Stella Polaris Äventyr: Kullaberg 187,5 m.ö.h

Berättelsen om klättring på Kullaberg är nästan alltid berättelsen om klättring man vill göra snarare än om klättring man gjort. Det verkar som man alltid kommer hem med ett nytt projekt i bagaget. Så också denna gång. Som ni förstått är inte Kullabergs högsta topp Håkull okänd terräng för vår del. Här har man sprungit upp och ner med ryggsäck och tränat inför olika bestigningar i 15 år. Normalrutten var därför inte ett alternativ denna gång. Normalrutten är en travers som följer västra ”kammen” upp till toppen, och därefter går ner östra ”väggen”. Leden som kallas blå går längs hela norra sidan av berget och tillbaka kan man följa röd led på södra sidan av berget. Att göra "Kullen circuit" som är ungefär två mil är ett alldeles perfekt dagsäventyr som alla med okej basflås klarar av. Har man småbarn så plocka med bärstolen. Vagn går inte. Vi snackar ju ändå vildmark va. Jag är ju egentligen en av dem som förespråkar att alla berg ska klättras från havsytan upp, utan hjälpmedel i form av kabinbanor, bilar etc. Inser väl själv att det inte alltid håller eftersom många anmarscher blir tokigt långa på det sättet. Men det finns några berg som faktiskt går att göra på detta sätt. Ett av dem är faktiskt Kullaberg. Så tanken var att vi skulle starta med fotsulorna i vattnet på norra sidan av berget och göra ”Håkull Direct”. Rätt upp för bergssidan till toppen, kortaste vägen. Men eftersom vi lyckades lura med gravida mamman på den här turen fick vi planera om. Norra sidan bygger ju ändå på att man kan få in höften mot berget och det blir svårt med en badboll till mage. Lite raskt bytte vi fokus och beslutade oss för Håkull Southface Direct, lite flackare, men å andra sidan aningen längre. Bilen parkerade vi vid Björkeröd och följde röd led upp till korset under Håkull. Här ansluter en svart traversslinga till röd led. Följer man traversslingan och skyltningen mot Håkull kommer man upp på blå led och västra kammen mot toppen. Vi snöt oss i fingrarna, sket i stigarna, tog solriktning mot toppen och gav oss ut i terrängen. Till en början går stigen rätt brant uppåt genom diverse sly och förbi några mindre stenpartier. Rätt snabbt fastnade vi i ett oändligt hav av björnbärssnår. Vi tog paus, åt björnbär och beslutade sedan för att backa tillbaka och kringgå åt höger. Det var rätt beslut. Vi kom då ut i skir bokskog som vi kunde följa hela vägen upp till gräsheden på cirka 160 m.ö.h. Efter att tagit oss ända upp på 175 m.ö.h stötte vi på nästa hinder. Täta enesnår. Här höll vårt äventyr på att ta slut. Vi kom inte igenom. Efter lite letande hittade vi dock en öppning genom snåren och vi såg de tre tegelpelarna som markerar Håkulls topp. Nektarin och bulle. Vi klättrar upp på stenpelarna och hoppar ner. Jag nöjer mig med en gång, 2-åringen med 15. Lillkillen som är utrustad med cordelette rekar en bit nedför nordsidan inför nästa tillfälle och vi är helt överens, vi måste komma tillbaka snart för att göra nordväggen och Håkull Direct.