till Longyearbyen. Flyget hem till Sverige går samma eftermiddag. Just där i dimman när vi tar ett rätt puckat beslut är vi på väg ner efter att ha klättrat Nordenskiöldtoppen. Klockan åtta på morgonen står vi på toppen efter en rätt snabb bestigning från havsnivå. När vi når toppen har dimman helt svept in oss och de omkringliggande bergen. Det är här vi tar det första dåliga beslutet, att gå ner en annan väg än den vi kom upp. I sig är det inget fel på att gå en annan väg ner än upp. Felet består snarare i att vi tar beslutet på toppen utan att veta något om terrängen nedanför och framförallt utan att ha några synliga landmärken i dimman. Planen är enkel. Vi ska följa kompassen från toppen ut till kammens kant och därefter följa kammen ut till Lars Hiertafjellet eller Sarkofagen och där gå ner på glaciären ut i Longyeardalen. En idiotsäker plan. Tror vi. Vad vi inte vet är att den där kamkanten vi tror vi följer i dimman inte alls är kammens kant. Kammen är nämligen bredare än vi tror. Det gör att vi inte ser snöfältet där vi ska gå ner. Istället går vi för långt men rakt på ett annat snöfält. Jag har dessutom varit en idiot som stoppat undan kompassen när vi kom fram till vad vi trodde var kammens kant. Härifrån är det ju lätt att följa kammen, ingen kompass behövs, tänkte jag. Hade jag haft kompassen framme hade jag sett att vi sakta, sakta vrider av mot söder istället för mot norr. Men det ser jag nu inte. När vi går rakt på ett förväntat snöfält är både jag och Daniel helt säkra på att det är där vi ska gå ner. Så säkra att vi kallt räknar med att kompassen visar fel. I dimman ser allt likadant ut. Skillnaden är bara att det här snöfältet leder ut i Fardalen, en dal som vätter åt söder istället för mot norr. Allt verkar stämma utom kompassen som nu visar exakt 180 grader fel. Det är upp-och-ner-vända världen. Där och då verkar det förnuftiga att det är fel på kompassen. Vi befinner oss på 79 grader nord och står på miljarder ton malm. Det troliga är att missvisning, och störningsområden påverkar kompassen. Vi går ner.

Vi droppar 800 höjdmeter ner i dalen och dimman lättar, men vi kan fortfarande inte se bergens toppar. Men på kartan ser det rimligt rätt ut. Hade vi flyttat fingret på kartan någon mil norrut så hade vi kanske sett att även den dalen är förrädiskt lik den vi går i. Men det gör vi inte. Vi fortsätter. Efter ytterligare ca fem kilometer börjar vi inse att något inte stämmer. Vi borde kunna se Longyearbyen. Det är nu diskussionen börjar. Snillen spekulerar. Jag tycker Daniels teorier verkar helt uppåt väggarna och han tycker detsamma om mina. Vi försöker komma överens om något som verkar förnuftigt. Vi kompromissar. Fortsätter en bit för att hoppas att se något som stämmer med kartan. Diskuterar igen. Kompromissar. Det enda förnuftiga i ett sådant här läge är förstås att gå tillbaka till den sista säkra punkten man tror man har haft och dubbelkolla. Men den punkten ligger 800 höjdmeter upp och en mil bort. Det känns inte som ett alternativ. Istället tjafsar vi om de bästa alternativen, tappar värdefull tid och irrar oss allt längre bort. Timmarna går. I ytterligare en seans av kartläsning gör vi i varje fall något rätt. Vi konstaterar att sista säkra punkten var toppen på Nordenskiöld och sedan gör vi ett smärtsamt antagande: Antag att vi inte gått rätt över huvud taget efter den punkten. Var skulle vi då kunna vara? Antag tex att vi gått för långt på kammen. Var hamnar vi då. Här! Plötsligt stämmer även kompassen. Vi inser att vi har ett par mil och 700 höjdmeter tillbaka över passet för att ta oss ner till Longyearbyen. Flyget! Muskedundret vi hyrt till skydd mot isbjörnar – en Mauser från 1940 med Swasticka och tysk örn – ska också lämnas igen. Tiden rinner snabbt ut. Vattnet är slut. Maten är slut. Vi börjar jogga uppåt i dalen mot passet. Det är tungt. Jag har burit vapen och utrustning sedan klockan fyra på morgonen och jag börjar krokna. Som tur är har Daniel krafter kvar och kan ta över vapnet och en del tyngre utrustning. Några timmar senare står vi i Longyerbyen, blöta upp till knäna efter att ha genat genom glaciärbäckarna, trötta, inte så lite stolta över den fysiska prestationen, men också motsvarande skamsna över våra dåliga beslut.

Där på Svalbard 2005 hade jag och Daniel klättrat ihop i fyra år, men det är först den där erfarenheten som gör att vi sätter oss ner och tänker igenom vad vi gjort bra och dåligt och vad vi lärt oss. Vi börjar så sakta skissa på några enkla regler för våra framtida klättringar ihop. Förutom det uppenbara i att faktiskt konsultera och lita på kompassen, särskilt vid dåligt väder, kommer vi överens om att vid dålig sikt i fortsättningen alltid retirera samma väg vi gått upp. Det är vid nedstigningarna tröttheten och skadorna kommer. Det är på nedstigningen det visar sig om man haft goda marginaler eller ej. Just därför är det inte läge att ta pantade beslut vad gäller nedstigningar. Vi bestämmer att vi innan alla bestigningar väljer led upp och även bestämmer reträttled och håller oss till det. Vi kommer också överens om att innan varje tur bestämma vem som ansvarar för navigationen. När stressen i vilsenheten kommer smygande är det inte läge att börja tjafsa om detaljer. Flera av den där turens knasigheter uppstod nämligen i dialogen mellan oss. I fortsättningen överlåter vi navigationen till den mest erfarne. Den andre har att anpassa sig, inte ifrågasätta besluten. Men vi gjorde saker rätt också. Det kan man också lära sig av. Det vi gjorde absolut bäst var sättet vi hanterade packning och vår kommunikation om fysisk status. Hade inte Daniel orkat ta över min börda när jag kroknade där ute i den arktiska öknen hade vi aldrig hunnit tillbaka innan mörkret föll. Det här är en oerhört viktig lärdom. Kanske den allra viktigaste.

Två år efter den där Svalbard-historien klättrar jag i Argentina med några personer jag inte känner så väl. På 6000 meters höjd plockar min replagskamrat fram en rakapparat och börjar raka sig. Jag blir förbannad. Det visar sig att det inte bara är rakapparaten som är av tvivelaktigt värde i hans ryggsäck. Där ligger dubbla liggunderlag, avokados och allsköns bråte. Två dagar senare under en nedstigning bär jag två ryggsäckar och svär över att folk inte har vett att packa. Varje liten pinal du bär med dig gör att det är större risk att du inte kommer orka bära din egen packning. Det gör dessutom att du inte orkar hjälpa din klätterpartner när han eller hon behöver hjälp. Det är inte kul att bära andras packning, men det är ännu tråkigare när ingen orkar bära din. Vad du stoppar ner i din ryggsäck är en angelägenhet för hela gruppen. Vikt bromsar farten. Snabbhet är säkerhet och personlig packning är gruppens packning.

En liknande historia utspelar sig vid Kebnekaise i mars 2004. Vi som är här är helt överens om de packningsprinciper som gäller. När den ene av oss går in i väggen sent på natten på fjället har de övriga fortfarande god kapacitet och vi flyttar om packning. Vanligtvis när man flyttar om packning så får man upp tempot igen eftersom man avlastat den som varit tröttast. Men det händer inte nu. Trots överflytten av packning går det långsammare och långsammare. Vi har gått på skidor sedan klockan sex på morgonen. Klockan är nu elva på kvällen. Vi har hållit på i sjutton timmar och det är bäcksvart på fjället. Det går tokigt långsamt. Jag får gång på gång stanna och vänta in. Backen upp över passet går plågsamt långsamt. Så hör vi motorljud. Bakom oss kommer lyktorna från forskningsstationens skoter dansande. Med ett vrål kör skotern om oss upp i backen. Stannar på toppen. Kopplar loss släden och åker ner igen för att hämta upp den andra släden som lämnats nedanför. Vi står still. Vilar och tittar. Hejar när skotern far förbi igen och så försvinner skotern med sina slädar in i natten bort mot forskningen. Vi fortsätter. 45 minuter senare ser vi skoterns lyktor dansa tillbaka mot oss i natten. Klockan börjar närma sig midnatt och Nisse som kör skotern har lagt märke till det långsamma tempot. Han erbjuder sig att ta ryggsäckarna på släden och köra dem till Tarfalastugan. I det läget låter det som en bra idé. Tacksamt lyfter vi över våra packningar med mat och utrustning för en veckas klättring, kilar, stegjärn och allsköns bly och skrot på släden och Nisse försvinner i natten. Men tempot blir inte ens bättre av det. En av oss är helt slut. Nu finns ingen packning som går att lyfta över. Skidorna har blivit bly och det går oändligt långsamt. Det börjar bli rejält kallt och vinden drar längs bergssidan ner i dalen. Jag fryser i understället. Hade varit skönt att dra på sig en skaljacka. Det är då jag inser att jag idiotiskt nog skickat med alla förstärkningsplagg med skotern. Jag har ingenting att sätta på mig! Ingen har något att låna ut. Allt ligger på skotern! Vi ser varken forskningsstationen eller Tarfalastugan även om de måste ligga där ute i mörkret någonstans några kilometer bort. Jag börjar skida fram och tillbaka för att hålla värmen. Framåt, vänder tillbaka till killarna bakom och vänder igen. Vinden blåser rakt igenom ullfrottén. Mina krafter tryter också och jag inser att jag inte kan hålla på så här för då kommer jag inte orka hålla ett tempo som håller mig varm ända fram till stugan. Varm och varm förresten. Jag är rätt nedkyld som det är och den isande vinden sticker i sidan när den blåser igenom understället. Plötsligt blir jag lite rädd. Jag är så kall att jag har domningar i händer och armar. Jag kommer att bli tvungen att lämna de andra här. Nästa gång jag passerar dem stannar jag och talar om som det är. Jag måste skida före. De argumenterar inte. Jag skidar iväg med högst blandade känslor. Jag skäms för att jag lämnar dem mitt ute på fjället mitt i natten, trötta och i dåligt skick. Samtidigt vet jag att jag inte har mycket till val. Dröjer det innan de kommer fram får jag väl ge mig ut och leta. Efter en stund passerar jag forskningsstationen som dykt upp ur mörkret och ser Tarfalastugan någon kilometer längre bort. Jag behöver aldrig ge mig ut efter dem igen. De kommer fram. Allt har gått bra, men igen får man tillbringa en kväll med att känna sig dum.

Låter man dumheten bara passera blir det aldrig något mer än bara dumhet. Men med lite reflektion kan det bli en bra erfarenhet. Som vi varit inne på: Personlig packning är gemensam packning. Det är aldrig upp till den enskilde i gruppen att ta med sig extra grejer. Alla måste vara överens om vad som är ok att ta med sig för att inte gruppen skall tvingas bära onödiga kilon. Egen tandborste brukar de flesta tycka är ok, men att alla har egen systemkamera med är kanske inte ok. Eller att någon envisas med att släpa runt på en rakapparat. Argumentet; ”jag bär ju själv”, gäller inte. När du blir trött måste nämligen jag orka avlasta dig och det orkar jag inte om jag burit för mycket. Men att bara bära lagom räcker inte. Det finns ytterligare en regel kopplad till detta: Det är inte OK att trötta ut sig utan att säga till. Säg till i tid om du känner dig trött. Kolla av varandras fysiska status ofta och skifta runt packning i god tid innan någon blir trött. Går man helt in i väggen så hjälper det inte att bli avlastad. I det läget orkar man inte ens bära sig själv. Packning ska fördelas efter styrka och kondition, inte så att alla ska bära lika mycket.

Till sist kanske det helt uppenbara också ska kommenteras: Det duktigt osmart att lämna bort eller lämna av förstärkningsplagg, vatten och mat. Att skicka med allt man har med Nisse på skotern är så synnerligen pantat att ingen av er förståndiga läsare skulle ha kommit på idén förstås. Ändå ser jag förvånansvärt ofta ryggsäckar liggande ensamma i snön. Jag tror det blivit vanligare att lämna utrustning på glaciären inför den sista pushen mot toppen. Låt helst bli det. Om du inte orkar bära din ryggsäck eller ett extra förstärkningsplagg, då kanske du inte ska ge dig upp över huvud taget. Men om du måste lämna saker, tänk på vad du lämnar. Det kan gå undan och vips behöver du just det där du lämnat. Håll krampaktigt i det som skiljer levande från döda. Till sist; när du väl varit en idiot, för det kommer du någon gång att vara, se till att fundera igenom dina idiotier så det inte händer igen. Gör om, gör rätt. God tur!

Multisport eller Seriesport?

Katten är återuppstånden! Nu äter han som han aldrig gjort annat. Eller kanske snarare som han aldrig ätit förr. Och det har han ju knappt. Inte på fyra dygn. Jäklar vad hungrig man skulle vara. Mitt eget personliga rekord i att inte proppa käften full av kolhydrater är 26 timmar och då höll jag på att avlida av hunger. Vilket också lett mig till att tycka att hungerstrejkare måste vara ena riktiga puckon. Påverka andra genom att straffa sig själv. Och på värsta tänkbara sätt dessutom. För att göra det måste man onekligen tro att folk kan det här med empati. Det veti fåglarna om folk kan det? Får väl prova någon gång kanske, men det får vänta tills jag tjockat på mig lite i medelåldern. Att göra det med nuvarande kroppskonstitution skulle väl innebära att man inte syntes efter fyra dygn. Men det är klart, det finns ju fördelar med sådant också. Åka kollektivt skulle kunna bli riktigt billigt. Eftersom man är en hungrig jävel så är det viktigt att ha ordentliga rutiner för att dela mat på fjället. Jag har ju dessutom haft den dåliga smaken att välja Smålands hungrigaste kille till klätterpartner i många år. Då blir det ännu viktigare att ha bra rutiner för matdistribution. Se till att aldrig dela kastrull! Och måste man så får den ena dela och den andra välja. Det är det enda som funkar, annars blir det gråt och tandagnisslan lika säkert som att Ljusdal inte kommer att vinna elitserien i bandy. Hur som helst, katten är på benen igen. Jag är glad.

Har fått ny kollega på kontorsjobbet också. Multisportare. Det är också kul. Jag är också multisportare säger jag glatt. Det är ju kul att man har en självbild som är lika exakt som lustiga husets speglar! För inte fan är jag nån multisportare inte. Kanske att man var för tio år sedan men idag, icke! En mountainbike i garaget, en kajak hos grannen och ett par klätterskor i garderoben gör inte någon till multisportare. För att vara multisportare måste man göra en massa sporter i princip samtidigt. Och vem har tid med det med barn, får och galna renoveringsobjekt. Nej, jag är numera seriesportare. Pysslar med lite olika roliga grejer i följd. Ibland att flera veckor skiljer dem åt. Funderar ständigt på om man gjort vettiga val. Innan jag fick barn tränade jag sex till sju dagar i veckan. Men det är klart, då hade man Sergeant Amore som piskade på en varje dag. Dessutom ansåg Amore att jag var tvungen att trycka i mig en hel big bag påse chips själv varje gång jag missade en träning för att jag skulle känna mig trippelt osund. Har man gjort det en gång missar man ingen träning mer kan jag säga! Eftersom tiden till träning blivit mindre sedan man fick barn så har jag fått välja. Jag har valt att fortsätta med bergsbestigandet och lägga en hel del gymklättring, cykling och annat på hyllan. Träningsmässigt innebär det att man några gånger i veckan harvar några mil i löpspåret. Och det är väl onekligen det man kan ifrågasätta. Springa runt runt runt i skogen för att ett par gånger om året komma iväg och klättra berg. Jäkla knas! Hade kunnat klättra några gånger i veckan istället och sedan åka iväg och dricka lite drinkar ett par gånger om året istället. Hade kanske varit smartare? Och nu tänker du: Vad tusan har fotot med saken att göra? Jo, det visar på senaste drink och solsemestern. Horconesdalen, Aconcagua, Argentina.

Björnar med björnar

Får man inte björnfrossa av isbjörnar så blir man i varje fall byxis. "Du må ta med dej rifflan uavsett hvor du går!" Inte kan jag norska inte, men budskapet gick fram. I Pyramiden på Svalbard har alla människor flyttat ut. Måsarna och isbjörnarna har flyttat in.

Så kom kylan

Så kom kylan till slut. Jorden knastrar under kängorna när jorden bryts och smulas sönder där jag går på åkern. Vi tillläggsisolerar pumprummet i stallet med hjälp av stora Roxullmadrasser som trycks in i dörrhålen. Förra året frös pumpen sönder vilket jag inte tänkte ska hända i år igen. Rören har fått rörisolering efter två års tänkande att ”det skulle nog vara bra”. Ibland går det inte så fort. Det går inte så fort för min lilla katt heller längre. Filip har inte ätit på tre dagar. Vet inte vad som är fel. Det är ett hårt liv som stallkatt. Ingen försäkring har man. Blir han inte bättre så blir det nog gröna ängars ö. Det är få gånger jag känner mig så fult snål som när man ska avgöra om en oförsäkrad liten katt ska få veterinärvård eller inte . Det är billigare att ta bort honom än göra honom frisk. Filip har varit sjuk sedan jag hittade honom övergiven i somras och jag kanske är tvungen att inse att det inte kommer funka trots alla mediciner vi försökt. Kör händerna djupt ner i täckjackans fickor och tittar på fullmånen som stiger över skogen. Vi får se.

Förättningar och Lussekatter

Var på lantmäteriförrättning igår tillsammans med resten av halva häradet. När jag säger häradet så menar jag faktiskt häradet i bestämd form i samma betydelse som hundare eller folkland, inte någon allmänflummig stadsbetydelse som en massa människor på ungefär samma ställe. Förrättning är ungefär ett finare ord för ärende. I detta fall diskuterades ärendet på ett möte. Det hela handlade om att kraftbolaget vill byta avtalsservituten för kraftkablar som går över marken till ledningsrätter. Vad det handlar om är egentligen inte viktigt. Det intressanta är att det var en rätt skeptiskt inställd samling som mötte kraftbolagets representant, mig inkluderad. De flesta av oss hade synpunkter på om kraftbolaget överhuvudtaget hade rätt att ha stolpar på våra åkrar. De där stolparna har ju stått där i 60-70 år och ingen verkar ha hittat några avtal på papper. Och avtal vill man förstås se svart på vitt. Medan jag lyssnar på stundtals animerade diskussioner sitter jag och funderar på hur rösterna på det här mötet lät för 70 år sedan när ledningarna skulle dras för första gången. Utan att ha varit där eller vet något om omständigheterna kan jag tänka mig att det lät rätt annorlunda. För då handlade det inte om att man kände sig våldtagen av det stora kraftbolaget, då samlades man i en gemensam förening för att få ut ström till bygden. När elektriciteten idag bara är en hygienfaktor så blir stolparna en belastning. För sjuttio år sedan kan jag tänka mig att problemet med stolpar var högst försumbart i jämförelsen med den otroliga lyxen att få ström hela vägen in i köket. Men vad vet jag.

Något annat som är lyx är att ha en 2-åring som bakar lussekatter åt en. När jag kommer hem sitter han och stoppar russin i kusarna. Noga, noga. Ett russin i varje snurra. I mitten. Noga. Jag frågar lantliga mamman om hon har visat att russinen ska sitta precis så där, men det har hon inte. Nej det där har han plockat upp själv någonstans och nu är det noga och ordning och reda. Jag blir lite orolig. Det är inte så mycket punk det där tänker jag. Hur ska det här gå? Men när lussekatterna tar slut men det finns många russin kvar, ser jag hur han stoppar tjugofem russin i samma lussekattsnurra tills russinen är helt slut. Tittar strålande upp, klart! Han har i varje fall koll på hur man ska gå jämt upp. Nackdelen med introduktionen av lussekatter är att det nu ska ätas lussekatter i tid och otid. Till frukost, till lunch, till middag till fika, till precis när som helst när tanken faller på. Tröttsamt. Mest tröttsamt är det när han vaknar klockan sex, slår upp ögonen, tänder lampan och skriker glatt: Lussekatt!

Soliga berg och roliga klockor?

Jaha, så har det varit helg igen. Själv har jag legat i leran och dragit nät, stöttat stolpar och bultat fast grindar. Allt medan baggen har gått runt och provstångat i varenda stolpe jag slagit ner. Det är härligt att ha en instant Quality Check. Instant Quality Check borde de tydligen ha i Schweiz också. Någon borde i varje fall hjälpa dem att inte fatta så korkade beslut. Inga minareter! Som om gökur var ett naturligt inslag i bergen. Pantskaft! Nu kan man väl inte sätta sin fot i det där landet igen. Och jag som ändå hade flera klätterprojekt kvar där. Men med en sådan där inställning har man inte alls någon lust att bidra. Varken med klätterpengar eller skidåkningspengar. Och det är synd. Lantliga mamman har ju som bekant deklarerat att hon inte tänker åka skidor i år. Det är ett stort problem. Så jag går som bäst runt och funderar på hur man kan göra för att hon ska glömma bort det. Alternativt hitta ett sätt att åka bara jag och 2-åringen. Hur som helst lär det inte bli till Schweiz.

Nog om bäbisar!

2-åringen är så less på allt tjat om bäbisar hemma att han inte ens kan hantera bäbisen i solen på Telitubbies. Så fort solbäbisen dyker upp skriker han Nej, Nej, nej, inte bäbis! Jag och lantliga mamman är överens om att det nog räcker med bäbisförberedande diskussioner med 2-åringen nu. Däremot är det dags att starta de bäbisförberedande diskussionerna med försäkringskassan. Man ska inte tro att man kan vänta till barnet är fött med att anmäla att barnet är fött. Nä, det ska göras innan barnet har fötts annars måste man fylla i speciell information om varför man undlåtit att anmäla barnets födelse innan barnets födelse. Det är bara att skriva som det är: Jag var dum. Men andra gången vet jag bättre, alltså går jag in på försäkringskassans webtjänst för att anmäla barnets födelse innan barnets födelse. Man blir fint lotsad igenom denna svåra process i tre steg. Steg 1: Anmälan: ”Jag anmäler uttag av dagar vid barns födelse”. Jag svarar JA. Steg 2: Kontrollera din anmälan: ”Du vill anmäla tillfällig föräldrapenning vid barns födelse.” Igen, Jaa, det vill jag för annars får jag en massa ovett av er. Vad är det här? Bengt Magnusson i vem vill bli miljonär? Men det är väl bra att man kontrollerar, det kan ju bli oerhört mycket fel i en sån där komplex anmälan. Det är nu jag är så himla glad att jag är född och uppvuxen i Sverige, för hur i helsike skulle jag annars förstå att ”uttag av dagar vid barns födelse” är detsamma som ”tillfällig föräldrapenning”. Ska man kontrollera sin anmälan hade det väl varit smart att skriva samma sak båda gångerna. Hade jag kommit nån annanstans ifrån så hade man väl fastnat i en loop mellan steg 1 och 2; ”Jag anmäler uttag.. ”.Ja. ”Du vill anmäla tillfällig…” Nej,,,eller Ja, va faan! Men det är nu man kommer till det riktigt smarta. Efter att man har ”anmält uttag av dagar vid barns födelse” så är man dum nog att tro att det ska komma pengar hem i brevlådan. Nej, nej, nej för guds skull, det här är Sverige där alla handläggare gått byråkratprogrammet. Efter anmälan, måste man BEGÄRA att få pengarna utbetalda. Det är ju förstås en helt annan grej! Det är nu Försäkringskassan visar sig vara riktigt progressiva, för jag kan inte bara välja att ta ut de tio dagarna i samband med barns födelse för ett barn, inte heller bara för tvillingar eller trillingar. Här är möjligheterna oändliga. Man kan ju ha hur många knoddar som helst på bygden. Något som försäkringskassan tydligen ansett det viktigt att ta höjd för. Det var någon av papporna på bygden som beklagade sig över att det inte räckte med en fil mag för att förstå försäkringskassans blanketter. Det hade nog varit lättare utan en fil mag, suckar jag.

Lätt och svårt.

Ja nu har man varit framme med tjäran inomhus igen. Tyckte man borde ha lärt sig förra gången, men bevisligen inte. Men det slutar lukta efter några veckor lagom till lutfisken. Förresten kan jag tipsa om det där med att låta el dra sig självt. Det funkar jättebra. Medan jag roade mig i Stockholm kröp sladdarna fram och tillbaka och sticker nu vackert ut ur kopplingsdosor. Bara att knopa ihop. Och knopar kan man ju. Repsporter är ju liksom min grej. Eller så tar jag bara en whisky till och kikar på när de knopar ihop sig själva, vi får se. Det är däremot inte allt som görs av sig självt. Slog häromdagen ner nya stängselstolpar i fårhagen för att bygga in bjälk- och brädupplagen så fåren inte trampar sönder presenningarna. Så kom jag ut igår och skulle börja dra nät på stolparna hade jag tänkt. Då lutar varenda stolpe i 45 grader mot marken. De har humor de små rackarna. Det var bara att ta fram släggan igen. Vissa saker här i livet är lätta andra verkar vara riktigt svåra. Frågan är om det har nånting med planering att göra? Har hört att slumpen har en tendens att gynna den väl förberedde. Undrar vem det är?

Tomtarna stressar skiten ur mig!

Ja, nu har tydligen julen kommit. I varje fall till Övre fäladsvägen. Där står neontomtarna på rad och blinkar glatt när man är på väg hem från jobbet i mörkret. Hemma hos oss står pumpamonstren kvar och ruttnar på trappen. Får god lust att stanna och sparka sönder de där små irriterande tomtarna och skrika att kan man inte få en chans att hinna kasta pumporna i komposten innan det är dags att dra fram tomtarna. Vad är det för jäkla otyg att släpa fram juldekorationerna i november va!? VA!? Tänk om jag skulle börja fira midsommar i mitten av maj. Då skulle man väl få hela knätoffsmaffian på sig. Fast egentligen bryr jag mig inte ett skvatt om när folk firar vad. Vill man käka semlor året om och kräftor till jul så får man absolut göra det, men skylta för i tusan inte med det för jag blir stressad! Nu kan man ju inte köra till jobbet utan att börja tänka på julklappar som ska köpas och som ska göras och som ska packas in och sill som också ska packas in och sovrum som måste bli klara så det kan komma gäster och den där julgransfoten som är sönder. Måste väl köpa nåt jäkla klister som inte kommer funka också kommer jag svära över det i flera timmar innan jag slänger skiten i soptunnan och åker och köper en ny julgransfot som kommer vara för liten för vår gran för julgransfötter tillverkas nuförtiden bara för singlar i Stockholm som har granar som är 30 cm höga. Så det slutar väl med att granen far ut genom fönstret och jag bestämmer att det inte blir nån jul. Vi käkar kräftor och tänder några kräftlyktor istället! Det kanske retar skiten ur tomtefolket.

I Stockholm och saknar havet

Jimmy och polarna har sagt upp sig från jobbet. Köpt en minibuss och lämnar Sverige hela vintern för att klättra runt på varmare breddgrader. Jag vill också vara tjugo, utan ett bekymmer i världen och säga upp mig från jobbet för att jag anser att chefen allvarligt begränsar mina möjligheter att klättra. Och då menar jag i berg, inte i karriären. Ha så kul säger jag, själv stannar jag i Svedala för jag är för gammal, för mycket pappa, för trött, för ansvarskännande och för feg för att säga upp mig från jobbet. Men jag kan dra till Stockholm som jag vill när det är helg. Som den gamla besättare man är i själ och hjärta spenderar jag lördagen med Familjen L och ockuperar Aspuddsbadet tillsammans med en massa andra människor som också vill bada för en rimlig slant på ett rimligt sätt. Sitter på botten av en tom bassäng och håller med om att det är dumt att riva ett gammalt fint badhus. Sen far jag tvärs över bron till Sergeant Amore som fått en ny liten matros i familjen. Amore har liksom jag också till slut lagt av med att arbeta åt kungen på hans båtar. För mig var det tre år sedan nu tror jag. För honom var det förra året. I mer än tio år har vi hållit på att undervisa en massa elever som knappt varit torra bakom öronen i att köra stora båtar. Fram och tillbaka har man harvat utanför norrlandskusten och sagt samma saker år efter år. ”Vad är nästa kurs? Vad är nästa girpunkt? Vad är tid till gir? Peka ut girpunkten i naturen! Nej. Nej inte där heller, Nej, Nu gissar du bara eller hur? Vet du var vi är? Visa på sjökortet. Nej. Absolut inte där. Nej inte där heller. Du vet inte var vi är eller hur? Vad gör vi då? Just det, nollar och stoppar farten. Bra!” Jag konstaterar att jag faktiskt saknar det. Jag säger som kapten Billy Tyne: ”The fog's just lifting. Throw off your bow line; throw off your stern. You head out to South channel. Then the birds show up: black backs, herring gulls, big dump ducks. The sun hits ya - head North. Open up to 12 - steamin' now. The guys are busy; you're in charge. Ya know what? You're a goddam swordboat captain! Is there any thing better in the world?” Kanske inte. Möjligen att vara en goddam niffelboat captain.

Trevlig Helg!

Nu får det vara helg. Jag ska packa väskan och fara till Stockholm och studera hur man överlever livet i en flerbarnsfamilj. Familjen L är då ett bra studieobjekt. Oftast när man kommer dit brukar de nämligen förutom tre egna barn plus mig på besök se till att det finns minst en fyra fem personer till i den lilla lägenheten, tex farmor och farfar och farbror och faster och gärna några hundar dessutom. Över hela kaoset svävar deras kolugna attityd. Ska ta och lära mig… Tänkte dessutom hinna med att träffa Sergeant Amore och få mig ett par visdomsord till livs. I min ensamhet på flyget upp och ner tänkte jag planera framtida äventyr. Under tiden jag roar mig tänkte jag att elen skulle dra sig själv i det nya sovrummet hemma. Det vore trevligt. Äventyr ja. Elbrusplanerna rullar vidare, men vi funderar som bäst på om det ska skjutas ett år framåt. Det finns ju så många andra projekt som pockar på uppmärksamheten. Det kliar bland annat lite i fingrarna att dra upp till Keb i mars. Har ett litet hemligt oavslutat projekt där. Sist blev det till att vända. Har fått vända däruppe en hel del på sistone. Den ena dagen stod jag på short rope från Daniel sex meter längre upp med snö till midjan och hörde inte att han skrek på mig för vinden röt så infernaliskt. Han i sin tur såg inte mig för all snö och såg inte mina spår för de hade redan yrat igen. Vi höll knappt på att hitta ner från det där jäkla berget. Dagen efter stod jag igen i snö till midjan, men den här gången var det för att snön var så varm så hela bergssidan hade förvandlats till slush puppy. Det tog oss 3 timmar att ta oss trettio meter. Sen sket vi i alltihop, satte oss på baken och for utför bergssidan i ett rysligt tempo. Det som tog oss fem timmar upp tog sju och en halv minut ner. Och då hade hela Ladtjovagge smält så vi kunde inte skida ut heller. Det är i såna lägen det är jättebra med en extra snickers och telefonnummer till en kille med helikopter. Jäkla konstig plats det där! Och dit längtar han tillbaka.

Bygger murar

Ja, den envisa lilla baggen har stångat och stångat på samma stolpe tills den helt enkelt flyttade sig så mycket att grinden gick upp. Rätt bra jobbat, för just den stolpen var fäst i ett gjutet fundament. Som det tyvärr tog rätt god tid att få bra. Nu blev det till att gräva, stampa, vattna, stampa igen till stolpen stod på rätt plats igen. Och sedan gräva, stampa, vattna och stampa igen så att jag fick ner en stöttepelare med gjutet fundament utanför den ursprungliga stolpen. Det skulle ändå göras, för där ska byggas en ny stor kätte med tillhörande separeringsfålla. Så det var lika bra att komma igång. De där kättarna bygger jag av det gamla bjälklaget i stallet. Upptäckte då att fårskallarna tydligen har använt bjälkupplaget som ligger på deras vinterbete som toalett. Jättekul, men så är det ju äckliga av sig också. Pinka och skita i maten är väl en sak, men pinka på mina bjälkar det är tamejfan helt jävla oacceptabelt. Så nu ska brädupplagen få ett eget litet staket där inga får får komma in. Tacka bagge för det! Hehe.

Fårskallar

Lantliga mamman ser plötsligt hur fem fårskallar kikar på henne genom fönstret när hon dammsuger. Och då är det inte några gubbar från Shell som ränner runt och småborrar i marken som man skulle kunna tro. Nä det är faktiskt skallar på får. Vad gör ni i trädgården ropar hon. Bäää. Gott grönt gräs! Andra rymningen för året alltså. Bara att sluta dammsuga och börja jaga får. Den här gången lommade tackorna efter rätt fint tillbaka in i hagen. Det är fördelen med rymningar på vintern. Så fort man visar sig tror de att de ska få käk, vilket alltså har fördelen att man slipper brottas med 70 kg blöt fårpäls. Då kan man ju nämligen hålla sig för skratt. Själv sitter jag på kontorsjobbet idag och får garva över telefon. Får väl passa på, för när man kommer hem lär man få laga staket.

Learning by doing (wrong)

Det som inte dödar det härdar, hävdar Sergeant Amore. Och om det inte härdar är det bara dumt. Men sen finns det sådant som möjligen härdar men ändå är dumt och framförallt gör jäkligt ont. Som att kolla om man kan stoppa en elvisp genom att stoppa in ett finger mellan visparna medan maskinen går på max. Jag kunde inte hålla mig, var tvungen att kolla och det går, jag lovar. Men det gör tokigt ont! Pröva inte själv, lita på mig! I lördags var 2-åringen tvungen att kolla en liknande sak. Kan ligga i generna vad vet jag. Man vill ju veta hur ont det egentligen gör att få en smäll av en råttfälla. Det är ju så när man bor på landet att det finns sådana lite varstans så här på hösten. En under diskbänken till exempel. Och man är ju så nyfiken. Det kliar i fingrarna. Räcker inte med att pappa säger ajabaja, det gör ont. Kanske det gör på honom för att han provat, men han har väl inte mina fingrar eller. Deduktion är tyvärr inte 2-åringars primära sätt att skaffa kunskap. Och det går ju så snabbt. När mamma och pappa inte ser så kan man bara stoppa in tre fingrar i fällan och PANG! Tokskrik! Det är högst tveksamt om empiri och induktion är ett bättre sätt att nå kunskap.

Bilden är med stolthet tagen från www.wikipedia.org

Funderingar om tält, barn och mörker

Den första helgen i januari varje år brukar ett litet event kallat Skåne Extreme gå av banan. Jag och Salamander ger oss ut i obanad terräng för att inviga friluftsåret. Skåne Extreme har inga fasta former utan har under åren tagit sig olika uttryck; alpin klättring på Kullaberg, vandring på Linderödsåsen, vandring och klättring på Söderåsen och någon gång har vi mest käkat pizza i två dagar tror jag. I år är det eventuellt barntema. Vandring brukar generellt funka bättre med 2-åringar än klättring, så det blir nog det. Exakt var är osäkert, men eftersom vi planerar övernattning i tält så blir det relativt nära hem om man blir tvungen att baila ut klockan tre på morgonen. Eftersom jag har exakt noll erfarenhet av att tälta med 2-åringar mitt i vintern så är jag lite fundersam på hur det funkar. Någon som har erfarenheter? Skriv gärna en kommentar i så fall. Själv funderar jag för det första på att jag nog måste ha med lite rep att knyta av sovsäcken så han inte åker ner i botten och drunknar i den. Ett annat litet aber är ju att det blir mörkt redan vid typ klockan tre i januari. Vad gör man då? Ska 2-åringen och jag sitta och stirra på varandra i mörkret till klockan sju när han ska sova? Det blir nog lite lätt rastlöst för honom. Alternativt somnar han som en stock så fort det blir mörkt med resultat att han vaknar klockan två på natten och vill gå upp. Nä, man måste nog hitta en aktivitet som funkar i mörker också. Lägereld är kanske perfekt. Ger ju både lite ljus och lite spänning. Stoppa pinnar i brasan kanske funkar som förströelse några timmar? Bör nog investera i en gaslampa också så man får lite bättre lägerljus? Själv kör jag annars bara med pannlampa. Helt överlägset, men det bygger på att man inte behöver lysa upp något större område samtidigt. Har en fotogenlykta som funkar, men då måste man slabba med fotogen. Gas är nog bättre. Ja, ni hör ju själva. Snillet spekulerar. Det vore roligt att ta med honom, men jag tror att den största utmaningen för 2-åringen blir att övertyga morsan om att det är en bra idé. För min del är det tur att ha med muskelknippet Salamander. För när jag bär 2-åringen i bärstol får han förutom att bära tre sovsäckar, liggunderlag, tält, kök, all mat, allas kläder etc, även bära nallar, godnattsageböcker, nappar, välling, nappflaskor, blöjor och all världens små leksakstraktorer.

Gräsgärde

Ledsen att det varit tyst här på bloggen en stund. Har har varit i Småland och dit har inte mobiltelefonin kommit ännu, varför det inte gått att skicka upp något till bloggen. Jag tillsammans med en massa andra vänner skulle ju hjälpa Flugornas Herre att gräva en ny åker. Tyvärr visade det sig att han inte alls hade så mycket vänner. Kanske har med flugorna att göra, vad vet jag? Väl i Gräsgärde fick man hur som helst stå själv tillsammans med flugornas herre och gräva jord, hacka och bryta sten. För er som inte vet så ligger Gräsgärde i Småland. I Småland kallas det som vi i Skåne benämner sten för jord. Följaktligen är de småländska stenarna i klass med de skånska klippblocken. Det är därför smålänningarna gräver med spett. Men det gick rätt fint. Och sämre kan man spendera en helg.

Jag var själv lätt dum i huvet i förra veckan och röjde buskar på fårens vinterbete. Rätt mycket slån och björnbär har det växt där. Det ska bort, tänkte jag glatt och gick loss med röjsågen. Fram för mer gräs! Väl hemma från Gräsgärde upptäckte jag dock att fåren gick runt med slånbärssnåren i röven. Ett par av tackorna såg ut som såna där buskbollar som man ser på film ibland, som blåser fram över prärien. Kombinationen lång ull och taggiga grenar är inte perfekt, vilket jag borde ha fattat innan. Men som sagt, det man inte har i huvudet får man ha i arbetshandskarna. Det var bara till att ägna några timmar åt att samla ihop det värsta av taggbuskarna och frakta bort det, sedan locka in tackorna i en kätte och börja brottas med dem för att få bort alla buskar ur pälsen. Det gick bra det också, men med resultat att fåren flyr så fort jag visar mig. Det går över. Det är nämligen jag som sitter på spannmålen. Och får liksom människor är suckers för spannmålsprodukter. Öl, bröd och gröt!

Man ska inte ställa dumma frågor

Jag sätter 2-åringen i bilstolen för att köra till dagis. Tata, utropar han. Vaddå?, säger jag. TATA, TATA, ropar han och pekar på atlasen i baksätet. Vill du läsa kartan? Frågar jag. Läsa tata, säger han bestämt. Jag ger honom eruropaatlasen och hoppar in på förarsätet. 2-åringen slår upp vad som för mig verkar en slumpmässig sida (vilket det säkert inte är) sätter ner fingret och säger glatt ”Åka! Läsa tata.” Jag tittar och säger OK, då åker vi till skogen utanför Nowy Sacz i Polen. Det blir kul! Vill du inte åka till dagis idag då?, frågar jag. NEJ. Men det är långt till Nowy Sacz och även 2-åringar har intressekonflikter. På vägen inser han att det är utelek på dagis idag. Och det vill man inte missa. Nästa gång han sätter fingret i kartboken så kör jag bara utan att ställa en massa frågor.

Skogning och spettning

Några resor med Apollo lär det hur som helst inte bli för nu är det november och det ska skogas. (Vilket jag tror betyder fällas träd om jag kan min skånska rätt) Jag ligger rätt bra till med buskröjningen som redan är avklarad på fårens vinterbete. Men sen ska det beskäras träd i trädraderna och tas hand om några rotvältor av bok som jag sett i skogen innan de ruttnar. Så jag kommer att ha att göra. I helgen packar jag spade och spett i bilen och åker till Småland. Nej, jag ska inte spetta loss Skåne från Sverige som man skulle kunna tro. Flugornas herre uppe i Gräsgärde ska däremot plöja en ny åker, men han har varken traktor eller plog, men många vänner. Däribland jag. Så vi ska gräva och spetta hela dan tills han kan sätta hackan i marken. Sen får han hacka och vi andra klimatkompensera för resan. Skål!

Tokbra klimatkompensation

2-åringen uttryckte för första gången en stark vilja om klädval i morse. När jag som bäst försöker trycka på honom en svart luvtröja säger han bestämt NEJ. En lång harrang kommer ur munnen på honom. Det enda jag förstår är ordet väst. Bestämt ska han ha sin tokorangea Houdiniväst. Det är till att ha smak ändå va? Orange fleece ska det va! Väl på dagis går han stolt runt och visar upp västen för alla barn och alla fröknar som kanske inte riktigt förstår det stora i att ha en orange Houdini väst. Får ta med honom till klättergymet där goda klädval uppskattas.

Något annat som är i väst är Gran Canaria. Dit flyger Novair och Apollo. (Fin övergång va?) Fick meddelande från dem igår att man nu kan klimatkompensera sin resa ombord på flyget genom att köpa drinkar, badbollar och annat trams. Vinsten skulle oavkortat gå till ett komposteringsprojekt i Egypten som visst skulle hindra metangas att läcka ut i atmosfären. (http://www.novair.net/se/channel6/channel6_1/Klimatkompensera.htm) Det är ju brilliant eller hur? Vi kan konsumera oss ur klimatkrisen! Apollo måste visst ha missat att varenda forskare på klimatområdet menar att det är just konsumtionen som är problemet. Jag skulle dessutom gärna vilja se hur beräkningen på klimatkostnaden för produktion, transport och administration av de där kompensationsprodukterna ser ut i förhållande till komposteringsprojektets vinster. Men man ska aldrig vara kategorisk. Vissa delar av den där idén är ändå inte helt tokiga va? Jag har tagit till mig en del och har börjat häva i mig ett par drinkar varje kväll direkt efter jobbet. Ska du verkligen dricka sprit på en måndag, undrar lantliga mamman. Klimatkompensation, älskling, klimatkompensation, säger jag.

En dag att förhålla sig till

Idag är en så’n där dag man måste förhålla sig till. Ofta försöker jag bara vända mig i sängen och hoppas att jag kan slippa, men det är otroligt sällan som det går. 2-åringen hoppar på mig och skriker att jag måste förhålla mig till dagen. Idag har han faktiskt rätt. Idag är en sådan där dag man utan att tänka efter vet vad man gjorde den där dagen när det verkligen hände. Det finns några sådana. Hade jag varit äldre så hade jag säkert nämnt freden 1945 t.ex. Men den minns jag inte. Istället minns jag mordet på Olof Palme. Då var jag 14 år, sålde DN på morgonen och gjorde mitt livs klipp. 11 september är en annan sådan dag. Då stod jag med 45 andra kontorsnissar i ett trapphus och såg tvillingtornen rasa på en TV. Blev inte mycket jobbat den dagen. Och så har vi nionde november, dagen berlinmuren föll. Rent politiskt hade det väl ingen stor betydelse. De stora politiska händelserna hade hänt redan tidigare under hösten, men som symbolhandling var den ju gigantisk för en generation som växt upp i en delad värld. Bodde då i USA och åkte skidor med en tysk kille från Berlin. Han var inget vidare kul att ha med sig just den veckan. Tyckte att han blivit blåst på århundradets fest och undrade varför han valt att bo i en håla utanför Seattle just det här halvåret. Till slut stod han inte ut längre utan packade skidorna och åkte hem. Men då var det bara smulor kvar av muren och alla människor hade gått hem och börjat tjura för att livet inte blev så där fantastiskt med en gång som alla trott det skulle bli.

Fars dag

Så var fars dag slut. Som man sett fram emot den! En hel dag där ungen är ljuvlig och man blir servad 24 timmar i sträck. Bara ligga på soffan och svara ja eller nej. Vill du ha en whisky älskling? Ja. Vill du ha whiskyn före massagen? Nej. Jag tror ni fattar vad den dagen handlar om. Trodde jag också att jag hade gjort. Men det var innan jag visste att lantliga mamman trodde att fars dag var den dagen på året när fadern själv ansvarar för att ta hand om barnen. Som så ofta när vi tror olika saker tenderar det att bli som den ena av oss tror. Så förutom den timmen jag mokade rör så har jag stått med den ena armen i grytorna och på den andra har 2-åringen suttit. Man blir rejält trött av fars dag! Skönt att det är ett helt år till nästa. Ser fram emot mors dag däremot!

Lite mer tjat.

Nä, lite till kan vi väl ändå tjöta om hydroforer. Kolla in de här före och efter bilderna. Ingen större skillnad kanske du tycker. Det är det som är så jäkla gött! Det fanns två hydroforer till salu på blocket den här månaden och den ena var EXAKT likadan som vår gamla, fast nyare. Det var bara att koppla bort den gamla och skjuta in den nya och skruva ihop. Behövde inte investera i en enda centimeter nytt rör. Inspektionsluckan läckte lite grann, men just den råkade vara helt oskadd på den gamla. Bara att byta. Det är flax det! Nu undrar man bara hur lång tid det ska ta innan den skämtsamma guden tycker det är dags att trycka till en lite lagom.



Före.



Efter

Nu börjar saker falla på plats

Nu börjar saker falla på plats och ett och annat går upp för en. Det har varit lite konstigt att gravida mamman haft så himla bra blodvärden, särskilt vad gäller järn fastän hon inte käkar järntabletter. Men efter den här hydroforhistorien börjar man ju fatta. Det är så mycket rost i botten av tanken att vattnet som tappas ur är rödbrunt. Gravida mamman har helt enkelt druckit upp hydroforen! Klart man får bra blodvärden då, både järn och zink i tillräckliga mängder! Men nu ska jag försöka sluta tjata om hydroforer. Kanske ska ta och börja tjata lite om Elbrus istället. Tänkte nämligen åka dit i sommar tillsammans med Robban. Det är hög tid att börja kika efter flyg och jag kan inte fatta att det ska vara så svårt att få tummen ur äschlet. Får väl försöka. Behöver hitta någon på plats i Kaukasus som kan hjälpa till en aning med att fixa tillstånd, transfers etc. Med en massa småungar rännande runt benen behöver man ju vara hemma och se till att de får käk i sig så de har starka ben att ränna runt på. Då kan man inte spendera massa extra dagar på att fixa tillstånda och käbbla med lokalpolis. Råd med mutor har jag inte heller. Nä, fort och fint ska det gå mellan flygplan och basecamp. Det är medelålderns melodi det. Så får man dessutom fler dagar på berget. Tycker jag är bra. Men det finns ju så mycket purister nu för tiden. Snart räknas väl hjälp med transfer som aid-klättring? Snart räknas väl ingen topp om man inte promenerat i stegjärnen hela vägen hemifrån. Men jag kan förstå. Jag harvarit purist själv en gång i tiden. När det kommer till klippa kan jag fortfarande anse att friktionsskor och flippflopps är fusk ibland. Skillnaden är att jag inte skulle drömma om att säga det högt.

Den allra värsta skepparhistorien!

Appropå lögner. Oftast är det ju inte bergsklättrare utan sjöfolk det gäller. I de kretsarna ljugs det så det osar. Det ljugs så att den allra värsta skepparhistorien sägs gå så här: "Visst känner man till sjöfolk som ljuger och skroderar och står i, men jag håller mig för god för alla skepparhistorier och föredrar alltid sanningen när jag berättar mina upplevelser".

Flax, gnäll och lögner

Ibland har man så’n flax att det är knas! Hittade en exakt likadan hydrofor som den vi har på blocket ett par mil från oss. Några år yngre är den dessutom. En skönhet från 1974 för 700 spänn. Så det blir ju uppgradering trots allt på hydroforfronten.

Nå’t annat som verkar ha fått flax är influensa vaccinet. Ska man tro media så har i vilket fall vaccindoserna fått vingar och flugit iväg. Eftersom jag själv spelar hockey så fick jag mitt vaccin för flera veckor sedan och har lyxen att raljera en aning över det evinnerliga gnället. Visst, om det var ebola det rörde sig om så skulle jag också vara aningens bekymrad över logistiken i den här vaccincirkusen, men det är det inte. Inte för att jag är nå’n expert på området, men jag antar att det tar en viss tid att odla 9 miljoner doser vaccin, så att leveranserna blir stegade och något utdragen i tid är knappast så konstigt. Men det är ett evinnerligt gnäll att det tar tid. Ingen som funderat på det fantastiska i att det köps in vaccin till alla människor i det här landet som sedan får det helt gratis? I morse gjorde P1 en stor nyhet över att man inte gjort någon prioritering av vissa samhällsviktiga funktioner som kungen(!), regeringen och sophämtarna tex. Jag ler i mjugg. Tänk om kungen HADE prioriterts, då vet jag precis vad nyheterna hade handlat om idag!

Annars handlar nyheterna den här månaden mest om Annelie Pompe och Johanna Öhrn. Beror förvisso på vilka nyheter man läser, men hämtar man dem från utsidan (http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=58384) så gör det det. För er som inte har följt med så handlar frågan om Annelie och Johanna har ljugit om att de bestigit Shishapangma. Den som är intresserad uppmanar jag att följa de snirkliga trådarna via Utsidan, men oerhört kortfattat är det så här: Annelie och Johanna åker till Himalaya för att klättra Shishapangma och Cho Oyu. Hemma i Sverige har de varsin spökskrivare för sina bloggar på området. 30 september meddelar bloggarna att de nått toppen på Shishapangma. Några bilder dyker även upp på Johannas blogg. Precis som i alla sporter så synas de flesta påståenden om stora prestationer i sömmarna och Janne Corax upptäcker att bilderna på Johannas blogg är manipulerade samt att det existerar så pass mycket felaktigheter att det hela inte kan stämma. Det uppdagas att Annelie och Johanna inte nått toppen på Shishapangma utan det som kallas ”Central Summit” som är 19 meter lägre och enklare att nå. What’s the biggie, kanske någon undrar. Men det är lite som med världsrekord i 100 meter. Det är den där sista hundradelen som skiljer en ordinär prestation från något extraordinärt. Precis så är det här också. Nu går diskussionen fram och tillbaka mellan tvivlarna och Annelie och Johanna och deras team. Hur högt kom de egentligen och vem har farit med osanning.Vem står för de manipulerade bilderna? Jag har läst och funderat i flera veckor nu och har fortfarande ingen aning om vad jag ska tro egentligen. Men jag har hitintills valt att tro på Annelie och att de verkligen kom till Central Summit och att felaktigheterna i bloggarna uppstått pga missförstånd och oförstånd av spökskrivarna . Något annat skulle vara så enormt absurt att det inte finns på min karta. Varför ljuga om en klättring innan man ens hunnit börja sin klätterkarriär? Ett säkert sätt att sabba den för all framtid. Och hur i helsike tror man att man ska komma undan med det? Nä, det verkar helt otroligt. Jag fortsätter att dammsuga den fakta som kommer fram så får vi väl se. Under tiden hoppas jag för deras egen skull och alla de som tar ställning för dem att det enda Annelie och Johanna kan beskyllas för är dåliga val av spökskrivare och kass förmåga att hantera andra klättrares frågor.

Det man inte har i kranen, får man ha på golvet!

Jaha, då var vi utan vatten igen. I kranen alltså. För på golvet är det jättemycket! Jag kryper runt på alla fyra i bäcken mellan hydroforen och golvbrunnen och tänker: Varför? Varför!? Och varför måste jag hela tiden krypa runt på alla fyra? Ett hål i botten på hydroforen gör att allt vatten som pumpas in rinner ut på golvet i stallet. Rostat sönder inifrån. Vi som var så nöjda med att allting gick framåt för stunden. Långsamt, men framåt! Så händer en sån här grej. Ett steg tillbaka. Hydroforen är ju från början av 60-talet så den har ju stått pall i 50 år, men jag tycker nog att den borde ha funkat i 50 till, eller i 100. Så nu får man väl ägna dagen åt att surfa blocket upp och ner i jakt på nå’n anna jäkla hydrofor från 60-talet som jag sen ska ägna en halv helg åt att installera och moka rör. Och slutresultatet blir bara precis som det var igår. Inget adderat värde över huvud taget. Fy faan. Roligare kan man faktiskt ha. Vi bestämmer att vi trots alla flodfåror på golvet ändå måste använda den trasiga hydroforen tills vi hittat en ny. Så jag slår på pumpen och börjar trycksätta och försvinner som en tandsköterska under röntgen ut ur rummet. Det här är inget farligt alls tänker jag och hoppas att inte hela skiten flyger i luften. Dags att kolla blocket! God morgon!

Vettigt att springa till skogs?

Jag smyger ut i natten, ser mig om flera gånger innan jag lämnar byn. Har någon sett mig? Jag har en snabbt nedskriven vägbeskrivning i handen och armborstet över axeln. Jag är på väg till fribrytarna. Snapphanar och biltoga. De som sprungit till skogs. Därifrån igenkommande att bekämpa Shell. Det är kul det där med att springa till skogs förresten. Miljömupparna, jag inbegripen, har ju en förkärlek för att bosätta sig i långt ut på vischan och odla sin trädgård för att sedan fara flera mil i en gammal bil till stan och jobba. För tvungen att jobba är man ju, och vi kan inte alla få jobb som miljörådgivare i Everlöv neh? Man kan ju onekligen fundera på hur klimatsmart det är. Inte alls hävdar jag. Energieffektiviteten i att bo i stan är betydligt större. Där adderar man minst transporter för arbete, matinköp etc. Dessutom är energiförbrukningen i ett flerfamiljshus mindre per capita än i en gammal skånelänga från 1837. Viss klimatkompensation blir det väl i och för sig om man kan odla en del egen mat, men jag är tveksam om det gör någon större skillnad, för odla kan man ju göra i stan med om man vill. Ska ta och räkna lite på det när jag är på humör. Livskvaliteten är däremot betydligt större här ute tycker jag. Men smaken är som ju som baken. Nå’t annat som är som baken är energipolitiken. Nu är det dags att ta ställning till kommunens vindkraftsplaner. Och eftersom folk generellt tenderar att hellre ha ett gasborrtorn i nästa härad än ett vindkraftsverk i sitt eget så blir debatten både kladdig och luktar illa. Så nu måste någon se till att ställa hela frågan på fötter, dvs se till att det börjar handla om att välja mellan gas och vind, inte primärt att se till att eventuella byggen hamnar så långt bort från sin egen täppa som möjligt. Suck, antar att det blir jag som får göra det... Jaha, Vill du själv ha ett gigantiskt vindkraftverk på gårdsplanen då, undrar du. Nä, säger jag, vem fan vill det. Men någon måste kanske ha det för att någon annan ska slippa ha ett gasborrtorn på sin gårdsplan. Vad jag undrar är vem som vill elda fossila bränslen tills jorden exploderar?

Högst i Skåne, Söderåsen 212,2 m.ö.h

Nu är det ingen lek längre! Nu handlar det inte om högst i häradet. Nu är det high pointing Sweden. Nu är det högst i Skåne! Klockan 09.07 lördag 31a oktober ger vi oss iväg för att bestiga Söderåsen 212,2 meter över havet. Det är jag, 2-åringen och K, som är på besök från uppsverige och för en gångs skull i det här projektet har vi ett strålande väder. Vi kör bilen genom ett soligt höstlandskap till Ljungbyhed. Helst hade jag velat gå nerifrån Ljungbyhed mot toppen, men 2-åringen är inte på topp idag så att säga. Så är det ju ibland. Ibland vill man varken gå själv eller sitta i bärstol och då gör man inte många meter per timme. Eftersom vi tänkt att både gå upp på Maglesten, åsens högsta punkt, och Höjehall så tar vi det säkra före det osäkra och parkerar bilen mitt emellan inte långt från Magleröds gård. På så sätt är vi inte jättelångt ifrån bilen någon del av sträckan om 2-åringen plötsligt skulle bestämma sig för att det får vara nog. Vi hade hört att det ska finnas en skylt vid grusvägen vid Magleröd som pekar ut stigen mot Skånes högsta punkt. Antar att det är ett uttryck för lokalbefolkningens stolhet, för toppen är knappast svår att hitta med terrängkartan. Och inte utan heller, för i god skånsk vildmarksanda så har ju även den här åsens högsta topp bebyggts med gigantiska telekommaster. Just dessa har förstås en fin polkagrismålning i rött och vitt, men det hjälper inte mycket när det kommer till vildmarksestetik. Skylten vid vägen finns faktiskt kvar. Men när vi hittar den i diket pekar den rakt ner i marken. Så mycket bättre blir det inte när vi försöker sätta den på plats heller. Man får nog ha en postgymnasial utbildning i historisk handskriftläsning för att kunna tyda vad som står på den också. Vi traskar upp till toppen, försöker kisa så mycket att vi inte ser masterna, gör ett par cirkushopp ut från stenen på toppen och går därifrån. Igen är inte högst detsamma som bäst. Istället tar vi och vandrar bort mot Höjehall som är en av Skånes vackraste utsiktsplatser. På toppen som är 209,7 m.ö.h står ett utsiktstorn. Tyvärr kommer vi inte fram. 2-åringen som har bra koll på det skånska uttrycket ”Mö mad, Go mad, å mad i rettan ti” tycker det är dags att äta. Jag som har koll på fortsättningen; ”…åsså madaro” (som man oftast får för lite av) inser att det är bara sidsteppa hundra meter ut i terränglådan, ta fram köket och brassa torskgryta. Så det gör vi. Tyvärr har jag lyckats glömma bestick så det blir till att improvisera och vika skedar av förpackningsmaterialet. Kan det bli rimligt kladdfritt undrar jag. 2-åringen skiter i vilket och smaskar torskgryta ur min matpåse med hela ansiktet. Och sen smaskar han pasta bolognese ur K’s. Och på det trycker han i sig en dubbelmacka med stekt ägg, ett halvt äpple och en kanelbulle. Rapar och lutar sig tillbaka på liggunderlaget med nallen i famnen. Det kan vara jobbigt att vara bergsbestigare! Solen silar ner genom höstlöven. Och temperaturen kryper sakta upp mot tio grader. Något mer traskande kommer inte på fråga idag. Alldeles för fint väder för det tycker 2-åringen och börjar leta höstlöv. K och jag ligger på alla fyra och letar efter kökets fördelarkopp som trillat ur när 2-åringen packat ihop köket. Praktiskt nog så har det exakt samma färg som höstlöv. Så där blir vi alla tre stående på alla fyra en rätt god stund med händerna i löven. Finns det bättre sätt att spendera en helg?


Skånes högsta punkt. Vid foten av masten!


Nalle, highpointar Sverige


På topp!


Läser topptavlan.


På utsteget.


Nedstigning.

Söderåsen

K är på väg till Skåneland! Dykningen blir det inget av för han har växt så mycket sista åren att han inte kan sträcka ut sig i sin torrdräkt. Ser ut som en kokt räka i vattnet. Man kan tycka att han borde köpt ny dräkt, men det har han inte. Istället intalar han sig att räksimning är effektivt. Kolla bara på räkorna! Men det är väl smärtsamt antar jag för nån dykning vill han inte iväg på. Däremot vill han bestiga Skånes högsta punkt. Så vi ska försöka övertyga Fika med Myror att Söderåsen är ett projekt som ska göras till helgen. Söderåsen är något av det mest storslagna som Skåne har att erbjuda. Åsen sträcker sig från Björnekulla klint vid Åstorp och slutar vid Konga klint. Dess högsta punkt ligger inte mindre än 212 meter över havet!! Den du! Hur många vet att Söderåsen en gång i tiden varit ett vulkaniskt område? I närheten av Röstånga finns faktiskt utslocknade vulkaner. Väder, vind och vegetation har eroderat ner dem, så det är kanske inte så lätt att finna dem i terrängen Men de finns där. Inte långt därifrån finner man också den imponerande Kopparhatten med sin storslagna utsikt över skogar och höjder. Gjorde faktiskt en klättring på Kopparhatten för några år sedan. Men det var innan man visste att det var klätterförbud där, vilket en förbannad skogsmulle upplyste oss om. Firade av i ett rasande tempo och fick lämna en kil 3a på berget. Det enda jag lämnat på ett berg någonsin. Den hänger fortfarande kvar där som ett litet monument över min skam. Jag skäms varje gång jag ser den. Runt Skäralids dalgång reser sig nära hundra meter höga klippväggar. Här finns en fascinerande vegetation med mossor, lavar och ormbunkar, om man gillar sånt. Mossodling ska i dessa trakter varit en viktig näringskälla. Undrar hur mossmarknaden ser ut nuförtiden. Kanske något att slå sig på? Bilden och information om Söderåsen är som vanligt med stolthet stulen från http://www.skanerunt.se/

Återuppväckta drömmar

Jag har fått en ny fixering. Indianer tror ni, men det är det faktiskt inte. Indianer i all ära. Vem vill inte vara indian, men fixeringen gäller faktiskt en helt annan kontinent; Afrika. Var på middag hos J & G som nyss kommit hem från tre månader i Afrika. Sitter efter det mest och funderar på hur man kan korsa Europa och Afrika med bil och små barn. Kap till kap. Det kanske ändå går att göra? Lade det på hyllan när jag tog mig an det här lanbruksprojektet. Kör över Vombfältet. Solen går upp. Färgas röd över trädtopparna långt borta. Tunna dimbankar. Jag kisar och plötsligt kör jag över Serengeti. Får börja planera. Försöka sälja in det hemma. Kanske vänta på att barnen blir aningens större. Och ett tag till åka runt och kisa ute vid Vomb. Prova själva. Kisa är ett otroligt billigt och effektivt sätt att förverkliga sina drömmar. Fungerar för förflyttning i både tid och rum! Kisa så ser ni att fotot är taget utanför Veberöd.

Indiannamn

Den ofödde papoosen har ännu inget namn. Lantliga mamman är obenägen att diskutera innan man vet om det blir pojke eller flicka. Jag tycker man kan göra det ändå mest för att det är kul med knasiga möjligheter. Tänker bland annat hårdlansera indiannamn nu när Fikar med Myror fått sitt andra. De är ju rätt så könsneutrala, i varje fall i vår kulturella kontext. Fikar med Myror skulle väl kunna ha en syster eller bror som heter Demonthin (pratar under gång) eller Lalawethika (Den som gör oljud). Men det är klart, indiannamn är nåt man förtjänar, inte något man får. Och då går ju "Pratar under gång" fetbort på en bäbis, det är liksom inte nå't som är rätt. "Den som gör oljud" är däremot nog inte så dumt alls... Behändigt hade kanske varit att få en Ayawamath (Den som följer order) He he. Shit va bekvämt! Risken är bara att jag får heta "Han som har tråkiga ungar". Surfar runt på indiansidor och hittar ett annat namn som skulle passa rätt bra på mig; Lokni (Regn faller in genom taket). Sant! (Hur dom nu får in hela den betydelsen på fem bokstäver.) Det fanns tydligen buffeljägare som satsade på knasiga tipi-projekt på 1860-talet. Däremot skulle jag inte vilja heta Machakw (Kåta grodan), men undrar stillsamt hur han fått sitt namn, neh? Visste ni föresten att Mona betyder "Den som samlar många Jimson frön" på Miwok. Tänk på det nästa gång ni ser Mona Sahlin snacka jobb i TV. Man kan garva hela vägen fram till avstängningsknappen. God natt!