Är det inte det ena så är det det andra

Är glad. Rördragning i badrum och tvättstugan är klar. Badar bubbelbad och dricker låtsas champagne och firar att man har ett egenhändigt byggt badrum. Kommer upp ur badet och upptäcker att det inte bara är i badrummet som bad är upptappat. Även på tvättstugegolvet har någon hällt upp ett bad utan att nån bett om det. Suck. En slang har gått av till tvättmaskinen. Pust. Tur att vulktejp och slangklämmor löser det mesta. Däremot löser det inte problemet att vatten helt plötsligt börjat kapilärpressas ut ur murstocken i 2-åringens rum. Poff bara så börjar det rinna vatten ur murstocken i brösthöjd. Måste ha blivit någon sättning och/eller sprickor i murstocken så att regnvatten letar sig ner på insidan av murstocken och sedan ut genom putsen på ena sidan av murstocken. Nä fy faan, det löser inte vulktejpen. Den är alldeles för liten! Istället är det gaffatejp, svarta sopsäckar och en lång stege som gäller. Sen stod jag där mitt i natten på taket och packade in skorstenen i svart plast som en blandning av myling och förvirrad tomte. När gaffatejpen är slut ringer jag en plåtslagare.

Sensation Seeking

Så fort man vänder ryggen till ska man alltså klumpas ihop med ett packe pantskallar till helikopterrånare. Anna Dåderman, docent i rättspsykologi uttalar sig tvärsäkert på Aktuellt om att rånare behöver "kicken" precis som bergsklättrare. Det är ett sånt där härligt uttalande som man bara kan göra med bakvänd logik. För om jag får bli aningens akademisk en stund, (vilket jag brukar bli när jag blir förbannad) så antar jag att hon lutar sig bland annat på "The Zuckerman sensationseeking" och lite gammal god faktoranalys. Det ska då finnas fyra faktorer som som är karakteristiska för "sensation seeking" vilket är det Anna Dåderman tycker att brottslingar och bergsklättrare är. Faktor 1: Spännings- och äventyrslystnad (Thrill and adventure seeking) speglar benägenhet för risktagande, såsom bergsklättring, fallskärmshoppning, dykning och kappsegling. (Ja om det är definitionerna ligger man ju risigt till) Faktor 2: Jakt efter nya erfarenheter, (Experience seeking) reflekterar jakten på nya sinnesupplevelser som kan sökas i musik, konst, droger spontana resor och umgänge med människor som har ett avvikande och spännande sätt att leva. (Ligger nu ännu sämre till även om drogerna kanske begränsas till snus) Faktor 3. Bristfällig hämning (Disinhibition) speglar tillfredsställelse i omväxlande sexliv, hasardspel och alkohol. (Hmmm) Faktor 4: Känslighet för monotoni (Boredom susceptibility) beskriver människor som hyser motvilja mot rutin. De söker ständigt efter något nytt. Avsaknad av förändringar medför en allmän rastlöshet. (Nej, jag älskar rutin! Vem gör det inte?)

Det roliga med hela den där teorin är att den just måste ha gjorts av någon riktigt träig människa som tycker att folk som gillar att surfa, lyssna på musik,som har ett schysst sexliv och tycker att det är trevligt med nya erfarenheter lever riktigt riktigt farligt.

Vad som stör mig i Dådermans uttalande är för det första att det kan vara en jäkla skillnad i vilken faktor som är utpräglad hos vilken typ av person. Sensation seeking är inte en sak utan flera som kan kanaliseras positivt eller negativt beroende på vilken eller vilka faktorer som är framträdande. Helikopterpsykopater och klätternördar är två helt olika personligheter. För det andra är det en sak att säga att det vid undersökningar bland klättrare finns en överrepresentation av personer som får höga poäng på the Zuckerman sensation seeking scale i förhållande till en normalgrupp. Det är en helt annan sak att säga att man som bergsklättrare är en sensation seeker. Och det är DEFINITIVT en helt annan sak att säga det i samma mening som man pratar om helikopterrånare, ungefär som att huruvida man blir bergsklättrare eller rånare är det bara slumpen som avgör. Samma skrot och korn tycks Dåderman mena. Hon borde veta bättre. Jag har ju rippat texten ur en av hennes artiklar i Läkartidningen!

Men vad fan vet jag, jag är inte psykolog, jag är filosof. Kanske ligger det nåt i det där ändå, vem vet? Har precis kommit till kontoret, svept den tredje koppen kaffe, villl ha mer och känner att känsligheten för monotin kommer smygande. Funderade en sväng på att skita i jobbet och dra en repa på Kullaberg, men sen ringde T och sa att han kommit över en helikopter, så jag drar med honom istället. Vi hörs!

Kullaberg 187,5 m.ö.h

Berättelsen om klättring på Kullaberg är nästan alltid berättelsen om klättring man vill göra snarare än om klättring man gjort. Det verkar som man alltid kommer hem med ett nytt projekt i bagaget. Så också denna gång. Som ni förstått är inte Kullabergs högsta topp Håkull okänd terräng för vår del. Här har man sprungit upp och ner med ryggsäck och tränat inför olika bestigningar i 15 år. Normalrutten var därför inte ett alternativ denna gång. Normalrutten är en travers som följer västra ”kammen” upp till toppen, och därefter går ner östra ”väggen”. Leden som kallas blå går längs hela norra sidan av berget och tillbaka kan man följa röd led på södra sidan av berget. Att göra "Kullen circuit" som är ungefär två mil är ett alldeles perfekt dagsäventyr som alla med okej basflås klarar av. Har man småbarn så plocka med bärstolen. Vagn går inte. Vi snackar ju ändå vildmark va. Jag är ju egentligen en av dem som förespråkar att alla berg ska klättras från havsytan upp, utan hjälpmedel i form av kabinbanor, bilar etc. Inser väl själv att det inte alltid håller eftersom många anmarscher blir tokigt långa på det sättet. Men det finns några berg som faktiskt går att göra på detta sätt. Ett av dem är faktiskt Kullaberg. Så tanken var att vi skulle starta med fotsulorna i vattnet på norra sidan av berget och göra ”Håkull Direct”. Rätt upp för bergssidan till toppen, kortaste vägen. Men eftersom vi lyckades lura med gravida mamman på den här turen fick vi planera om. Norra sidan bygger ju ändå på att man kan få in höften mot berget och det blir svårt med en badboll till mage. Lite raskt bytte vi fokus och beslutade oss för Håkull Southface Direct, lite flackare, men å andra sidan aningen längre. Bilen parkerade vi vid Björkeröd och följde röd led upp till korset under Håkull. Här ansluter en svart traversslinga till röd led. Följer man traversslingan och skyltningen mot Håkull kommer man upp på blå led och västra kammen mot toppen. Vi snöt oss i fingrarna, sket i stigarna, tog solriktning mot toppen och gav oss ut i terrängen. Till en början går stigen rätt brant uppåt genom diverse sly och förbi några mindre stenpartier. Rätt snabbt fastnade vi i ett oändligt hav av björnbärssnår. Vi tog paus, åt björnbär och beslutade sedan för att backa tillbaka och kringgå åt höger. Det var rätt beslut. Vi kom då ut i skir bokskog som vi kunde följa hela vägen upp till gräsheden på cirka 160 m.ö.h. Efter att tagit oss ända upp på 175 m.ö.h stötte vi på nästa hinder. Täta enesnår. Här höll vårt äventyr på att ta slut. Vi kom inte igenom. Efter lite letande hittade vi dock en öppning genom snåren och vi såg de tre tegelpelarna som markerar Håkulls topp. Nektarin och bulle. Vi klättrar upp på stenpelarna och hoppar ner. Jag nöjer mig med en gång, 2-åringen med 15. Lillkillen som är utrustad med cordelette rekar en bit nedför nordsidan inför nästa tillfälle och vi är helt överens, vi måste komma tillbaka snart för att göra nordväggen och Håkull Direct.


Trollskog och surväder.


Trädgränsen.


Sista stegen mot toppen.


Toppfika.


Matsäck, rep och mössa. A,O och Z i all klättring.


Bättre utsikt än Romeleåsen.

Nedstigning i språng.

Lerhamn

Vi är tillbaka från Håkull, tänker dock hålla er på halster till i morgon. Jag vet att ni undrar. Kom de upp? Kom de inte upp? Hur var förhållandena på berget? Jag vet att det är många frågor men jag kan inte föra över bilder i bulk härifrån, så ni får helt enkelt hia er! Vi tar allt imorgon. Idag regnar det fortfarande och är skitväder. Tokfastern vattnar trädgårdsväxterna. Farfar, jag och 2-åringen tar upp båten liksom alla andra som inte yrkesfiskar. Det är sista helgen i september och sommarförsäkringarna går ut den första oktober. Sommaren är definitivt slut. Vi smyger på oss ylletröjorna, lyssnar på havet och korkar upp en flaska skumpa. Tittar på Tokfastern som bygger hus som är bredare på bredden än långt på längden! Antar att man måste vara sne i huvet för att få rätsida på en sån sak.

Kullaberg - Dagen för bestigningen

Vaknar i Lerhamn vid foten av Kullaberg. Blåst, duggregn och skitväder. Tokfastern badar i havet. Jag vill inte ens lämna sängen. Theo har fått nya storskor inför bestigningen. Vill dock inte ha dem utan väljer beprövade tennisdojjor. Han har vart med förr han. Man ska aldrig köra på obeprövad materiel inför en sån här tur. Konstaterar igen att det är skitväder. Lantliga mamman tycker dock att det inte finns något dåligt väder utan bara dåliga kläder. Och det har hon min själ också lyckats hitta! En galen mössa från tiden långt innan mössan definerade klättraren. Nu ser hon ut som en ribbstickad badboll i huvet. Får hoppas att man inte träffar på nån man känner på den här turen! Theo är tuffare. Dels har han en mössa som i sig är ett statement, en med TVÅ tofsar, dessutom har han fått en cordelette coil över axeln. Vi beger oss iväg för att göra Håkull.

Höstbruk

Jaha, det är fredag kväll. Har fått bud från Stockholm. Det ryktas att folk sitter var man nu sitter nu för tiden och dricker vad fan man nu dricker nu för tiden. Hur har folk ork? Här ska det bli ny gräsmatta. Plogen är i jorden. Och bra är nog det, för ibland har man fått leta efter gräset mellan maskrosorna. Sista veckorna har korna sett så bistra ut oxå. Gått och blängt på en och tyckt att det varit ett magert bete de hyrt. Och ilskna hyresgäster är väl det sista man vill ha. Särskilt när hyresgästerna väger ett halvt ton och är 30 stycken.

Kullaberg

I natt åker vi upp för att lägga oss i position för att imorgon göra den andra toppen i Skånes seven summits, bergens berg: Kullaberg. Kullaberg är södra, jag menar hela Sveriges absoluta klätter-Mekka. Bohuslän släng dig i väggen! Kullaberg, insteg i vattnet, utsteg i solen. Kullaberg, eller Kullen, är ett både imponerande och skrämmande stycke Skåne. Berget har en utsträckning av 16 km och dess högsta punkt, Håkull, reser sig 188 meter över havet. Bergets norra sida stupar brant ner mot Skälderviken med en fallhöjd av ungefär 100 meter. Vågor och vindar har i årtusenden gröpt ur berget och skapat grottor och pelare. Den mest kända av dessa är Kullamannens port. I den lokala folktron är Kullamannen ett övernaturligt väsen som bor på berget. Möjligen finns en verklig person bakom myten. Som den ”verklige” Kullamannen nämns ibland riddaren Thord Knutsson Bonde som levde på 1200-talet. Herr Thord ska ha varit fyrmästare på Kullen och ska ha stått i förbindelse med trollen på berget. (Alltid dessa troll!) Här har de Sundelöfska klättrarna i årtionden skrapat knogarna, fått symaskinsben, tyvärr också brutit dem, punkterat lungor och fått krosskador. Vid bergets fot har klanen Sundelöf residerat i mannaminne. Här växer nu den fjärde generationen Kulla-Sundelöfare upp och spanar drömskt bort över havet upp mot berget .

Snorkeldjup

Tapetskrapande är numera kvällsaktiviteten. Tapetresterna ska bort så putsen går att måla. Penslar vatten, skrapar, penslar, skrapar, penslar, skrapar, pen...ja, ni förstår. Allt är blött. Jag med, eller kanske snarare sur. Sisyfosarbete tycker jag. Förstår att den förre ägaren slog träpanel över hela skiten. Varför, varför tog vi ner den? Ack så mycket jobb. Men en sak är bra: Kolla in den svarta pricken högst upp i fotot. Det är en tilluftsventil. Den första! Huset har innan saknat tilluftsventiler, men har haft fem stycken ventiler i taket upp till vinden! Vet inte riktigt hur man tänkt där... Vår Ubåt till hus har nu nått snorkeldjup!

Reflektioner från ett litet berg

Domes de Miage, Augusti 2009

En berättelse om bestigningen av ett berg som inte ligger långt bort, som inte är över 4000 meter, som inte är särskilt svårt, som gjordes helt utan dramatik och vad man av det kan lära.

När jag steg på planet i Köpenhamn var det bestämt att vi skulle klättra Domes de Miage över Aiguille de Bionnassay till Mt Blanc. Svårighetsmässigt skulle det ungefär innebära PD över Miage, AD över Bionnassay och PD+ från Italienska bultarna till toppen av Mt Blanc. Riktigt så blev det inte. Väl i Chamonix skulle det visa sig att planen krackelerat ordentligt. Den första lärdomen att dra av den här resan är att alltid ha med eget tält. Den andra att augusti i alperna inte är någon bra tid om man vill göra snöturer. Och den tredje är att alltid göra sina egna bedömningar. Alltid! Lita inte på andra.

Anledningen till att vår plan inte verkade hålla var att vi fick höra att vädret i Chamonix under lång tid varit alldeles för bra. Vad då för bra kan man undra? Hur kan vädret vara för bra? Sol och värme borde vara fantastiskt och sensommaren den bästa tiden för turer i alperna. Både väder och snö borde ha hunnit stabilisera sig. Jo, det skulle man kunna tycka. Men så var det den här globala uppvärmningen. Med tanke på att jag är i alperna i varje fall en gång per säsong så är det otroligt att jag inte tidigare blivit personligen påverkad av den stora avsmältningen av is som skett runt om i Alperna. På något underligt sätt har jag alltid lyckats befinna mig i en liten bubbla där snön vräker ner. Men man ska inte låta lura sig. Så här ligger det nämligen till: 1990-talet och 2000-talets varma somrar har smält så stora delar av isen på hög höjd runt Chamonix att ny klippa kommit i dagen. På sina håll har dessutom all den is som hållit porösa klippartier fastfrusna i berget smällt, vilket resulterat i att flera klippor helt har rasat. Ett känt exempel på detta är Bonattipelaren på Dru som gick upp i rök 2005 efter ett årtionde av större och mindre ras. Under de senaste 20 åren har glaciärerna permanent dragit sig tillbaka och snökammarna har smält av. De kammar som redan tidigare var smala, har nu blivit sjukt smala och efter längre perioder med soligt väder förvandlas dessa smala kammar till spetsiga iseggar.

När jag satte mig på det där planet från Köpenhamn till Geneve hade jag däremot en liten erfarenhet från Grindelwald 2007 i färskt minne. Då åkte vi också ner i mitten av augusti för att göra Finsteraarhorn, Gross Grühnhorn och Fiescherhorn. Vi fastnade redan första dagen på anmarschen eftersom det låg så mycket snö på Aletschgletscher att vi inte kunde ta oss över glaciären. Vi pulsade i snö till midjan medan högre makter vräkte ner snö över oss. I Augusti! Dan innan hade vi åkt vattenskidor i Öresund för guds skull! Det var bara att kapitulera och planera om och fundera på att gå över kammarna några dagar senare istället. Men snön bara fortsatte vräka ner. Vi blev sittande i hyttan på Mönchsjoch i sex dagar och fick spela kort tills vi kräktes. Alla kräktes! Även Håkan. Och Håkan älskar att spela kort! Vi gjorde tre försök på Mönch på en vecka och fick vända på samtliga. Det är nästan en bedrift i sig eftersom Mönch är ett av alpernas absolut lättaste 4000 meters toppar. Snön vräkte ner och periodvis gick det knappt att se handen framför sig. Det var snö överallt. Snö i ryggan, snö i hjälmen, snö i fillingarna. Som ett finger i ansiktet fick vi förstås ett strålande väder sista dagen. Vi formligen hoppade uppför berget för att halvvägs upp få se ut över ett bedårande 35 gradig snöfält fullt med 6 dagars snö. Det var bara att skaka på huvudet och gå ner igen.

Domes de Miage och Aiguille de Bionnassay ligger en bra bit utanför turistzonen i Chamonix. Det är en modig dagsettapp bara att ta sig upp till insteget, något vi hade räknat med skulle borga för gott om plats i Conscrits och Durier hyttorna. Och visst var det så. Plats fanns både i Conscrits och Durier. Men så stod vi då där I Chamonix med avsmälta kammar och ett helt compagnie des guides som avrådde oss från ge oss upp på Miage och Bionnassay för att förhållandena var dåliga. Och säger de här hårdkokta killarna att det är illa, så är det nog riktigt, riktigt illa tänkte vi! Så det var ett rätt moloket gäng som hängde hela eftermiddagen på Maison de la Montagne för att försöka komma på alternativa turer. Men inget kändes lika kul som det vi föresatt oss att göra. Och oavsett vad vi kom på så visade det sig att det inte fanns någon plats i stugor. Och inget tält hade vi med oss. Det är själva fan att så fort man tänker tanken ”stugtur” så ska man bli beroende av tält. Ja, nu hade vi inget tält så efter några timmar stod det klart för oss att ursprungsplanen var den enda som skulle funka boendemässigt, så det spikades. Det spikades också att i framtiden alltid ha med tält och köra egen bil för att öka flexibiliteten.

Det är alltid roligt att klättra med nya människor. Dels för att det är kul att lära känna nya knasbollar, men också för att man får nya perspektiv på saker och ting. Vi som åkte ner till Chamonix den här veckan i augusti var förutom undertecknad, Daniel min klätterpartner sedan tio år tillbaka, samt Håkan och Lars som vi inte klättrat så mycket med tidigare. Lars och Håkan känner varandra från Chalmers och jag känner Håkan via Bengt som jag klättrade Aconcagua med. Få inte för er att vi är något studentgäng. Nej, tillsammans får vi nog ihop modiga 165 år om inte mer, och då är jag och Daniel småungarna i sammanhanget på 37 vardera. Nu stod hela det här till åren komna klättersällskapet på Ski Station i Chamonix och packade. Jag brukar vara rätt noggrann när jag packar inför klättringar. Min fru gnäller i varje fall på att jag ockuperar vardagsrummet i veckor med olika högar av strumpor, underställ, kilar med mera som alla andra i familjen får kryssa emellan på väg till toaletten. Så därför vet jag inte riktigt vad som for i mig denna gång. Jag och Daniel hade kommit till Chamonix efter att i femton minuter hystat ner lite grejer i varsin 50 liters ryggsäck. I handen hade vi också varsin Ica-kasse med rep. Här jävlar skulle det klättras! Det kändes rätt bra i början att slippa släpa på en massa bråte, men när jag insåg att jag glömt handduk, schampo, strumpor och 25 andra livsnödvändiga saker var jag inte lika stolt. Det går ju bra att raljera om lätt packning ända tills man måste be om att få låna handduk, eller hur? Hur som helst, där stod vi nu med humöret i topp på kvällen och packade. Jag och Daniel packade tranceivers, spadar och sonder, Lars och Håkan friends, kilar och pannlampor. Jo, för så är det. Man har generellt en tendens att packa sådant man tidigare saknat eller varit beroende av. Har du varit med om en lavinolycka lämnar du aldrig mer spaden hemma. Har du överrumplats av mörker på berget lämnar du aldrig pannlampan hemma. Själv ser jag alltid till att ha kläder nog så jag klarar en natt på berget, även om jag bara planerar en tvåtimmarstur. Knas kan ni tycka, men då vet ni inte hur kallt Kebnekaise är vid midnatt i mars om man bara har underställ på sig! Men det är en annan historia. Efter lite diskussion hittade vi en gruppackning vi alla var nöjda med och kojade in tidigt.

Ska man klättra Miage och Bionnassay måste man gilla långa anmarscher. Mer än halva turen är gammal hederlig hiking. Hit går det inte att ta sig med linbana. Tåg går från Chamonix till St Gervais och därifrån går buss till Les Contamines. Från le Cugnon utanför Les Contamines på 1170 meters höjd är det lårbensexpressen som gäller. Här följer man den serpentinslingrande stigen upp längs bergssidan, först genom granskog, sedan björkskog och därefter ut på kalfjället. Uppåt, uppåt. När man väl tycker att det kan räcka så har man ungefär fem minuter kvar till Tre la Tete hyttan på 1970 m.ö.h. och kan stanna för lunch. Vi hade startat klockan 10:40 från Le Cugnon och var vid Tre la Tete 12:55. Två timmar och en kvart i ett rätt behagligt alpint tempo med ett par pauser för att reda ut diverse filosofiska paradoxer. Efter Tre la Tete-hyttan planar stigen ut och stigningen blir inte alls fullt så brant. Efter någon kilometer börjar leden gå nedåt för att så småningom gå ut på moräntäckt glaciär. Vi skramlar uppåt i lätt stigning över stenlandskapet. Trots att det är svårt att skönja stigen i det karga landskapet är routefindingen här inte särskilt svår. Dels finns det en hel del rösen, men även utan dem…vart ska man ta vägen? På båda sidor om glaciären sträcker sig 3- och 4000-meters topparna mot himlen. Det finns bara en väg längs glaciären. Uppåt. Trots det självklara i vägvalet börjar vi bli fundersamma på hur långt vi kan ha kvar. Vi borde i avstånd vara rätt nära Conscritshyttan men i höjd är vi nästan 400 meter fel. Den väg vi valt verkar inte ta höjd i tillräckligt tempo. Men snart förstår vi. Några hundra meter längre fram sitter järnstegar bultade i berget. Rätt upp i himlen. Sextio meter upp viker de av över en liten avsatts och försvinner utom synhåll. Vi pausar under stegarna och kikar fundersamt på när en familj med barn i tolvårsåldern rasslar osäkrade över avsatsen, ned för stegarna och vidare ner för glaciären. Det är fransmännens bakgård, så de får väl göra som de finner bäst. Själva kittar vi på, knyter in och går löpande över stegarna. En bit upp sitter en fransk bergsguide och skriker på sina två klienter som verkar livrädda för att klättra osäkrade uppför stegarna. Han är dock inte tillräckligt upptagen av sitt hojtande för att inte ta sig tid att håna de stackars fega svenskarna med sitt rep. Vi muttrar, klättrar förbi och undrar hur man kan käfta så mycket när man inte ens får med sig sina klienter uppför några ynka stegar. Efter avsatsen viker leden av åt vänster och jag kommer upp på planare mark. Tack vare stegarna har vi vunnit en massa höjdmeter på ett kick och efter ytterligare några minuter ser vi Conscrits hyttan. 2 timmar och 45 minuter från Tre la Tete. Conscrits hyttan på 2600 m.ö.h visar sig utan tvekan vara den modernaste hytta någon av oss bott i. Hyttan har till och med vattentoaletter! Det är högre standard än vad jag har hemma det! Fri tillgång till rinnande vatten dessutom, vilket annars inte alls är självklart i stugorna i alperna.

Domes de Miage är en högkam med fem domer varav den högsta är 3673 meter över havet. Kammen kan klättras från båda hållen, men normalrutten går från Nordost till Sydväst. I den här varianten följer man glaciären upp till ca 3200 m.ö.h och går därefter över ett ca 35 gradigt snöfält upp till sadeln Col de Domes på 3564 meter. Efter att ha klättrat över en liten sten- och snöpuckel på cirka 50 meter börjar kammen. Man följer kammen brant uppför, över de två högsta topparna på 3673 och 3670 meter, sedan ner över Aiguille del la Berangere på 3425 m.ö.h och tillbaka till Conscrits. Eftersom vi ville klättra Bionnassay, ville vi nu gå från andra hållet för att inte behöva göra turen längre än nödvändigt och gå tillbaka samma väg vi kommit. Men det får vi inte! Eller får och får, Stugvärden avråder oss. Att gå från andra hållet skulle innebära att vi kommer att möta alla som går normalrutten. Big Problem! Kammen är så smal att det inte finns rum för möte! Och då är det smalt! Och framförallt jävligt brant, om man inte ens kan kliva av kammen, frontpointa och ta lite luft under sulorna en stund vid möte. Så smalt och brant skulle det visa sig att det inte var, men vi fick oss en ordentlig tankeställare och beslutade att gå normalvägen som alla andra. Frukost serveras klockan fyra i Conscrits. De flesta replagen var iväg redan vid halv fem. Lite utrustningsstrul gjorde att vi kom iväg som sista replag strax innan fem. I ljuset av pannlamporna vandrade vi längs bergssidan. Högre upp mot glaciären dansade små ljus från replagen längre fram. Strax innan sex kom gryningsjuset smygande och vi var framme vid glaciärkanten. Selade på och knöt in.

Miage är en utpräglad snötur. Det vill säga att det är mycket gå. Gå på morän, gå på glaciär, gå och pulsa i snö. Det gör att man konstant ligger på en rätt hög puls. Gör man det rätt ska man ligga på en arbetspuls strax under svettgränsen. Det gör att man vill avverka så stor sträcka som möjligt innan värmen kommer. Dels för att det då blir ännu varmare i kroppen, men också för att snön inte ska hinna börja smälta. Varm snö innebär mer arbete, snö som klampar upp under stegjärnen och värst av allt; smältande snöbryggor. Solen möter oss mitt på glaciären, till en början lagom skön men efter en stund lite väl varm. Här har man släpat skaljacka och dubbla handskar, mössor och fimbulbrallor också får man bestiga det här berget i långfillingar som en annan Rabot. Men det går bra det också. Vi rör oss i bra tempo och traskar förbi ett par replag som tappat farten på glaciären upp mot sadeln. Tar lite vatten och en macka på sadeln innan vi axlar på igen och ger oss ut på kammen. Visst är den smal, avblåst och avsmält men inte som historierna vi hört på vägen upp. Lars mäter kammen till 30 cm. 30 cm innebär trots allt två fötter i bredd. Två fötter i bredd innebär också att den faktiskt är aningens förlåtande om man snubblar till. I det fallet är det stor skillnad mellan 30 och 20 cm. Kammen går rätt så brant uppför till en början. Bergssidorna släpper från kammen först i 40 grader men snart i 50 och stundtals 60 grader. Det är luftigt med en fantastisk utsikt. Till vänster om oss faller Tre la Tete glaciären ner mot Contamines och till höger breder dalen ut sig 2500 meter nedanför. Bakom oss har vi Bionnassays stentriangel, Dome du Gouter och Mt Blanc.
De där mötena vi inte skulle kunna få, får vi nu ändå. På väg uppför kammen möter vi tre replag på väg ner. De har inte kunnat fullfölja på grund av att kammen ned mot Aiguille de la Berangere är isbellagd. Vi lyssnar av om konditionen på kammen, ger plats så de kan passera och fortsätter mot toppen på den andra domen på kamvandringen. Är det något man inte ska låta bli så är det att lyssna på folk som vet bättre. Och efter att i två dagar ha lyssnat till många historier om det omöjliga i detta projekt så blir informationen från de vändande replagen nu det som fäller avgörandet för oss. Vi stannar på domen och njuter av utsikten i cirka tio minuter innan vi bestämmer oss för att gå ner samma väg vi kom upp. Varför fortsätta när förhållandena ska vara omöjliga? Vi bestämmer oss för att vara nöjda med den här turen, strunta i Bionnassay och istället byta område och klättra lite klippturer de sista dagarna. Vi har fått en fin snötur och försöker vara nöjda. Det går bra i ungefär tre timmar. På väg ner träffar vi två glada 17-åringar som gjort hela traversen samma morgon. De låter meddela att visst var det lite isigt, men det är ju därför man har stegjärn. Jag känner mig som en mes. Den tredje lärdomen; man ska alltid bedöma förhållandena själv! Alltid! Lita inte på andra.



Domes de Miage Höjd: 3673 m.ö.h

Karta: Mont Blanc A1, Aravis – Chamoni x-Cormayeur
Utrustning: Glaciärutrustning, isskruvar, snöankare. Vi gjorde dock inga placeringar på hela turen.

Tid: 2 dagar. Contamines – Tre La Tete 2-3 timmar, Te La Tete – Conscrits 2-3 timmar. Conscrits – Miage – Conscrits 4-5 timmar. Sträckorna går att göra fortare. I tidsangivelserna här är höjd taget för filosofiska diskussioner och geologiska betraktelser.

Vill man läsa lite mer om de smältande Alperna så kan jag rekommendera artikeln ”Melting Mountains” av Joe Simpson som en första introduktion: http://www.commondreams.org/headlines05/1105-03.htm

Bad Mojo?

Gott att vara ja. Synd bara att man är inne i ett skov av bad mojo! Jag har ju upprört någon som inte kan låta bli att få sista ordet. 2-åringen vaknar och vill ha "elling" genast och på stört. Och med ska han så att han ser att det går rätt till. Så med honom på armen står jag på tå för att nå till vällingpulversburken. Jag når nästan, nästan, nästan men får bara tag i locket och hela den fulla burken far ut på golvet från 2 meters höjd. Pulver över hela golvet och hela trasmattan. En torrare variant av 2-åringens vällingeskapad häromveckan. Efter diverse sopövningar så känns det inte som hela världen längre och jag klär på mig för att gå till jobbet. I ett sista dumt försök att vara duktig tänker jag att jag bara ska skaka mattan i farten. Ett skak och hela jag och de rena kläderna är indränkta i vällingpulver. Kul! Roligt att nån har humor tänker jag där jag står och klipper med ögon i ett vitt ansikte som en annan Janos i tårtan.

Rotad i myllan

Jag är rotad i myllan. Utan bil tar man sig inte långt. Himlen säger att någon reser. Vi funderar också på att resa. Bort. Ta semester från djur och hus. Vet inte vart. Jag fodrar får, hästar och katter. Beskådar septembers stubbåkrar. Kontemplerar kornets treenighet: öl, bröd och gröt. Här är också gott att vara.

Romeleåsen 186,5 m.ö.h

Romeleåsens högsta punkt höjer sig endast 10 meter i höjd från det omkringliggande landskapet. Och tro inte att det är någon vertikal stigning till punkt 186,5. Nej stigningen är väl cirka 1:20 Det är med andra ord jäkligt svårt att se exakt var högsta punkten ligger. Utan karta hade det aldrig gått. Och utan en 2-årig kartläsare med näsa för äventyr hade man kanske aldrig hittat den där punkten. Om vi nu hittade den. Men jag tror det. Vi parkerade bilen ner i Kläggeröd och tog oss till fots uppför grusvägarna mot radarstationen och den höjdkurva som markerar 185 meter över havet. Precis i böjen av den lilla grusvägen hittade Theo en liten träddunge som dolde ett par gamla husväggar och kanske viktigare, en liten höjdklack på en halvmeter. Efter noggrant ögonmåttande verkade detta vara högsta punkten. Åkrar och beten, en radarstation och inte någon utsikt att tala om. Jag tror att det är lika bra att folk får fortsätta tro att Romeleklint är åsens högsta punkt. För den här lilla lutningen utanför Kläggeröd kan man vara utan. Så vi packar oss i väg över fälten för att bagga åsens sydtopp vid stenberget på 175 meter när vi ändå är igång. En rätt trist inmarsch vid kanten av Sydstens stenbrott som till och med stör Theo. Men punkt 175 visar sig till skillnad från punkt 186,5 i varje fall vara en topp. Högst upp på stenberget ligger en liten och distinkt topp beklädd med halvmeterhögt gräs och några träd. Theo leder på egen hand uppför sydväggen och några minuter senare sitter vi högst upp på toppen och mumsar nektarin. Ibland blir man faktiskt förvånad. Tre meter från kullens topp mot norr till stupar kullen plötsligt tio meter vertikalt ner i en liten träddunge. En alldeles perfekt liten klättervägg! Precis vid kanten sitter en liten skyddsmarkör. Och jag börjar så smått fundera på vad som är skyddat och varför. Det lilla naturreservat som ligger vid Stenberget gränsar precis till vägen och vi är en bra bit bortom det. En egen klätterklippa 20 minuter hemifrån, det måste vara för bra för att vara sant!


Skor, hatt, karta och en väg till äventyr!


Toppen, gömd bakom träd och under en ruin.


Utsikten


En bättre topp. Toppvila efter bestigning av sydväggen på Pt 175.


En bättre Nordvägg! Vi kommer tillbaka för det är från det här hållet Pt 175 tydligen ska göras.

Frukost den åttonde dagen.

Gud jävlas men har vett nog att bjuda på frukost. Landet är bra ibland. Var kan man annars få detta till frukost när bilen pajat mitt ute i skogen. Plus fil, flingor, bröd, 25 pålägg och öl för 50 kronor! Landet är dåligt ibland oxå. Nästa buss hem går nämligen först kl 12. Nästa buss till jobbet går kl 3. Landet är bra ibland. Hehe... Blir lång frukost. Godmorgon från Färs!

Den åttonde dagen

Den åttonde dagen skapade Gud frost och han såg att det var gott! Och anden svävade över fälten och han lät människan tänka på strålande vinter och snö. Och han lät människan tro att livet var gott. Och människan tänkte stora tankar. Då lät Gud människan glömma sopåsarna på flaklocket när han körde till jobbet. Och Gud flinade åt människan. För Gud var en barnslig gud som inte kunde låta bli att jävlas lite lite grann på ett fånigt sätt. Och människan förstod piken och mumlade In šaʾ Allāh.

Nu i min lilla låda går det undan!

Nu går det undan i nybygget som renoveringsdelen av huset kallas. Väggarna mellan korridoren och lillkillens rum är redan på plats. Det tog en dag. Huset som är en gammal skånelänga från 1837 har haft alla rum i fil förstås. För oss blev det ohållbart med alla rum som genomgångsrum på väg till toaletten. Så efter lite funderande gjorde vi en 140 cm bred korridor mellan stugan (vardagsrummet) och tvättstugan så att man från korridoren får tillgång till ett sovrum (närmast i bild) klädkammare, badrum och längst bort tvättstuga. Inte en planlösning a la 1837 kanske, men med tanke på den något vårdslösa renovering som gjordes 1964 så är det inga större kulturhistoriska värden som gått förlorade. Och det känns redan mycket bättre för oss. Var orolig att korridoren skulle kännas smal, men det gör den inte. Jäpp, snart är det inflyttningsmoget för lillkillen. Finns förstås inga fönster ännu för det är ju ett evighetsprojekt med såna. Slipa, slipa, slipa, kitta, kitta, Måla, måla, måla, måla, måla. Men det tar sig det också. Gaveln går också så sakta frammåt. Har ju varit fint ett par dagar. Men att måla gavlar är ju så tråkigt så man kan dö, så jag förtar mig inte. Det finns ju som ni säkert kan se annat att roa sig med också.

Romeleåsen

Expeditionsledningen för Skåne Seven Summits har precis fått göra en omprioritering på grund av ändrade accessförhållanden. Den första bestigningen i Skåne Seven Summits ser nu inte ut att bli Ryssberget, utan ut att bli Romeleåsen redan nu till helgen. Romeleåsen är den sydligaste och minsta av Skånes åsar. Det är också Sveriges sydligaste urbergshorst. Den sträcker sig från Billebjär, nära Dalby, ungefär två och en halv mil ner, till Skoghult. Åsen bildar ett böljande landskap med backar och bokskogar och med små steniga åkerlappar inramade av stengärdesgårdar. Åsens mest kända utsiktsplats är Romeleklint, 175 m.ö.h som ofta också misstas för att vara den högsta punkten. Så är dock inte fallet. Åsens högsta punkt, finns öster om Kläggeröd och är på 186 m.ö.h. (Terrängkartan Nr 502) En gång i tiden bröts här svart granit. Enligt skånska myter bor bland annat märkliga människor, trollpackor och Klintafrun här. De märkliga människorna visade sig på sikt bara vara vanliga skåningar, men trollpackorna och klintafrun ska vi se om vi kan skrämma fram till helgen! Romeleåsens nordöstra sida sluttar delvis brant ned mot Vombslätten. I sydväst är sluttningen betydligt mindre markerad och i sydöst övergår åsen tämligen omärkligt i omgivande småkuperade landskap. Vår förestående bestigning kommer dock knappast att gå omärkt förbi.

De kloka, de dumma, de flitiga och de lata

General Kurt von Hammerstein sa det. Det finns fyra typer av människor. De kloka, de dumma, de flitiga och de lata. Oftast sammanfaller två av dessa egenskaper. De kloka och flitiga går långt och ska premieras. Men de ska inte så högt upp i hierarkier som de kloka och lata. De sistnämnda passar nämligen bäst till att ta svåra beslut, framförallt beslut som påverkar andra. De dumma och lata utgör 90 procent av människorna i en armé och passar bara för rutinuppgifter. Men det är de dumma men flitiga som man måste se upp för. Ett tu tre så har deras flit tagit dem till en position där de kan ställa till med en hel massa idioti. Hammerstein sa det om militären, men det kanske är applicerbart på helt andra organisationer också vad vet jag?

Golv gjutet i lillens rum

Sådärja! Nu börjar vi närma oss samma standard vi hade för ett år sedan: Golv i alla rum, ytterväggar, tak och badrum (förvisso ännu utan vatten). Lyxigt värre. Sydsten var förbi igår och pumpade in flytande golv i 2-åringens rum. Det var på håret. Stod barfota på morgonen och balanserade på armeringsnätet och hamrade in armeringsjärn under vardagsrumsgolvet. Detta för att konna koppla ihop armeringen i 2-åringens rum med det i vardagsrummet om vi någon gång (Gud förbjude) bestämmer oss för att gräva upp även det rummet. Behövs för potentialutjämningen förstår ni... Förstår ni kan ni få förklara för mig.

Sjukt koncentrerat!

Hörde på P1 att det blivit poppis bland studenter i USA att ta ADHD-medicinen Adderall för att kunna koncentera sig och sina studier. Sant! En kille hävdade att han kunde koncentrera sina studier till en dag innan tentan. Låter lite som mina studier på filosofen i Uppsala.... Såna däringa piller skulle man lägga vantarna på. Då fanns det några saker man skulle koncentrera. Först skulle jag koncentrera kontorsjobbande till max en dag i veckan så att det fans gott om tid till lek. Sen skulle jag koncentrera mina intressen. Gud så skönt att slippa ha tjugofem intressen som man aldrig har tillräckligt med tid till. Klättring, dykning, segling, ridning, hiking, skidåkning, läsning, historia, politik, vindrickande etc. Eftersom jag bara skulle jobba en dag så behöver jag inte koncentrera det till ett, men kanske två. Får fundera på vilka, men hur låter vindrickande och klättring tex? Appropå klättring, jag skulle genast koncentrera 6a registret en aning eftersom det verkar som alla klåpare som inte vet vad de ska gradera sin nytur till kallar det för 6a fast det lika gärna kan vara 5 eller 7- för den delen. Sen skulle jag koncentrera alla dåliga dagar till en riktigt rutten dag så att alla andra kan vara riktigt bra. Kan man koncentrera alla måndagar till en så vore ju det bra också. Jag skulle koncentrera allt gåsdun i världen till en liten overall så alla dumheter rinner av mig. Vad sägs om att koncentrera alla dumheter som sägs också? Kanske skulle jag koncentrera livets alla fallgropar till ett litet litet hål som går att spackla igen, så min son inte kan trilla i dem. Sist skulle jag koncentrera all harmoni i en liten låda, krypa ner och stänga locket. God morgon från harmonilådan!

Nektariner och ogräs

Patrick Swayze är död! Vem ska nu rädda Baby ur hörnet!? Jag blir helt förvirrad av nyheterna och springer fram och tillbaka och letar efter nycklarna medan lillkillen hoppar jämfota och ropar: "Dagis! Dagis!" Ingen tisdagsångest där inte! "De sitter väl i dörren" säger mamman. "Nej, jag tror att de ligger i arbetsbyxorna" säger jag och springer fram och tillbaka och letar efter arbetsbyxorna. "Vad är det som sitter i dörren då, älskling?" säger mamman. Hon säger "älskling" men hon menar egentligen "idiot". Jag tar nycklarna ur dörren och muttrar. Jag muttrar rätt mycket. Jag och 1½-åringen som kanske snart får kallas 2-åringen plockar nektariner. För matsäck är bra att ha när man ska till dagis. Inte minst för pappa eftersom det tar tid att ta sig in på dagis när man ska rensa bort allt ogräs mellan stenplattorna på väg in. Vilken härlig bild av livet han måste ha fått.

Trubbelmagneter

Vissa människor är helt enkelt trubbelmagneter. A är en sån. A trillar av berg och bryter alla ben i kroppen. A blir spetsad på järnstaket för att det är kul att gå balansgång på såna. A blir rånad och åker i finkan när han går på krogen. A har haft typ 43 hjärnskakningar och har typ 237 stygn i kroppen. Å andra sidan är A en mycket bättre klättrare än jag för han blir aldrig rädd. Kanske för att han inte tänker efter före? A kommer aldrig i tid och missar alla tåg för nånstans är det alltid nåt som har lyckats strula till sig. Första gången jag insåg hur det låg till var när jag träffade på honom stående med tungan fastfrusen i en lyktstolpe. Man ville ju kolla om man verkligen frös fast... Självförvållat kan man tycka. Nyfikenhet på äventyret är ett annat sätt att se på det. En annan trubbelmagnet är Mehdi Gehzali. Fast igen i Pakistan. Och här sitter jag och funderar. Är det så att han är en liten smart kille från Örebro som suttit och duperat media och gråtit ut om hur dumma amerikanerna är och hur orättvis världen är samtidigt som han varit aktiv i terrornätverk. Eller är det så att han två gånger i rad bara råkar vara i terroristområden runt Tora Bora utan ordentliga passhandlingar bara för att han är nyfiken på äventyret och en slarver av stora mått? Ponera att man själv blivit oskyldigt haffad i Pakistan och spenderat 930 dagar på Guantanamo. Hur troligt är det att man skulle få idén att semestra i norra Pakistan igen? Själv känns det som att nån form av spärr skulle slagit till och man skulle funderat om det verkligen var så lämpligt. Eller? Jag har en annan vän, - J -, som liksom Gehzali också är en mästare på missärturism. J reser mellanöstern runt och bjuder på snus. Bland annat har han bjudit Uday Hussein på snus. J's största besvikelse i sitt äventyrande är att han ännu inte lyckats bli kidnappad eller hamna i arrest. Istället hamnar han bara i trevliga knaserier som att få tala på massbröllop i Irak eller sitta fast i den svenska skogen med en lama som enda sällskap. Men det är för att han inte är en trubbelmagnet. Han har liksom inte läggningen. Nånstans kan han skilja på vad som är galet och vad som är rent idiotiskt. Det kanske är det man måste lära sig att inte göra om man ska bli en prominent äventyrare. Jag har tips på en bra lärare. Ring Mehdi!

Dana Dragomir på besök?

Har satt upp byggnadsställning vid gaveln i ett sista desperat försök att hinna måla åtminstonde ett eller två lager linoljefärg på träpanelen innan vintern. Hoppas på en fin sista del av september! Det är väl nackdelen med linoljefärg att det blir många strykningar och långa torktider. Å andra sida är fördelarna oändligt många fler tycker jag, men det kan vi ta en annan gång. Nu tänkte jag bara berätta att rören i byggnadsställningen är ihåliga och gjorda av aluminium. Vad är nu det bra för undrar ni? Jo, när strömmen har gått och man inte kan köra stereon så får man ändå musik i höstrusket. Nu har vi en helt galen panflöjtsorkester med Dana Dragomir i spetsen utanför knuten. Festligt i septemberblåsten!

Shell

Shell fick i vintras tillstånd att provborra efter naturgas i Skåne. Så nu har de åkt Skåneland runt och gjort seismiska mätningar och har bestämt sig för att provborra i bland annat Tomellilla och Sjöbo kommun. Den ena provborrningen skall göras utanför Lövestad cirka en mil ifrån oss. Så igår fick vi hem informationsmaterial om Shells planer på skånsk naturgas. Kul. Som att skånsk naturgas passar bra in i den skånska produktfloran tillsammans med spettekaka och skånsk senap! Tyvärr måste jag säga att bara för att det är skånskt är det inte nödvändigtvis bra. Senap är ju en sak, men spettekaka och gas kan jag vara utan. Roligast av allt var att hela informationen utgick från att ALL Shells verksamhet gjörs med största miljöhänsyn! Olja, pipelines, naturgas. Kul att Shell har humor! Eller så har de totalt missuppfattat vad naturgas är. "Natur-, det måste vara miljövänligt det!" Dra mig baklänges! Vi behöver ett helt gäng snapphanar härnere genast. Var fan är göingarna när man behöver dem?

Till alla er som undrade hur det blev då

Vad skall du bli när du blir stor?

Nu börjar jag ha grava problem med det här bonderiet. Vi närmar oss den där tiden på året som på nåt sätt ska vara målet med djurhållning, det vill säga att ta kål på dem. Ja, om man håller på med köttproduktion i varje fall. Jag pratar i mitt fall om fåren, inte katterna och hästarna. Har pratat med slakteriet och fått datum för när lammen ska lämnas. Jag har dömt dem till döden och satt tidpunkten för det dessutom. Nu har jag samvetskval. Tro mig, det finns inget bra argument för att ta livet av ett fullt friskt djur och äta upp det. Inget. Ur ett värdefilosofiskt perspektiv är det helt galet, särskilt om man försöker vara utilitarist som jag. Jag var vegetarian i nästan 10 år. Någonstans längs vägen blev jag gammal, bekväm och dum i huvudet och slutade med det. Varför vet jag egentligen inte, för jag har som sagt inga argument för att inte vara det. Inte ens det mest galna av alla argument "kött är gott" (och den underliggande fortsättningen: Jag orkar inte bry mig om moralfilosofiska värden) funkar särskilt bra. För så gott är det inte. Och bryr man sig inte om moral och värden är man väl bara en oreflekterad slöfock. Eller? Tröt orken och omsorgscirkeln krympte när min vilja krockade med världens krassa realiteter? Fick empatin stå åt sidan för "Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch"? Helt plötsligt var lunchen inte längre morötter utan en gris? Först äter du bara glada grisar, men efter ett tag skiter du över huvud taget i om grisen var glad eller inte så länge du själv blir mätt? Du bara bryr dig inte alls som Ebba sa. "Det är inget liv. Det är slaveri." Men ska man nödvändigtvis äta kött kanske man ändå ska ta hand om själva hanteringen från bete till tallrik själv? Pallar man inte det så kanske man ska lägga ner och hålla sig till morötter? Vi får väl se? Ibland är det i vilket fall nyttigt att konfronteras med sig själv och ta en rejäl funderare på vad tusan man håller på med. Till alla er som ännu inte tappat bort er: Fortsätt fortsätt å va dig själv! Fortsätt, fortsätt å va rebell!

Närproducerat

1½-åringen har plockat ihop till middagen. Tatis, gurrrka, mojot och lök. Så kallad småskalig produktion. Liten skala på producenten i varje fall, för ytan på det där odlingsprojektet börjar gå helt överstyr. Det började på 8 kvadrat i våras men är nu uppe i 40. Och jag har redan börjat rita på ytterligare glastäckta drivbänkar på 8 kvadrat till våren. Fattar inte riktigt själv hur jag har tid. Men det är ju kul när det är roligt och för sånt brukar man alltid hitta lite tid i någon skrubb. Fast det blir ju tidsbrist ibland. Så i våras hann jag inte gräva upp något potatisland så vi prövade istället att lägga potatisen direkt på marken och täcka med halm och hö. För att inte halmen och höet skulle blåsa bort snickrade vi två stycken 145 mm höga träramar på 2x2 meter. I den ena täckte vi sättpotatisen med hö och i den andra med halm. Att odla på detta sätt fungerade alldeles utmärkt. Halmen och höet håller nog faktiskt till och med fukten bättre än jord. Dessutom var potatisarna i princip rena redan när man plockade upp dem. Bara att lyfta på halmen och plocka. Vet inte om det var någon större skillnad på halm och hö, men potatisarna i halmlådan var nog något större och några fler generellt sett. Men det kan nog lika gärna berott på skillnader i tjockleken på täcklager. Fördelen med hö är att man kan använda det som ratats av djuren och som ändå skulle gått direkt på gödselhögen. Spillet blir noll. Man är som en annan Candide!

Milstolpe

Det känns nästan lite tomt nu. Efter 1 års arbete så är badrummet nu i princip klart. Igår fogade jag klinkret och kaklet. Vackert som en höstmorgon. Svårt att tänka sig när det såg ut så här i vintras. Visst har det tagit tid men det gör det när man har hjälp av en 1½-åring. En viss tillfredsställelse i att ha murat väggarna, putsat, målat, reglat tak, gipsat, spacklat, fällt in belysning, gjort ventilation, isolerat, våtspärrat, kaklat och fogat själv. Men vad ska man nu göra? Det är ju bara lite småpyssel kvar som att installera fläkt, dra ut ventilationen genom taket, dra vattenrör och bygga in badkaret...hmm.

Ryssberget

Nu är det klart! Första bestigningen av Skånes Seven Summits blir Ryssberget den 4e oktober. Nu blir det bråda dagar. Klättringen ska planeras, ryggsäckar ska packas, kartor studeras och kaffe kokas. Ryssberget är en höjdsträckning som skiljer Skåne från Blekinge. Berget sträcker sig från trakten av sjön Immeln till Jämshög och vidare ner till Sölvesborg. Ryssbergets högsta punkt ligger vid Mjönäs och är på 176 m.ö.h. (Gröna terrängkartan Nr 510) Berget är en ca 2000 miljoner år gammal urbergshorst med stora bokskogar. De öppna markerna är små och det är långt mellan husen. I Ryssbergets skogar finns förutom troll och jättar även vilda djur såsom älg, räv, hare och grävling. Namnet Ryssberget, kommer från det ursprungliga Riisbier och har troligen syftat på att berget var bevuxet av ris eller småskog. Ja, ni hör själva....det är ingen lek. Bilden är med stolthet stulen från Skåne Runt http://www.skanerunt.se/

Minus 30 och lammseparering

Vi hade 30 minus här i vintras står jag och säger till kusin M. Lantliga mamman påpekar dock att det kan vi väl ändå inte ha haft. 30 minus, det har man ju i norrland....på natten...ibland. Ja, kallt som fan var det i varje fall, för vedkamminen orkade inte värma upp huset tillräckligt så vattenledningarna frös och sen frös hela vattenpumpen sönder så sen hade vi varken värme eller vatten i flera veckor. Så kallt var det i varje fall! Nä, 30 minus kan vi ju inte ha haft, det här är ju ändå Skåne. Kanske kommer jag ihåg fel. kanske var det minus 13....eller 3. Lammseparering har vi i varje fall haft i helgen. Lammen har skiljts från tackorna och får nu gå i egen hage för att tackorna ska kunna sina och brunsta igen inför nästa sässong. Separering, det var cirkus det. Tackor och lamm flyger huller om buller, runt runt och i mitten springer jag med en liten lasso. Tänk renmärkning i kombination med rugby fast med svarta får istället så får ni bilden. Har väl förtjänat nytt indiannamn nu. Hur låter Brottas med Får? Mitt gamla namn; Björnar med Björnar, förtjänades på Svalbard men börjar väl bli till åren. Hur som helst. Lammen skulle ju vägas också, men till det har vi inte skaffat nån riktig våg ännu. Istället kör vi med en badrumsvåg, så när lammet väl var infångat var det bara att ta det i famnen och rusa upp på vågen, medan lantliga mamman läser av vågen i markplan snabbt som attan för att hinna undan innan lammet börjar pinka henne i huvet. Det gick bra alla gånger utom den sista när hon inte riktigt hann undan. Lite roar liten. Jag garvar.

Plommonskörd

En bestämd ung man plockar victoriaplommon. Pappa står på länets rankaste stege och undrar när han ska slå ihjäl sig.

Ankdammen

Ibland är det rätt skönt att sitta mitt ute på landet långt bort från klättringens ankdammar i Stockholm och Göteborg. Ibland kan man ändå inte låta bli att lägga sig i debatterna för ibland saknar jag alla ankorna i mina dammar här ute. För den utomstående kan det tyckas som att klätterdebatterna är toklarviga. Och det är de oftast, i varje fall sättet debatterna förs på. Ämnena i sig kan däremot vara rätt viktiga, i varje fall om man tycker att klättring, bultning, access och tävling är viktiga grejjer. Tycker ibland dock att det är trist att det ska vara så otroligt mycket attityd i den här sporten. (Kolla bara fotot på mig i solglajjer och huvudduk 10% teknik 90% looks) Allt ska dessutom vara svart eller vitt. Är man det ena kan man inte vara det andra. Trad eller sport? Att vara eller icke vara? Det är lätt att vara hårdkokt när man grottat in sig i sitt fack sedan 30 år, men det hade varit lite uppfriskande med en gnutta ödmjukhet i ankdammen emellanåt. Appropå ankdamm ja, just nu finns det en diskussion som är intressant att följa och det är om man ska ta bort bultar på tradleder. (På svenska: Fasta bultar som man kan säkra sig i på klätterleder som tidigare inte haft några sådana, utan där man istället tidigare säkrat med kilar som man lägger när man klättrar och sedan tar med sig hem.) Klättrar du inte så tänker du säkert...jaha...hur lång kan den debatten bli? Ojojojoj...då är du rätt rökt. Den debatten är och kan bli precis hur lång som helst för den har nämligen ingenting att göra med om bultning i sig är bra eller dåligt. Nä, för den handlar nämligen om just tradklättring kontra sportklättring och vilka som är hårdkokta och vilka som inte är det. Vill man så kan man följa debatten på tex: http://bultkommitten.blogspot.com/ som gör ett jättejobb i Stockholmsområdet för hitta rätt nivå och balansera ankdammens alla ytterligheter. Jag är inte avis. Själv fattar jag ju inte konflikten över huvud taget. Sen finns det en annan debatt som inte är ett dugg intressant att följa men som är rätt rolig och det är Jens 8a.nus krig för utomhustävlingar. Orkar inte ens kommentera här men kolla gärna på 8a.nu eller http://thebrunoshow.blogspot.com/

Nyfiken på posten?

Det är fler som är mer hungriga. Så korna har fått flytta från "kroken" ut på åkern. N-Å och M tryckte ner stolpar i ett rasande tempo och nu har vi hela hjorden in på husknuten. Så här ser det ut när man kliver ut på förstukvisten på mornarna. Inte utan att man känner sig lite övervakad. :) Vi har en stallkatt som heter Alexander som tror att han är en labrador. Eller kanske snarare; vi har en labrador fångad i en katts kropp. Närhelst någon går på promenad ska han absolut med. Helst vill han åka i korgen under 1½-åringens vagn om han får. Får han inte så går han fot runt hela byn. Alexander är lite besviken på vår nya lilla kattunge Filip. Filip tror nämligen att han är en katt och har inte alls lust att leka hundlekar eller gå promenader. Så det är trevligt för Alexander att han nu fått sällskap av 30 kor som också tror de är labradorer. Nu hämtas nämligen posten av mig, en katt och 30 följekor som nyfiket promenerar med mig upp längs vägen till brevlådan, gör allt för att försöka se ner i brevlådan...och i maklig takt promenixar med tillbaka till gården. Lätt komiskt, men ganska trevligt.

Boulderprojekt i Tolånga

Har haft ett litet boulderprojekt i Tolånga senaste veckorna. Projektet har dock mer gått ut på att hitta själva blocket än att skicka det. På gula kartan mellan Tolånga och Klamby finns nämligen ett block markerat i skogen Tolånga ängar. Blocket har till och med ett namn: "Tyge sten" som dock skall vara "Tyde sten" enligt de vise på bygden. Hur som helst. Blocket ligger på en höjd i mitten av bokskogen. Har varit ute några gånger med lillkillen och letat utan att hitta. Vi har ju inte haft nån karta med utan har fått memorera läget och minnet är ju inte längre det bästa. Hittade dock stenen på tredje försöket inne i ett stort slysnår och skickade det på första påhejad av lilleman. Gradering? Ja, kanske möjligen 2+ om man är välvilligt inställd och krånglar till det lite. Gör man sittande insteg så blir det istället runt 9-. Blocket är helt svaigt, runt och finslipat och får klassas som mer eller mindre värdelös i klättersammanhang. Som kurragömmaobjekt är den dock perfekt. Tråkigt, det hade varit perfekt att ha en liten hemmaboulder på joggingavstånd. Får fortsätta harva på stengärdena...

Höststängning

Fåren äter oss ur huset. Fick börja stödutfodra med rundbalsensilage för någon vecka sedan eftersom det börjat bli knappt med bete i hagarna efter en torr augusti. Men fåren käkar ju som hästar! Käkarna går och går. På en vecka har de gjort av med en rundbal på 450 kg. Ja, de har ju inte ätit upp alltihop utan lekt med maten. De har ju inte vett att hålla maten på foderbordet, utan ut på marken med det bara och skit och pinka på det också. Och sen vill de inte äta upp det utan bräker efter nytt. Då säger jag; nä nä, ät upp det ni tagit innan ni bräker efter mer. Då säger lammen; bä bä, det vill vi inte det är äckligt! Kiss och bajs på! Tror fan det. Till och med 1½-åringen påpekar att man inte får göra så med maten. Så för att inte göra av med all hösilage för fort så stängde vi igår in markvägarna med låg eltråd och släpper lammen på bete där om ett par dagar. Lammen ska ändå separeras från tackorna nu för att tackorna ska ha chans att sina innan det är dags för ny brunst. Separeringen ja, det kommer att bli cirkus det!

Stegstatistik

För några veckor sedan fick jag en ny telefon, en med stegräknare i. Har aldrig använt stegräknare tidigare så det var tvunget att göras fortast möjligt så man kunde få bekräftat vilken jävel man är på att röra sig. Det var ett skrämmande resultat! Om man tar och räknar bort alla steg som jag tar i löpspåret eller med ryggsäcksträning och bara räknar den "normala" gångaktiviteten under en dag så blir det ganska precis runt 10.000 steg på en lördag eller söndag. Då är ju det ändå ganska lite jämfört med om man lägger till stegen i träningsspåret som då blir cirka 20.000, eller de ungefär 60.000 steg man gör en klätterdag i alperna. Men gissa hur många steg man gör mellan klockan 8 och 16 på ett kontorsjobb. 1500! Det finns tom dagar när jag inte kommer över 1000! Det är helt galet! Inte konstigt att folk dör! Tur att det addrerar ungefär 5000 steg mellan klockan 16.00 och 18.00 bara på att springa efter 1½ åringen. Kanske kan sälja små kopior av honom som träningsredskap på TV Shop? Tyvärr kan man varken träna med honom framför TVn eller skjuta in honom under sängen...