Vad ska man säga?

Fint julbord tänker du. Visst, om det varit innan man högg in. Men det är det inte, det är när julen är slut. Bokslut 2 snaps och en och en halv skinkskiva på sex personer. Vad ska man säga? Inget. Jag håller käft så hörs vi 2010.

Mamma, mamma tomten brinner!

Lillebror käkar, skiter och rapar. Storebror käkar, skiter och kräks. Mormor kräks och jag har feberfrossa. Det är kul när det är roligt! Inte den lugnaste av jular med kräksjukan i huset. När det känns som jobbigast runt jul kan man ändå tänka på sömnen och vila i sitt relativa lugn. Mamma, mamma tomten brinner!

Hur bor folk egentligen?

På frågan varför man bor i skåne svarar ingen av läsarna att det är på grund av att det finns snö bara 3 dagar per år. Jag kan förstå det, för det är ju inte med sanningen överensstämmande. Har varit snö i säkert sex dar nu och fler lär det bli. Kommer få svårt att skylla på bristen på träningssnö inför Vasan. Man kanske får börja ligga i? Tränar för stunden medelst snöskyffling. 2-åringen hjälper till med en lastare på 14 cm. Efter att ha sett mig i diket har han har ju förstått vad det är man ska ha. "Flylulsdift" smilar han när han kör om mig med leksakslastaren där jag går med handjagaren inne på gårdsplanen. Nä, snö är det ingen av skåneläsarna som saknar. Tydligen inte spettekaka eller naturgas heller för ingen har angett det som skäl att bo i skåne. Konstigt för det verkar ju snart vara lika skånskt som senap. I varje fall naturgas. Spettekaka är det väl ingen som äter längre. Förvånansvärt många av läsarna äger tydligen slott. 50% av de som svarar på enkäten äger tydligen slott man vill sälja, men hittar inga köpare. Jo jag tackar. Fint ska det tydligen va. Det gör en ju lite orolig vad det är för läsekrets man attraherar. Det gör ju också onekligen att man börjar fundera lite runt demografin kring läsarna av den här bloggen, vilket också föranleder denna veckas undersökning. Vi får helt enkelt klarlägga den sociala boendestrukturen för jag dör av nyfikenhet. Vinden, regnet och närheten till bergen var generellt annars de starkaste anledningarna till att bosätta sig söder om smålanden. Folk har humor! Och nu undrar du vad fotot har med saken att göra. Inte ett jota, svarar jag. Det fyller bara syftet att blidka krav från utomsocknes släkt på fler foton på gårdens spädgrisar.

4x4

Och det fortsätter bara att snöa. Om någon någon gång ifrågasätter att du verkligen behöver en bil med fyrhjulsdrift så be den personen att ringa mig så kan jag ge oändliga exempel på varför det är ett absolut måste! Nedan lilla Mister hade då varken kommit till eller från sjukan utan 4x4. Som sagt hade det varit bra på traktorn dessutom. Måste kanske ordnas? Hade varit kul med en vit jul. Jäkla pucko man är va?

Samma tid, samma plats

Glada kollegan undrar hur man kan jobba som planör på kontorsjobbet när något sånt här inträffar. Vaddå?, undrar du. Samma tid, samma plats för exakt två år sedan föds 2-åringen, nu föds den nya lilla Mister. Vaddå? undrar jag. Samma datum, det är väl perfekt planering!? Så himla praktiskt när det gäller födelsedagsarrangemang dessutom. Inget förnamn ännu, bara nummer och efternamn. Lite som i lumpen helt enkelt. Sover mest, var som helst. Också det lite som i lumpen. Och snart vaknar en 2 år äldre lillkille och börjar köra med en. Precis som i lumpen.

Tredje dagens snö.

Hade varit kul om det kom ordentligt med snö till jul, sa jag till lantliga mamman efter andra dagens småsnöande. Men man ska vara försiktig med vad man önskar sig. På morgonen såg jag inte bilen under snön på gårdsplanen. 40 cm jämt och 1.5 meter i fyken på grusvägen. Tur man har traktor! Synd att man inte har traktor med fyrhjulsdrift. Tur att grannen har en stor lastare och kan dra upp en hobbybonde och hans leksakstraktor ur diket när han försökt göra upp med kung Bore. Ska köpa snökedjor.

Första snön

Firas med snöbollskrig och smällkaramell. Lantliga mamman har gjort karamellen men haft någon övertro på min och 2-åringens styrka. 10 lager kreppapper kan inte ens pippi långstrump dra sönder. Blev till att skära upp härligheten.

Grabben grus

Vad är bättre än att få sin egen 3 meter höga grushög? Klättra upp hoppa ner. Hoppa mer!

Gräsgärde

Det visade sig att flugornas herre inte hade så många vänner trots allt. Kanske har med flugorna att göra? Hur som helst så fick man stå och gräva hela dan mol allena. Blött och regnigt på väg hit. Sämre dag kan man ha.

Saker man tappar

Jag knäpper små hängslen på 2-åringens vantar. Han protesterar. Vantar, nej, nej! Men du vet ju att man fryser om fingrarna utan vantar säger jag. Och vad ska man inte frysa om när man ska på äventyr? Jo det vet han ju. Motvilligt säger han "Fötter" Och mer? "Tummetott... ickepott.... ijaickeije" och så ser han fullifan ut! Just det lilla vicke vire. Varm om händer, fötter och huvud och mätt i magen, de fyra hörnstenarna för alla lyckade äventyr. Han vet men har inte accepterat. Gör man rätt som tvingar på de där små vantarna och hängslena? Men det är lika bra att lära sig direkt tycker jag. Vantar ska sitta fast. Tro mig. Önskar jag kunde tvinga på betydligt äldre äventyrare än 2-åringar såna där små hängslen tänker jag där jag sitter på tredje replängden på ett isfall vid Kebnekaise. Nerför isen singlar en handske i vinden uppifrån. Jag ser ingen. Hör ingenting. Jag tittar efter handsken som rasar ner och landar tyst i snön femti meter under mig. Strax efter vanten kommer en påse med mackor farande. Jag trycker ansiktet mot isen och känner hur påsen studsar på hjälmen och tumlar vidare ner och gör handsken sällskap i snön. Vad i helvete!? utbrister jag och kikar uppåt fallet. Över en liten avsats tio meter upp far små isbitar i ett litet regn ner över mig och så dyker ett huvud med röd hjälm upp. "Fan, ni når inte min påse eller?" Jag kollar ner. 50 meter. "Är du tjock i huvet eller?" frågar jag. Jag plockar inte upp en macka som 2-åringen slängt 1 meter ner på golvet från matbordet så inte klättrar jag ner femti meter för att plocka upp det här puckots mackor. Och inte vanten heller för den delen. Måste vara en hungrig jävel som tycker förlusten av mackorna är värre än vanten när man sitter i minus 15 grader 60 meter upp på ett fruset vattenfall. Faktum kvarstår. Håll i grejjerna. Hårdast håller du i vantar, mössa, skor och matsäck. Och det du inte kan hålla i det knäpper du fast. Om inte kan man väl lika gärna skicka med hela packningen med en främmande kille på skoter...eller?

Trött!

Jag är trött. Galet trött. Vi ska få en ny liten parvel när som helst. 2-åringen är galen, han fattar att nåt är på gång att hända. Lantliga mamman är också galen, antar att hon också fattar att nåt är på gång att hända. Själv är jag sjukt stressad för att få klart det nya sovrummet så att inte alla fyra plus julgäster behöver dela på samma sovrum. Det blir väl trångt. Kontorsjobbet är galet det med. Men så är det ju alltid när folk riskerar förlora jobben. Det sämsta hos folk tittar fram ur sina fula små hålor. Själv sitter jag i ett projekt med några go’a människor och låtsas vara Bagdad Bob. Vi springer på i 200 km/h som om inget särskilt är på gång. ”Vaddå uppsägningar? Nej för faan det vet jag inget om… Har inte tid heller... Måste leverera!” Men man blir trött av alla intriger. För det är ju spännande med skvaller. Sen när man väl hört det så vill man skaka av sig skiten. Men som man får skaka! Och det blir man trött av. Blir trött på hela vardagen. Ibland känns det som man bara ser världen genom en TV. Stirrar hela dagen genom skärmen ut i verkligheten, om Internet nu är någon verklighet att tala om. Sedan sätter man sig i bilen och kikar genom rutan ut på verkligheten som svischar förbi en på väg hem till aktuellt på TV. Fy farao, som Tommy och Annika skulle ha sagt. En gång skapade man nyheterna, nu konsumerar man dem. Och behöver man konsumera något annat så är det alltid knappt med tid, men tur då att man kan surfa ut på Internet och beställa på postorder. Så himla smidigt, man behöver inte ens lämna rutan för att åka till affären. SUCK! Och trött är man. När fan ska solen gå upp? Vad är detta? Lång natts färd mot dag? Jag ska ställa O’Neill på fötter!

En kärleksförklaring till SMHI

”Södra norrlands inland och fjälltrakter…” säger SMHI på P1. ”Norrland!!” utropar 2-åringen. Farmor och farfar bor i norrland. Landvädret pratar om farmor och farfar! 2-åringen har redan en positiv relation till väderleksrapporten. Själv kan jag känna hur harmonin sprider sig i kroppen av sjövädret. ”Ålandshav och skärgårdshavet 7-8 m/s, ökande , mot kvällen vridande åt väst” Jag blir helt avslappnad i nacken, sippar lite på kaffet och kikar upp i taket. ”Bottenhavet, Norra Kvarken och Bottenviken” Jag sjunker djupare ner i stolen. ”Brämön, Lungö, 6, Skagsudde 7.” Nu är jag helt i koma! Det finns få saker som är bättre än att vakna till maskinens jämna dunk, sticka upp huvudet ur luckan och känna havet blåsa in över däck. Jag släntrar upp i styrhytten. Folket på bryggan nickar. Jag slår på radion. Någon kommer med kaffe. Rykande. Tar fram loggboken. Väntar, tittar ut över det svarta havet. Vid horisonten en strimma ny dag. ”Ålandshav och Skärgårdshavet…” hör jag SMHI säga. Jag fattar pennan.

Miljöproblem?

Idag börjar klimatkonferensen i Köpenhamn. Ett misslyckande innan den har börjat eller? Vi får väl se. Själv har jag bidragit till påskyndande av utsläppen av kolföreningar i atmosfären genom att elda upp en stor hög med ris på fårens vinterbete. Borde kanske ha grävt ner det istället men jag orkade faktiskt inte. Och jag orkade inte dra pinnar ur pälsen på tackorna heller. Så det blev till att elda. Trevligt med majbrasa i december tyckte 2-åringen som med frenesi släpade pinnar och kastade på elden. Elda pinne! Elda Pinne! Kommunen drar sitt strå till klimatstacken också. Från nästa år kommer alla att få två stycken 340 liters sopkärl för källsortering. Det är ju fantastiskt tycker jag. För oss som redan sorterar så blir det ju ingen större skillnad förutom att renhållningsabonnemanget blir tusen kronor dyrare per år. Eftersom jag är en snål jävel ringer jag och frågar om man inte kan få fortsätta att åka och lämna sin sortering vid renhållningsstationen som ligger bredvid mataffären. Man handlar ju ändå mat så det blir liksom ingen omväg. Det är ju bara blöjor som går ner i sopkärlet idag. Och 700 liter blöjor blir det faktiskt inte i månaden. Kan man inte få ett mindre kärl och sköta återvinningen själv? Jovisst får jag det. Men det blir inte billigare för det. Jag måste ändå betala. Jaha. Inte lika roligt då. Dessutom får jag veta att jag inte får kompostera själv. Jag måste lämna matavfallet till återvinning. Va!? Nä! Du måste skoja? Vi komposterar ju allt. Vi behöver ju det för odlingarna. Jag vill ha ett eget kretslopp. Kan man få det? Vi har ju dessutom för guds skull betalt för maten, eller odlat den själv. Kan man verkligen tvingas att lämna de potatisskal man inte äter upp till kommunen? Efter lite ifrågasättande får jag veta att OK då, jag får kompostera själv, men då måste jag ansöka om det och ha en kompost som är godkänd av miljöförvaltningen. Jaha. Det kan ju jag också förstå att man inne i stan inte vill ha en massa dåligt byggda komposter där det springer råttor som stör grannarna. Och man kan ju inte skriva specialinformation till tokarna som valt att bosätta sig mitt i skogen. Men vad jag inte fattar är varför man inte säger ett ord om att man ska ansöka om tillstånd att kompostera själv. Och framförallt inte att man låter bli att säga att det är gratis att ansöka före nyår och att det därefter kostar det 800 spänn bara att lämna in ansökan. Jäkla tur att man är rättshaverist och gillar att bråka med byråkrater annars hade man aldrig fattat vad som händer. Det roliga är att det visar sig att om man komposterar själv så blir renhållningsavgiften mindre också. He he. Summa sumarum. Det blir rätt bra. För oss blir det lika som innan, men kommunen får anställa mer folk att hantera papper. Så någon blir glad för att få jobb. Kan jag hjälpa till med det så är man ju bara glad. Eller hur?

Gör om, gör rätt

Två korkade påhitt och vad man därav kan lära.

En berättelse om dimma, kyla, trötthet, dåliga beslut och vådan av att ta emot hjälp.

Dimman ligger tät över bergen. Luften är fuktig och sveper om mig som en kall, våt handduk. Jag ser vattendropparna i dimman passera framför ögonen. Då och då river vinden en reva i dimman och jag kan skymta den vita glaciärkanten tjugo meter längre ner. Det är kallt. Bekymrat tittar jag ner ned på kartan igen. Tittar på kompassen. Tillbaka till kartan. Tittar upp på Daniel som spanar ut i dimman. ”Kompassen stämmer inte”, säger jag, ”Den visar nästan 180 grader fel, men det kan vara hur mycket magnetiska störningsområden som helst här. Det måste ändå vara ner här vi ska.” Just när jag säger det låter det som den mest logiska sak i världen att säga. Tre timmar senare känner jag mig förbannat dum. När man väl börjar tro att man har bättre koll på väderstrecken än vad kompassen har så är man oftast ute och cyklar. Men Inte alltid. Kompasser ska absolut tas med en nypa salt, särskilt om de står i närheten av en radio eller sitter fastsatta uppe på gevär eller om du kör vindrutetorkarna på en båt. Jag vet inte hur många gånger jag har haft navigationselever som varit på väg till Finland istället för till Härnösand i regnet. Eller som den där andre-skepparen som tyckte det var smart att ställa radion bredvid kompassen mitt i natten. När jag blev purrad så hade han fortfarande inte sett Gotland. Det var bara vatten över allt. När jag lyfte bort radion snurrade kompassen 70 grader och vi var nordost om Gotland på väg mot Kotka. Jag var halvmunter. När jag står där på berget och tittar på kompassen som pekar åt helt fel håll har jag och Daniel precis spenderat fyra dygn i kajak tillsammans med en kille som surrat kompassen på bössan och försökt paddla iväg till Grönland. Jag vet inte om alla de där erfarenheterna gör att jag känner mig extra skeptiskt inställd till kompassen den här morgonen. Så här efteråt skäms jag. Efter tio år till sjöss och i bergen är navigation något jag ska kunna. Därför blir det extra pinsamt, men också extra lärorikt.

Det är augusti 2005. Jag och Daniel befinner oss på Svalbard. Det är sista dagen på en veckas paddling och klättring runt Isfjorden. Vi är på väg tillbaka till Longyearbyen. Flyget hem till Sverige går samma eftermiddag. Just där i dimman när vi tar ett rätt puckat beslut är vi på väg ner efter att ha klättrat Nordenskiöldtoppen. Klockan åtta på morgonen står vi på toppen efter en rätt snabb bestigning från havsnivå. När vi når toppen har dimman helt svept in oss och de omkringliggande bergen. Det är här vi tar det första dåliga beslutet, att gå ner en annan väg än den vi kom upp. I sig är det inget fel på att gå en annan väg ner än upp. Felet består snarare i att vi tar beslutet på toppen utan att veta något om terrängen nedanför och framförallt utan att ha några synliga landmärken i dimman. Planen är enkel. Vi ska följa kompassen från toppen ut till kammens kant och därefter följa kammen ut till Lars Hiertafjellet eller Sarkofagen och där gå ner på glaciären ut i Longyeardalen. En idiotsäker plan. Tror vi. Vad vi inte vet är att den där kamkanten vi tror vi följer i dimman inte alls är kammens kant. Kammen är nämligen bredare än vi tror. Det gör att vi inte ser snöfältet där vi ska gå ner. Istället går vi för långt men rakt på ett annat snöfält. Jag har dessutom varit en idiot som stoppat undan kompassen när vi kom fram till vad vi trodde var kammens kant. Härifrån är det ju lätt att följa kammen, ingen kompass behövs, tänkte jag. Hade jag haft kompassen framme hade jag sett att vi sakta, sakta vrider av mot söder istället för mot norr. Men det ser jag nu inte. När vi går rakt på ett förväntat snöfält är både jag och Daniel helt säkra på att det är där vi ska gå ner. Så säkra att vi kallt räknar med att kompassen visar fel. I dimman ser allt likadant ut. Skillnaden är bara att det här snöfältet leder ut i Fardalen, en dal som vätter åt söder istället för mot norr. Allt verkar stämma utom kompassen som nu visar exakt 180 grader fel. Det är upp-och-ner-vända världen. Där och då verkar det förnuftiga att det är fel på kompassen. Vi befinner oss på 79 grader nord och står på miljarder ton malm. Det troliga är att missvisning, och störningsområden påverkar kompassen. Vi går ner.

Vi droppar 800 höjdmeter ner i dalen och dimman lättar, men vi kan fortfarande inte se bergens toppar. Men på kartan ser det rimligt rätt ut. Hade vi flyttat fingret på kartan någon mil norrut så hade vi kanske sett att även den dalen är förrädiskt lik den vi går i. Men det gör vi inte. Vi fortsätter. Efter ytterligare ca fem kilometer börjar vi inse att något inte stämmer. Vi borde kunna se Longyearbyen. Det är nu diskussionen börjar. Snillen spekulerar. Jag tycker Daniels teorier verkar helt uppåt väggarna och han tycker detsamma om mina. Vi försöker komma överens om något som verkar förnuftigt. Vi kompromissar. Fortsätter en bit för att hoppas att se något som stämmer med kartan. Diskuterar igen. Kompromissar. Det enda förnuftiga i ett sådant här läge är förstås att gå tillbaka till den sista säkra punkten man tror man har haft och dubbelkolla. Men den punkten ligger 800 höjdmeter upp och en mil bort. Det känns inte som ett alternativ. Istället tjafsar vi om de bästa alternativen, tappar värdefull tid och irrar oss allt längre bort. Timmarna går. I ytterligare en seans av kartläsning gör vi i varje fall något rätt. Vi konstaterar att sista säkra punkten var toppen på Nordenskiöld och sedan gör vi ett smärtsamt antagande: Antag att vi inte gått rätt över huvud taget efter den punkten. Var skulle vi då kunna vara? Antag tex att vi gått för långt på kammen. Var hamnar vi då. Här! Plötsligt stämmer även kompassen. Vi inser att vi har ett par mil och 700 höjdmeter tillbaka över passet för att ta oss ner till Longyearbyen. Flyget! Muskedundret vi hyrt till skydd mot isbjörnar – en Mauser från 1940 med Swasticka och tysk örn – ska också lämnas igen. Tiden rinner snabbt ut. Vattnet är slut. Maten är slut. Vi börjar jogga uppåt i dalen mot passet. Det är tungt. Jag har burit vapen och utrustning sedan klockan fyra på morgonen och jag börjar krokna. Som tur är har Daniel krafter kvar och kan ta över vapnet och en del tyngre utrustning. Några timmar senare står vi i Longyerbyen, blöta upp till knäna efter att ha genat genom glaciärbäckarna, trötta, inte så lite stolta över den fysiska prestationen, men också motsvarande skamsna över våra dåliga beslut.

Där på Svalbard 2005 hade jag och Daniel klättrat ihop i fyra år, men det är först den där erfarenheten som gör att vi sätter oss ner och tänker igenom vad vi gjort bra och dåligt och vad vi lärt oss. Vi börjar så sakta skissa på några enkla regler för våra framtida klättringar ihop. Förutom det uppenbara i att faktiskt konsultera och lita på kompassen, särskilt vid dåligt väder, kommer vi överens om att vid dålig sikt i fortsättningen alltid retirera samma väg vi gått upp. Det är vid nedstigningarna tröttheten och skadorna kommer. Det är på nedstigningen det visar sig om man haft goda marginaler eller ej. Just därför är det inte läge att ta pantade beslut vad gäller nedstigningar. Vi bestämmer att vi innan alla bestigningar väljer led upp och även bestämmer reträttled och håller oss till det. Vi kommer också överens om att innan varje tur bestämma vem som ansvarar för navigationen. När stressen i vilsenheten kommer smygande är det inte läge att börja tjafsa om detaljer. Flera av den där turens knasigheter uppstod nämligen i dialogen mellan oss. I fortsättningen överlåter vi navigationen till den mest erfarne. Den andre har att anpassa sig, inte ifrågasätta besluten. Men vi gjorde saker rätt också. Det kan man också lära sig av. Det vi gjorde absolut bäst var sättet vi hanterade packning och vår kommunikation om fysisk status. Hade inte Daniel orkat ta över min börda när jag kroknade där ute i den arktiska öknen hade vi aldrig hunnit tillbaka innan mörkret föll. Det här är en oerhört viktig lärdom. Kanske den allra viktigaste.

Två år efter den där Svalbard-historien klättrar jag i Argentina med några personer jag inte känner så väl. På 6000 meters höjd plockar min replagskamrat fram en rakapparat och börjar raka sig. Jag blir förbannad. Det visar sig att det inte bara är rakapparaten som är av tvivelaktigt värde i hans ryggsäck. Där ligger dubbla liggunderlag, avokados och allsköns bråte. Två dagar senare under en nedstigning bär jag två ryggsäckar och svär över att folk inte har vett att packa. Varje liten pinal du bär med dig gör att det är större risk att du inte kommer orka bära din egen packning. Det gör dessutom att du inte orkar hjälpa din klätterpartner när han eller hon behöver hjälp. Det är inte kul att bära andras packning, men det är ännu tråkigare när ingen orkar bära din. Vad du stoppar ner i din ryggsäck är en angelägenhet för hela gruppen. Vikt bromsar farten. Snabbhet är säkerhet och personlig packning är gruppens packning.

En liknande historia utspelar sig vid Kebnekaise i mars 2004. Vi som är här är helt överens om de packningsprinciper som gäller. När den ene av oss går in i väggen sent på natten på fjället har de övriga fortfarande god kapacitet och vi flyttar om packning. Vanligtvis när man flyttar om packning så får man upp tempot igen eftersom man avlastat den som varit tröttast. Men det händer inte nu. Trots överflytten av packning går det långsammare och långsammare. Vi har gått på skidor sedan klockan sex på morgonen. Klockan är nu elva på kvällen. Vi har hållit på i sjutton timmar och det är bäcksvart på fjället. Det går tokigt långsamt. Jag får gång på gång stanna och vänta in. Backen upp över passet går plågsamt långsamt. Så hör vi motorljud. Bakom oss kommer lyktorna från forskningsstationens skoter dansande. Med ett vrål kör skotern om oss upp i backen. Stannar på toppen. Kopplar loss släden och åker ner igen för att hämta upp den andra släden som lämnats nedanför. Vi står still. Vilar och tittar. Hejar när skotern far förbi igen och så försvinner skotern med sina slädar in i natten bort mot forskningen. Vi fortsätter. 45 minuter senare ser vi skoterns lyktor dansa tillbaka mot oss i natten. Klockan börjar närma sig midnatt och Nisse som kör skotern har lagt märke till det långsamma tempot. Han erbjuder sig att ta ryggsäckarna på släden och köra dem till Tarfalastugan. I det läget låter det som en bra idé. Tacksamt lyfter vi över våra packningar med mat och utrustning för en veckas klättring, kilar, stegjärn och allsköns bly och skrot på släden och Nisse försvinner i natten. Men tempot blir inte ens bättre av det. En av oss är helt slut. Nu finns ingen packning som går att lyfta över. Skidorna har blivit bly och det går oändligt långsamt. Det börjar bli rejält kallt och vinden drar längs bergssidan ner i dalen. Jag fryser i understället. Hade varit skönt att dra på sig en skaljacka. Det är då jag inser att jag idiotiskt nog skickat med alla förstärkningsplagg med skotern. Jag har ingenting att sätta på mig! Ingen har något att låna ut. Allt ligger på skotern! Vi ser varken forskningsstationen eller Tarfalastugan även om de måste ligga där ute i mörkret någonstans några kilometer bort. Jag börjar skida fram och tillbaka för att hålla värmen. Framåt, vänder tillbaka till killarna bakom och vänder igen. Vinden blåser rakt igenom ullfrottén. Mina krafter tryter också och jag inser att jag inte kan hålla på så här för då kommer jag inte orka hålla ett tempo som håller mig varm ända fram till stugan. Varm och varm förresten. Jag är rätt nedkyld som det är och den isande vinden sticker i sidan när den blåser igenom understället. Plötsligt blir jag lite rädd. Jag är så kall att jag har domningar i händer och armar. Jag kommer att bli tvungen att lämna de andra här. Nästa gång jag passerar dem stannar jag och talar om som det är. Jag måste skida före. De argumenterar inte. Jag skidar iväg med högst blandade känslor. Jag skäms för att jag lämnar dem mitt ute på fjället mitt i natten, trötta och i dåligt skick. Samtidigt vet jag att jag inte har mycket till val. Dröjer det innan de kommer fram får jag väl ge mig ut och leta. Efter en stund passerar jag forskningsstationen som dykt upp ur mörkret och ser Tarfalastugan någon kilometer längre bort. Jag behöver aldrig ge mig ut efter dem igen. De kommer fram. Allt har gått bra, men igen får man tillbringa en kväll med att känna sig dum.

Låter man dumheten bara passera blir det aldrig något mer än bara dumhet. Men med lite reflektion kan det bli en bra erfarenhet. Som vi varit inne på: Personlig packning är gemensam packning. Det är aldrig upp till den enskilde i gruppen att ta med sig extra grejer. Alla måste vara överens om vad som är ok att ta med sig för att inte gruppen skall tvingas bära onödiga kilon. Egen tandborste brukar de flesta tycka är ok, men att alla har egen systemkamera med är kanske inte ok. Eller att någon envisas med att släpa runt på en rakapparat. Argumentet; ”jag bär ju själv”, gäller inte. När du blir trött måste nämligen jag orka avlasta dig och det orkar jag inte om jag burit för mycket. Men att bara bära lagom räcker inte. Det finns ytterligare en regel kopplad till detta: Det är inte OK att trötta ut sig utan att säga till. Säg till i tid om du känner dig trött. Kolla av varandras fysiska status ofta och skifta runt packning i god tid innan någon blir trött. Går man helt in i väggen så hjälper det inte att bli avlastad. I det läget orkar man inte ens bära sig själv. Packning ska fördelas efter styrka och kondition, inte så att alla ska bära lika mycket.

Till sist kanske det helt uppenbara också ska kommenteras: Det duktigt osmart att lämna bort eller lämna av förstärkningsplagg, vatten och mat. Att skicka med allt man har med Nisse på skotern är så synnerligen pantat att ingen av er förståndiga läsare skulle ha kommit på idén förstås. Ändå ser jag förvånansvärt ofta ryggsäckar liggande ensamma i snön. Jag tror det blivit vanligare att lämna utrustning på glaciären inför den sista pushen mot toppen. Låt helst bli det. Om du inte orkar bära din ryggsäck eller ett extra förstärkningsplagg, då kanske du inte ska ge dig upp över huvud taget. Men om du måste lämna saker, tänk på vad du lämnar. Det kan gå undan och vips behöver du just det där du lämnat. Håll krampaktigt i det som skiljer levande från döda. Till sist; när du väl varit en idiot, för det kommer du någon gång att vara, se till att fundera igenom dina idiotier så det inte händer igen. Gör om, gör rätt. God tur!

Multisport eller Seriesport?

Katten är återuppstånden! Nu äter han som han aldrig gjort annat. Eller kanske snarare som han aldrig ätit förr. Och det har han ju knappt. Inte på fyra dygn. Jäklar vad hungrig man skulle vara. Mitt eget personliga rekord i att inte proppa käften full av kolhydrater är 26 timmar och då höll jag på att avlida av hunger. Vilket också lett mig till att tycka att hungerstrejkare måste vara ena riktiga puckon. Påverka andra genom att straffa sig själv. Och på värsta tänkbara sätt dessutom. För att göra det måste man onekligen tro att folk kan det här med empati. Det veti fåglarna om folk kan det? Får väl prova någon gång kanske, men det får vänta tills jag tjockat på mig lite i medelåldern. Att göra det med nuvarande kroppskonstitution skulle väl innebära att man inte syntes efter fyra dygn. Men det är klart, det finns ju fördelar med sådant också. Åka kollektivt skulle kunna bli riktigt billigt. Eftersom man är en hungrig jävel så är det viktigt att ha ordentliga rutiner för att dela mat på fjället. Jag har ju dessutom haft den dåliga smaken att välja Smålands hungrigaste kille till klätterpartner i många år. Då blir det ännu viktigare att ha bra rutiner för matdistribution. Se till att aldrig dela kastrull! Och måste man så får den ena dela och den andra välja. Det är det enda som funkar, annars blir det gråt och tandagnisslan lika säkert som att Ljusdal inte kommer att vinna elitserien i bandy. Hur som helst, katten är på benen igen. Jag är glad.

Har fått ny kollega på kontorsjobbet också. Multisportare. Det är också kul. Jag är också multisportare säger jag glatt. Det är ju kul att man har en självbild som är lika exakt som lustiga husets speglar! För inte fan är jag nån multisportare inte. Kanske att man var för tio år sedan men idag, icke! En mountainbike i garaget, en kajak hos grannen och ett par klätterskor i garderoben gör inte någon till multisportare. För att vara multisportare måste man göra en massa sporter i princip samtidigt. Och vem har tid med det med barn, får och galna renoveringsobjekt. Nej, jag är numera seriesportare. Pysslar med lite olika roliga grejer i följd. Ibland att flera veckor skiljer dem åt. Funderar ständigt på om man gjort vettiga val. Innan jag fick barn tränade jag sex till sju dagar i veckan. Men det är klart, då hade man Sergeant Amore som piskade på en varje dag. Dessutom ansåg Amore att jag var tvungen att trycka i mig en hel big bag påse chips själv varje gång jag missade en träning för att jag skulle känna mig trippelt osund. Har man gjort det en gång missar man ingen träning mer kan jag säga! Eftersom tiden till träning blivit mindre sedan man fick barn så har jag fått välja. Jag har valt att fortsätta med bergsbestigandet och lägga en hel del gymklättring, cykling och annat på hyllan. Träningsmässigt innebär det att man några gånger i veckan harvar några mil i löpspåret. Och det är väl onekligen det man kan ifrågasätta. Springa runt runt runt i skogen för att ett par gånger om året komma iväg och klättra berg. Jäkla knas! Hade kunnat klättra några gånger i veckan istället och sedan åka iväg och dricka lite drinkar ett par gånger om året istället. Hade kanske varit smartare? Och nu tänker du: Vad tusan har fotot med saken att göra? Jo, det visar på senaste drink och solsemestern. Horconesdalen, Aconcagua, Argentina.

Björnar med björnar

Får man inte björnfrossa av isbjörnar så blir man i varje fall byxis. "Du må ta med dej rifflan uavsett hvor du går!" Inte kan jag norska inte, men budskapet gick fram. I Pyramiden på Svalbard har alla människor flyttat ut. Måsarna och isbjörnarna har flyttat in.

Så kom kylan

Så kom kylan till slut. Jorden knastrar under kängorna när jorden bryts och smulas sönder där jag går på åkern. Vi tillläggsisolerar pumprummet i stallet med hjälp av stora Roxullmadrasser som trycks in i dörrhålen. Förra året frös pumpen sönder vilket jag inte tänkte ska hända i år igen. Rören har fått rörisolering efter två års tänkande att ”det skulle nog vara bra”. Ibland går det inte så fort. Det går inte så fort för min lilla katt heller längre. Filip har inte ätit på tre dagar. Vet inte vad som är fel. Det är ett hårt liv som stallkatt. Ingen försäkring har man. Blir han inte bättre så blir det nog gröna ängars ö. Det är få gånger jag känner mig så fult snål som när man ska avgöra om en oförsäkrad liten katt ska få veterinärvård eller inte . Det är billigare att ta bort honom än göra honom frisk. Filip har varit sjuk sedan jag hittade honom övergiven i somras och jag kanske är tvungen att inse att det inte kommer funka trots alla mediciner vi försökt. Kör händerna djupt ner i täckjackans fickor och tittar på fullmånen som stiger över skogen. Vi får se.

Förättningar och Lussekatter

Var på lantmäteriförrättning igår tillsammans med resten av halva häradet. När jag säger häradet så menar jag faktiskt häradet i bestämd form i samma betydelse som hundare eller folkland, inte någon allmänflummig stadsbetydelse som en massa människor på ungefär samma ställe. Förrättning är ungefär ett finare ord för ärende. I detta fall diskuterades ärendet på ett möte. Det hela handlade om att kraftbolaget vill byta avtalsservituten för kraftkablar som går över marken till ledningsrätter. Vad det handlar om är egentligen inte viktigt. Det intressanta är att det var en rätt skeptiskt inställd samling som mötte kraftbolagets representant, mig inkluderad. De flesta av oss hade synpunkter på om kraftbolaget överhuvudtaget hade rätt att ha stolpar på våra åkrar. De där stolparna har ju stått där i 60-70 år och ingen verkar ha hittat några avtal på papper. Och avtal vill man förstås se svart på vitt. Medan jag lyssnar på stundtals animerade diskussioner sitter jag och funderar på hur rösterna på det här mötet lät för 70 år sedan när ledningarna skulle dras för första gången. Utan att ha varit där eller vet något om omständigheterna kan jag tänka mig att det lät rätt annorlunda. För då handlade det inte om att man kände sig våldtagen av det stora kraftbolaget, då samlades man i en gemensam förening för att få ut ström till bygden. När elektriciteten idag bara är en hygienfaktor så blir stolparna en belastning. För sjuttio år sedan kan jag tänka mig att problemet med stolpar var högst försumbart i jämförelsen med den otroliga lyxen att få ström hela vägen in i köket. Men vad vet jag.

Något annat som är lyx är att ha en 2-åring som bakar lussekatter åt en. När jag kommer hem sitter han och stoppar russin i kusarna. Noga, noga. Ett russin i varje snurra. I mitten. Noga. Jag frågar lantliga mamman om hon har visat att russinen ska sitta precis så där, men det har hon inte. Nej det där har han plockat upp själv någonstans och nu är det noga och ordning och reda. Jag blir lite orolig. Det är inte så mycket punk det där tänker jag. Hur ska det här gå? Men när lussekatterna tar slut men det finns många russin kvar, ser jag hur han stoppar tjugofem russin i samma lussekattsnurra tills russinen är helt slut. Tittar strålande upp, klart! Han har i varje fall koll på hur man ska gå jämt upp. Nackdelen med introduktionen av lussekatter är att det nu ska ätas lussekatter i tid och otid. Till frukost, till lunch, till middag till fika, till precis när som helst när tanken faller på. Tröttsamt. Mest tröttsamt är det när han vaknar klockan sex, slår upp ögonen, tänder lampan och skriker glatt: Lussekatt!