Förättningar och Lussekatter

Var på lantmäteriförrättning igår tillsammans med resten av halva häradet. När jag säger häradet så menar jag faktiskt häradet i bestämd form i samma betydelse som hundare eller folkland, inte någon allmänflummig stadsbetydelse som en massa människor på ungefär samma ställe. Förrättning är ungefär ett finare ord för ärende. I detta fall diskuterades ärendet på ett möte. Det hela handlade om att kraftbolaget vill byta avtalsservituten för kraftkablar som går över marken till ledningsrätter. Vad det handlar om är egentligen inte viktigt. Det intressanta är att det var en rätt skeptiskt inställd samling som mötte kraftbolagets representant, mig inkluderad. De flesta av oss hade synpunkter på om kraftbolaget överhuvudtaget hade rätt att ha stolpar på våra åkrar. De där stolparna har ju stått där i 60-70 år och ingen verkar ha hittat några avtal på papper. Och avtal vill man förstås se svart på vitt. Medan jag lyssnar på stundtals animerade diskussioner sitter jag och funderar på hur rösterna på det här mötet lät för 70 år sedan när ledningarna skulle dras för första gången. Utan att ha varit där eller vet något om omständigheterna kan jag tänka mig att det lät rätt annorlunda. För då handlade det inte om att man kände sig våldtagen av det stora kraftbolaget, då samlades man i en gemensam förening för att få ut ström till bygden. När elektriciteten idag bara är en hygienfaktor så blir stolparna en belastning. För sjuttio år sedan kan jag tänka mig att problemet med stolpar var högst försumbart i jämförelsen med den otroliga lyxen att få ström hela vägen in i köket. Men vad vet jag.

Något annat som är lyx är att ha en 2-åring som bakar lussekatter åt en. När jag kommer hem sitter han och stoppar russin i kusarna. Noga, noga. Ett russin i varje snurra. I mitten. Noga. Jag frågar lantliga mamman om hon har visat att russinen ska sitta precis så där, men det har hon inte. Nej det där har han plockat upp själv någonstans och nu är det noga och ordning och reda. Jag blir lite orolig. Det är inte så mycket punk det där tänker jag. Hur ska det här gå? Men när lussekatterna tar slut men det finns många russin kvar, ser jag hur han stoppar tjugofem russin i samma lussekattsnurra tills russinen är helt slut. Tittar strålande upp, klart! Han har i varje fall koll på hur man ska gå jämt upp. Nackdelen med introduktionen av lussekatter är att det nu ska ätas lussekatter i tid och otid. Till frukost, till lunch, till middag till fika, till precis när som helst när tanken faller på. Tröttsamt. Mest tröttsamt är det när han vaknar klockan sex, slår upp ögonen, tänder lampan och skriker glatt: Lussekatt!