Saker man tappar

Jag knäpper små hängslen på 2-åringens vantar. Han protesterar. Vantar, nej, nej! Men du vet ju att man fryser om fingrarna utan vantar säger jag. Och vad ska man inte frysa om när man ska på äventyr? Jo det vet han ju. Motvilligt säger han "Fötter" Och mer? "Tummetott... ickepott.... ijaickeije" och så ser han fullifan ut! Just det lilla vicke vire. Varm om händer, fötter och huvud och mätt i magen, de fyra hörnstenarna för alla lyckade äventyr. Han vet men har inte accepterat. Gör man rätt som tvingar på de där små vantarna och hängslena? Men det är lika bra att lära sig direkt tycker jag. Vantar ska sitta fast. Tro mig. Önskar jag kunde tvinga på betydligt äldre äventyrare än 2-åringar såna där små hängslen tänker jag där jag sitter på tredje replängden på ett isfall vid Kebnekaise. Nerför isen singlar en handske i vinden uppifrån. Jag ser ingen. Hör ingenting. Jag tittar efter handsken som rasar ner och landar tyst i snön femti meter under mig. Strax efter vanten kommer en påse med mackor farande. Jag trycker ansiktet mot isen och känner hur påsen studsar på hjälmen och tumlar vidare ner och gör handsken sällskap i snön. Vad i helvete!? utbrister jag och kikar uppåt fallet. Över en liten avsats tio meter upp far små isbitar i ett litet regn ner över mig och så dyker ett huvud med röd hjälm upp. "Fan, ni når inte min påse eller?" Jag kollar ner. 50 meter. "Är du tjock i huvet eller?" frågar jag. Jag plockar inte upp en macka som 2-åringen slängt 1 meter ner på golvet från matbordet så inte klättrar jag ner femti meter för att plocka upp det här puckots mackor. Och inte vanten heller för den delen. Måste vara en hungrig jävel som tycker förlusten av mackorna är värre än vanten när man sitter i minus 15 grader 60 meter upp på ett fruset vattenfall. Faktum kvarstår. Håll i grejjerna. Hårdast håller du i vantar, mössa, skor och matsäck. Och det du inte kan hålla i det knäpper du fast. Om inte kan man väl lika gärna skicka med hela packningen med en främmande kille på skoter...eller?