Gör om, gör rätt

Två korkade påhitt och vad man därav kan lära.

En berättelse om dimma, kyla, trötthet, dåliga beslut och vådan av att ta emot hjälp.

Dimman ligger tät över bergen. Luften är fuktig och sveper om mig som en kall, våt handduk. Jag ser vattendropparna i dimman passera framför ögonen. Då och då river vinden en reva i dimman och jag kan skymta den vita glaciärkanten tjugo meter längre ner. Det är kallt. Bekymrat tittar jag ner ned på kartan igen. Tittar på kompassen. Tillbaka till kartan. Tittar upp på Daniel som spanar ut i dimman. ”Kompassen stämmer inte”, säger jag, ”Den visar nästan 180 grader fel, men det kan vara hur mycket magnetiska störningsområden som helst här. Det måste ändå vara ner här vi ska.” Just när jag säger det låter det som den mest logiska sak i världen att säga. Tre timmar senare känner jag mig förbannat dum. När man väl börjar tro att man har bättre koll på väderstrecken än vad kompassen har så är man oftast ute och cyklar. Men Inte alltid. Kompasser ska absolut tas med en nypa salt, särskilt om de står i närheten av en radio eller sitter fastsatta uppe på gevär eller om du kör vindrutetorkarna på en båt. Jag vet inte hur många gånger jag har haft navigationselever som varit på väg till Finland istället för till Härnösand i regnet. Eller som den där andre-skepparen som tyckte det var smart att ställa radion bredvid kompassen mitt i natten. När jag blev purrad så hade han fortfarande inte sett Gotland. Det var bara vatten över allt. När jag lyfte bort radion snurrade kompassen 70 grader och vi var nordost om Gotland på väg mot Kotka. Jag var halvmunter. När jag står där på berget och tittar på kompassen som pekar åt helt fel håll har jag och Daniel precis spenderat fyra dygn i kajak tillsammans med en kille som surrat kompassen på bössan och försökt paddla iväg till Grönland. Jag vet inte om alla de där erfarenheterna gör att jag känner mig extra skeptiskt inställd till kompassen den här morgonen. Så här efteråt skäms jag. Efter tio år till sjöss och i bergen är navigation något jag ska kunna. Därför blir det extra pinsamt, men också extra lärorikt.

Det är augusti 2005. Jag och Daniel befinner oss på Svalbard. Det är sista dagen på en veckas paddling och klättring runt Isfjorden. Vi är på väg tillbaka till Longyearbyen. Flyget hem till Sverige går samma eftermiddag. Just där i dimman när vi tar ett rätt puckat beslut är vi på väg ner efter att ha klättrat Nordenskiöldtoppen. Klockan åtta på morgonen står vi på toppen efter en rätt snabb bestigning från havsnivå. När vi når toppen har dimman helt svept in oss och de omkringliggande bergen. Det är här vi tar det första dåliga beslutet, att gå ner en annan väg än den vi kom upp. I sig är det inget fel på att gå en annan väg ner än upp. Felet består snarare i att vi tar beslutet på toppen utan att veta något om terrängen nedanför och framförallt utan att ha några synliga landmärken i dimman. Planen är enkel. Vi ska följa kompassen från toppen ut till kammens kant och därefter följa kammen ut till Lars Hiertafjellet eller Sarkofagen och där gå ner på glaciären ut i Longyeardalen. En idiotsäker plan. Tror vi. Vad vi inte vet är att den där kamkanten vi tror vi följer i dimman inte alls är kammens kant. Kammen är nämligen bredare än vi tror. Det gör att vi inte ser snöfältet där vi ska gå ner. Istället går vi för långt men rakt på ett annat snöfält. Jag har dessutom varit en idiot som stoppat undan kompassen när vi kom fram till vad vi trodde var kammens kant. Härifrån är det ju lätt att följa kammen, ingen kompass behövs, tänkte jag. Hade jag haft kompassen framme hade jag sett att vi sakta, sakta vrider av mot söder istället för mot norr. Men det ser jag nu inte. När vi går rakt på ett förväntat snöfält är både jag och Daniel helt säkra på att det är där vi ska gå ner. Så säkra att vi kallt räknar med att kompassen visar fel. I dimman ser allt likadant ut. Skillnaden är bara att det här snöfältet leder ut i Fardalen, en dal som vätter åt söder istället för mot norr. Allt verkar stämma utom kompassen som nu visar exakt 180 grader fel. Det är upp-och-ner-vända världen. Där och då verkar det förnuftiga att det är fel på kompassen. Vi befinner oss på 79 grader nord och står på miljarder ton malm. Det troliga är att missvisning, och störningsområden påverkar kompassen. Vi går ner.

Vi droppar 800 höjdmeter ner i dalen och dimman lättar, men vi kan fortfarande inte se bergens toppar. Men på kartan ser det rimligt rätt ut. Hade vi flyttat fingret på kartan någon mil norrut så hade vi kanske sett att även den dalen är förrädiskt lik den vi går i. Men det gör vi inte. Vi fortsätter. Efter ytterligare ca fem kilometer börjar vi inse att något inte stämmer. Vi borde kunna se Longyearbyen. Det är nu diskussionen börjar. Snillen spekulerar. Jag tycker Daniels teorier verkar helt uppåt väggarna och han tycker detsamma om mina. Vi försöker komma överens om något som verkar förnuftigt. Vi kompromissar. Fortsätter en bit för att hoppas att se något som stämmer med kartan. Diskuterar igen. Kompromissar. Det enda förnuftiga i ett sådant här läge är förstås att gå tillbaka till den sista säkra punkten man tror man har haft och dubbelkolla. Men den punkten ligger 800 höjdmeter upp och en mil bort. Det känns inte som ett alternativ. Istället tjafsar vi om de bästa alternativen, tappar värdefull tid och irrar oss allt längre bort. Timmarna går. I ytterligare en seans av kartläsning gör vi i varje fall något rätt. Vi konstaterar att sista säkra punkten var toppen på Nordenskiöld och sedan gör vi ett smärtsamt antagande: Antag att vi inte gått rätt över huvud taget efter den punkten. Var skulle vi då kunna vara? Antag tex att vi gått för långt på kammen. Var hamnar vi då. Här! Plötsligt stämmer även kompassen. Vi inser att vi har ett par mil och 700 höjdmeter tillbaka över passet för att ta oss ner till Longyearbyen. Flyget! Muskedundret vi hyrt till skydd mot isbjörnar – en Mauser från 1940 med Swasticka och tysk örn – ska också lämnas igen. Tiden rinner snabbt ut. Vattnet är slut. Maten är slut. Vi börjar jogga uppåt i dalen mot passet. Det är tungt. Jag har burit vapen och utrustning sedan klockan fyra på morgonen och jag börjar krokna. Som tur är har Daniel krafter kvar och kan ta över vapnet och en del tyngre utrustning. Några timmar senare står vi i Longyerbyen, blöta upp till knäna efter att ha genat genom glaciärbäckarna, trötta, inte så lite stolta över den fysiska prestationen, men också motsvarande skamsna över våra dåliga beslut.

Där på Svalbard 2005 hade jag och Daniel klättrat ihop i fyra år, men det är först den där erfarenheten som gör att vi sätter oss ner och tänker igenom vad vi gjort bra och dåligt och vad vi lärt oss. Vi börjar så sakta skissa på några enkla regler för våra framtida klättringar ihop. Förutom det uppenbara i att faktiskt konsultera och lita på kompassen, särskilt vid dåligt väder, kommer vi överens om att vid dålig sikt i fortsättningen alltid retirera samma väg vi gått upp. Det är vid nedstigningarna tröttheten och skadorna kommer. Det är på nedstigningen det visar sig om man haft goda marginaler eller ej. Just därför är det inte läge att ta pantade beslut vad gäller nedstigningar. Vi bestämmer att vi innan alla bestigningar väljer led upp och även bestämmer reträttled och håller oss till det. Vi kommer också överens om att innan varje tur bestämma vem som ansvarar för navigationen. När stressen i vilsenheten kommer smygande är det inte läge att börja tjafsa om detaljer. Flera av den där turens knasigheter uppstod nämligen i dialogen mellan oss. I fortsättningen överlåter vi navigationen till den mest erfarne. Den andre har att anpassa sig, inte ifrågasätta besluten. Men vi gjorde saker rätt också. Det kan man också lära sig av. Det vi gjorde absolut bäst var sättet vi hanterade packning och vår kommunikation om fysisk status. Hade inte Daniel orkat ta över min börda när jag kroknade där ute i den arktiska öknen hade vi aldrig hunnit tillbaka innan mörkret föll. Det här är en oerhört viktig lärdom. Kanske den allra viktigaste.

Två år efter den där Svalbard-historien klättrar jag i Argentina med några personer jag inte känner så väl. På 6000 meters höjd plockar min replagskamrat fram en rakapparat och börjar raka sig. Jag blir förbannad. Det visar sig att det inte bara är rakapparaten som är av tvivelaktigt värde i hans ryggsäck. Där ligger dubbla liggunderlag, avokados och allsköns bråte. Två dagar senare under en nedstigning bär jag två ryggsäckar och svär över att folk inte har vett att packa. Varje liten pinal du bär med dig gör att det är större risk att du inte kommer orka bära din egen packning. Det gör dessutom att du inte orkar hjälpa din klätterpartner när han eller hon behöver hjälp. Det är inte kul att bära andras packning, men det är ännu tråkigare när ingen orkar bära din. Vad du stoppar ner i din ryggsäck är en angelägenhet för hela gruppen. Vikt bromsar farten. Snabbhet är säkerhet och personlig packning är gruppens packning.

En liknande historia utspelar sig vid Kebnekaise i mars 2004. Vi som är här är helt överens om de packningsprinciper som gäller. När den ene av oss går in i väggen sent på natten på fjället har de övriga fortfarande god kapacitet och vi flyttar om packning. Vanligtvis när man flyttar om packning så får man upp tempot igen eftersom man avlastat den som varit tröttast. Men det händer inte nu. Trots överflytten av packning går det långsammare och långsammare. Vi har gått på skidor sedan klockan sex på morgonen. Klockan är nu elva på kvällen. Vi har hållit på i sjutton timmar och det är bäcksvart på fjället. Det går tokigt långsamt. Jag får gång på gång stanna och vänta in. Backen upp över passet går plågsamt långsamt. Så hör vi motorljud. Bakom oss kommer lyktorna från forskningsstationens skoter dansande. Med ett vrål kör skotern om oss upp i backen. Stannar på toppen. Kopplar loss släden och åker ner igen för att hämta upp den andra släden som lämnats nedanför. Vi står still. Vilar och tittar. Hejar när skotern far förbi igen och så försvinner skotern med sina slädar in i natten bort mot forskningen. Vi fortsätter. 45 minuter senare ser vi skoterns lyktor dansa tillbaka mot oss i natten. Klockan börjar närma sig midnatt och Nisse som kör skotern har lagt märke till det långsamma tempot. Han erbjuder sig att ta ryggsäckarna på släden och köra dem till Tarfalastugan. I det läget låter det som en bra idé. Tacksamt lyfter vi över våra packningar med mat och utrustning för en veckas klättring, kilar, stegjärn och allsköns bly och skrot på släden och Nisse försvinner i natten. Men tempot blir inte ens bättre av det. En av oss är helt slut. Nu finns ingen packning som går att lyfta över. Skidorna har blivit bly och det går oändligt långsamt. Det börjar bli rejält kallt och vinden drar längs bergssidan ner i dalen. Jag fryser i understället. Hade varit skönt att dra på sig en skaljacka. Det är då jag inser att jag idiotiskt nog skickat med alla förstärkningsplagg med skotern. Jag har ingenting att sätta på mig! Ingen har något att låna ut. Allt ligger på skotern! Vi ser varken forskningsstationen eller Tarfalastugan även om de måste ligga där ute i mörkret någonstans några kilometer bort. Jag börjar skida fram och tillbaka för att hålla värmen. Framåt, vänder tillbaka till killarna bakom och vänder igen. Vinden blåser rakt igenom ullfrottén. Mina krafter tryter också och jag inser att jag inte kan hålla på så här för då kommer jag inte orka hålla ett tempo som håller mig varm ända fram till stugan. Varm och varm förresten. Jag är rätt nedkyld som det är och den isande vinden sticker i sidan när den blåser igenom understället. Plötsligt blir jag lite rädd. Jag är så kall att jag har domningar i händer och armar. Jag kommer att bli tvungen att lämna de andra här. Nästa gång jag passerar dem stannar jag och talar om som det är. Jag måste skida före. De argumenterar inte. Jag skidar iväg med högst blandade känslor. Jag skäms för att jag lämnar dem mitt ute på fjället mitt i natten, trötta och i dåligt skick. Samtidigt vet jag att jag inte har mycket till val. Dröjer det innan de kommer fram får jag väl ge mig ut och leta. Efter en stund passerar jag forskningsstationen som dykt upp ur mörkret och ser Tarfalastugan någon kilometer längre bort. Jag behöver aldrig ge mig ut efter dem igen. De kommer fram. Allt har gått bra, men igen får man tillbringa en kväll med att känna sig dum.

Låter man dumheten bara passera blir det aldrig något mer än bara dumhet. Men med lite reflektion kan det bli en bra erfarenhet. Som vi varit inne på: Personlig packning är gemensam packning. Det är aldrig upp till den enskilde i gruppen att ta med sig extra grejer. Alla måste vara överens om vad som är ok att ta med sig för att inte gruppen skall tvingas bära onödiga kilon. Egen tandborste brukar de flesta tycka är ok, men att alla har egen systemkamera med är kanske inte ok. Eller att någon envisas med att släpa runt på en rakapparat. Argumentet; ”jag bär ju själv”, gäller inte. När du blir trött måste nämligen jag orka avlasta dig och det orkar jag inte om jag burit för mycket. Men att bara bära lagom räcker inte. Det finns ytterligare en regel kopplad till detta: Det är inte OK att trötta ut sig utan att säga till. Säg till i tid om du känner dig trött. Kolla av varandras fysiska status ofta och skifta runt packning i god tid innan någon blir trött. Går man helt in i väggen så hjälper det inte att bli avlastad. I det läget orkar man inte ens bära sig själv. Packning ska fördelas efter styrka och kondition, inte så att alla ska bära lika mycket.

Till sist kanske det helt uppenbara också ska kommenteras: Det duktigt osmart att lämna bort eller lämna av förstärkningsplagg, vatten och mat. Att skicka med allt man har med Nisse på skotern är så synnerligen pantat att ingen av er förståndiga läsare skulle ha kommit på idén förstås. Ändå ser jag förvånansvärt ofta ryggsäckar liggande ensamma i snön. Jag tror det blivit vanligare att lämna utrustning på glaciären inför den sista pushen mot toppen. Låt helst bli det. Om du inte orkar bära din ryggsäck eller ett extra förstärkningsplagg, då kanske du inte ska ge dig upp över huvud taget. Men om du måste lämna saker, tänk på vad du lämnar. Det kan gå undan och vips behöver du just det där du lämnat. Håll krampaktigt i det som skiljer levande från döda. Till sist; när du väl varit en idiot, för det kommer du någon gång att vara, se till att fundera igenom dina idiotier så det inte händer igen. Gör om, gör rätt. God tur!