Reflektioner från ett litet berg

Domes de Miage, Augusti 2009

En berättelse om bestigningen av ett berg som inte ligger långt bort, som inte är över 4000 meter, som inte är särskilt svårt, som gjordes helt utan dramatik och vad man av det kan lära.

När jag steg på planet i Köpenhamn var det bestämt att vi skulle klättra Domes de Miage över Aiguille de Bionnassay till Mt Blanc. Svårighetsmässigt skulle det ungefär innebära PD över Miage, AD över Bionnassay och PD+ från Italienska bultarna till toppen av Mt Blanc. Riktigt så blev det inte. Väl i Chamonix skulle det visa sig att planen krackelerat ordentligt. Den första lärdomen att dra av den här resan är att alltid ha med eget tält. Den andra att augusti i alperna inte är någon bra tid om man vill göra snöturer. Och den tredje är att alltid göra sina egna bedömningar. Alltid! Lita inte på andra.

Anledningen till att vår plan inte verkade hålla var att vi fick höra att vädret i Chamonix under lång tid varit alldeles för bra. Vad då för bra kan man undra? Hur kan vädret vara för bra? Sol och värme borde vara fantastiskt och sensommaren den bästa tiden för turer i alperna. Både väder och snö borde ha hunnit stabilisera sig. Jo, det skulle man kunna tycka. Men så var det den här globala uppvärmningen. Med tanke på att jag är i alperna i varje fall en gång per säsong så är det otroligt att jag inte tidigare blivit personligen påverkad av den stora avsmältningen av is som skett runt om i Alperna. På något underligt sätt har jag alltid lyckats befinna mig i en liten bubbla där snön vräker ner. Men man ska inte låta lura sig. Så här ligger det nämligen till: 1990-talet och 2000-talets varma somrar har smält så stora delar av isen på hög höjd runt Chamonix att ny klippa kommit i dagen. På sina håll har dessutom all den is som hållit porösa klippartier fastfrusna i berget smällt, vilket resulterat i att flera klippor helt har rasat. Ett känt exempel på detta är Bonattipelaren på Dru som gick upp i rök 2005 efter ett årtionde av större och mindre ras. Under de senaste 20 åren har glaciärerna permanent dragit sig tillbaka och snökammarna har smält av. De kammar som redan tidigare var smala, har nu blivit sjukt smala och efter längre perioder med soligt väder förvandlas dessa smala kammar till spetsiga iseggar.

När jag satte mig på det där planet från Köpenhamn till Geneve hade jag däremot en liten erfarenhet från Grindelwald 2007 i färskt minne. Då åkte vi också ner i mitten av augusti för att göra Finsteraarhorn, Gross Grühnhorn och Fiescherhorn. Vi fastnade redan första dagen på anmarschen eftersom det låg så mycket snö på Aletschgletscher att vi inte kunde ta oss över glaciären. Vi pulsade i snö till midjan medan högre makter vräkte ner snö över oss. I Augusti! Dan innan hade vi åkt vattenskidor i Öresund för guds skull! Det var bara att kapitulera och planera om och fundera på att gå över kammarna några dagar senare istället. Men snön bara fortsatte vräka ner. Vi blev sittande i hyttan på Mönchsjoch i sex dagar och fick spela kort tills vi kräktes. Alla kräktes! Även Håkan. Och Håkan älskar att spela kort! Vi gjorde tre försök på Mönch på en vecka och fick vända på samtliga. Det är nästan en bedrift i sig eftersom Mönch är ett av alpernas absolut lättaste 4000 meters toppar. Snön vräkte ner och periodvis gick det knappt att se handen framför sig. Det var snö överallt. Snö i ryggan, snö i hjälmen, snö i fillingarna. Som ett finger i ansiktet fick vi förstås ett strålande väder sista dagen. Vi formligen hoppade uppför berget för att halvvägs upp få se ut över ett bedårande 35 gradig snöfält fullt med 6 dagars snö. Det var bara att skaka på huvudet och gå ner igen.

Domes de Miage och Aiguille de Bionnassay ligger en bra bit utanför turistzonen i Chamonix. Det är en modig dagsettapp bara att ta sig upp till insteget, något vi hade räknat med skulle borga för gott om plats i Conscrits och Durier hyttorna. Och visst var det så. Plats fanns både i Conscrits och Durier. Men så stod vi då där I Chamonix med avsmälta kammar och ett helt compagnie des guides som avrådde oss från ge oss upp på Miage och Bionnassay för att förhållandena var dåliga. Och säger de här hårdkokta killarna att det är illa, så är det nog riktigt, riktigt illa tänkte vi! Så det var ett rätt moloket gäng som hängde hela eftermiddagen på Maison de la Montagne för att försöka komma på alternativa turer. Men inget kändes lika kul som det vi föresatt oss att göra. Och oavsett vad vi kom på så visade det sig att det inte fanns någon plats i stugor. Och inget tält hade vi med oss. Det är själva fan att så fort man tänker tanken ”stugtur” så ska man bli beroende av tält. Ja, nu hade vi inget tält så efter några timmar stod det klart för oss att ursprungsplanen var den enda som skulle funka boendemässigt, så det spikades. Det spikades också att i framtiden alltid ha med tält och köra egen bil för att öka flexibiliteten.

Det är alltid roligt att klättra med nya människor. Dels för att det är kul att lära känna nya knasbollar, men också för att man får nya perspektiv på saker och ting. Vi som åkte ner till Chamonix den här veckan i augusti var förutom undertecknad, Daniel min klätterpartner sedan tio år tillbaka, samt Håkan och Lars som vi inte klättrat så mycket med tidigare. Lars och Håkan känner varandra från Chalmers och jag känner Håkan via Bengt som jag klättrade Aconcagua med. Få inte för er att vi är något studentgäng. Nej, tillsammans får vi nog ihop modiga 165 år om inte mer, och då är jag och Daniel småungarna i sammanhanget på 37 vardera. Nu stod hela det här till åren komna klättersällskapet på Ski Station i Chamonix och packade. Jag brukar vara rätt noggrann när jag packar inför klättringar. Min fru gnäller i varje fall på att jag ockuperar vardagsrummet i veckor med olika högar av strumpor, underställ, kilar med mera som alla andra i familjen får kryssa emellan på väg till toaletten. Så därför vet jag inte riktigt vad som for i mig denna gång. Jag och Daniel hade kommit till Chamonix efter att i femton minuter hystat ner lite grejer i varsin 50 liters ryggsäck. I handen hade vi också varsin Ica-kasse med rep. Här jävlar skulle det klättras! Det kändes rätt bra i början att slippa släpa på en massa bråte, men när jag insåg att jag glömt handduk, schampo, strumpor och 25 andra livsnödvändiga saker var jag inte lika stolt. Det går ju bra att raljera om lätt packning ända tills man måste be om att få låna handduk, eller hur? Hur som helst, där stod vi nu med humöret i topp på kvällen och packade. Jag och Daniel packade tranceivers, spadar och sonder, Lars och Håkan friends, kilar och pannlampor. Jo, för så är det. Man har generellt en tendens att packa sådant man tidigare saknat eller varit beroende av. Har du varit med om en lavinolycka lämnar du aldrig mer spaden hemma. Har du överrumplats av mörker på berget lämnar du aldrig pannlampan hemma. Själv ser jag alltid till att ha kläder nog så jag klarar en natt på berget, även om jag bara planerar en tvåtimmarstur. Knas kan ni tycka, men då vet ni inte hur kallt Kebnekaise är vid midnatt i mars om man bara har underställ på sig! Men det är en annan historia. Efter lite diskussion hittade vi en gruppackning vi alla var nöjda med och kojade in tidigt.

Ska man klättra Miage och Bionnassay måste man gilla långa anmarscher. Mer än halva turen är gammal hederlig hiking. Hit går det inte att ta sig med linbana. Tåg går från Chamonix till St Gervais och därifrån går buss till Les Contamines. Från le Cugnon utanför Les Contamines på 1170 meters höjd är det lårbensexpressen som gäller. Här följer man den serpentinslingrande stigen upp längs bergssidan, först genom granskog, sedan björkskog och därefter ut på kalfjället. Uppåt, uppåt. När man väl tycker att det kan räcka så har man ungefär fem minuter kvar till Tre la Tete hyttan på 1970 m.ö.h. och kan stanna för lunch. Vi hade startat klockan 10:40 från Le Cugnon och var vid Tre la Tete 12:55. Två timmar och en kvart i ett rätt behagligt alpint tempo med ett par pauser för att reda ut diverse filosofiska paradoxer. Efter Tre la Tete-hyttan planar stigen ut och stigningen blir inte alls fullt så brant. Efter någon kilometer börjar leden gå nedåt för att så småningom gå ut på moräntäckt glaciär. Vi skramlar uppåt i lätt stigning över stenlandskapet. Trots att det är svårt att skönja stigen i det karga landskapet är routefindingen här inte särskilt svår. Dels finns det en hel del rösen, men även utan dem…vart ska man ta vägen? På båda sidor om glaciären sträcker sig 3- och 4000-meters topparna mot himlen. Det finns bara en väg längs glaciären. Uppåt. Trots det självklara i vägvalet börjar vi bli fundersamma på hur långt vi kan ha kvar. Vi borde i avstånd vara rätt nära Conscritshyttan men i höjd är vi nästan 400 meter fel. Den väg vi valt verkar inte ta höjd i tillräckligt tempo. Men snart förstår vi. Några hundra meter längre fram sitter järnstegar bultade i berget. Rätt upp i himlen. Sextio meter upp viker de av över en liten avsatts och försvinner utom synhåll. Vi pausar under stegarna och kikar fundersamt på när en familj med barn i tolvårsåldern rasslar osäkrade över avsatsen, ned för stegarna och vidare ner för glaciären. Det är fransmännens bakgård, så de får väl göra som de finner bäst. Själva kittar vi på, knyter in och går löpande över stegarna. En bit upp sitter en fransk bergsguide och skriker på sina två klienter som verkar livrädda för att klättra osäkrade uppför stegarna. Han är dock inte tillräckligt upptagen av sitt hojtande för att inte ta sig tid att håna de stackars fega svenskarna med sitt rep. Vi muttrar, klättrar förbi och undrar hur man kan käfta så mycket när man inte ens får med sig sina klienter uppför några ynka stegar. Efter avsatsen viker leden av åt vänster och jag kommer upp på planare mark. Tack vare stegarna har vi vunnit en massa höjdmeter på ett kick och efter ytterligare några minuter ser vi Conscrits hyttan. 2 timmar och 45 minuter från Tre la Tete. Conscrits hyttan på 2600 m.ö.h visar sig utan tvekan vara den modernaste hytta någon av oss bott i. Hyttan har till och med vattentoaletter! Det är högre standard än vad jag har hemma det! Fri tillgång till rinnande vatten dessutom, vilket annars inte alls är självklart i stugorna i alperna.

Domes de Miage är en högkam med fem domer varav den högsta är 3673 meter över havet. Kammen kan klättras från båda hållen, men normalrutten går från Nordost till Sydväst. I den här varianten följer man glaciären upp till ca 3200 m.ö.h och går därefter över ett ca 35 gradigt snöfält upp till sadeln Col de Domes på 3564 meter. Efter att ha klättrat över en liten sten- och snöpuckel på cirka 50 meter börjar kammen. Man följer kammen brant uppför, över de två högsta topparna på 3673 och 3670 meter, sedan ner över Aiguille del la Berangere på 3425 m.ö.h och tillbaka till Conscrits. Eftersom vi ville klättra Bionnassay, ville vi nu gå från andra hållet för att inte behöva göra turen längre än nödvändigt och gå tillbaka samma väg vi kommit. Men det får vi inte! Eller får och får, Stugvärden avråder oss. Att gå från andra hållet skulle innebära att vi kommer att möta alla som går normalrutten. Big Problem! Kammen är så smal att det inte finns rum för möte! Och då är det smalt! Och framförallt jävligt brant, om man inte ens kan kliva av kammen, frontpointa och ta lite luft under sulorna en stund vid möte. Så smalt och brant skulle det visa sig att det inte var, men vi fick oss en ordentlig tankeställare och beslutade att gå normalvägen som alla andra. Frukost serveras klockan fyra i Conscrits. De flesta replagen var iväg redan vid halv fem. Lite utrustningsstrul gjorde att vi kom iväg som sista replag strax innan fem. I ljuset av pannlamporna vandrade vi längs bergssidan. Högre upp mot glaciären dansade små ljus från replagen längre fram. Strax innan sex kom gryningsjuset smygande och vi var framme vid glaciärkanten. Selade på och knöt in.

Miage är en utpräglad snötur. Det vill säga att det är mycket gå. Gå på morän, gå på glaciär, gå och pulsa i snö. Det gör att man konstant ligger på en rätt hög puls. Gör man det rätt ska man ligga på en arbetspuls strax under svettgränsen. Det gör att man vill avverka så stor sträcka som möjligt innan värmen kommer. Dels för att det då blir ännu varmare i kroppen, men också för att snön inte ska hinna börja smälta. Varm snö innebär mer arbete, snö som klampar upp under stegjärnen och värst av allt; smältande snöbryggor. Solen möter oss mitt på glaciären, till en början lagom skön men efter en stund lite väl varm. Här har man släpat skaljacka och dubbla handskar, mössor och fimbulbrallor också får man bestiga det här berget i långfillingar som en annan Rabot. Men det går bra det också. Vi rör oss i bra tempo och traskar förbi ett par replag som tappat farten på glaciären upp mot sadeln. Tar lite vatten och en macka på sadeln innan vi axlar på igen och ger oss ut på kammen. Visst är den smal, avblåst och avsmält men inte som historierna vi hört på vägen upp. Lars mäter kammen till 30 cm. 30 cm innebär trots allt två fötter i bredd. Två fötter i bredd innebär också att den faktiskt är aningens förlåtande om man snubblar till. I det fallet är det stor skillnad mellan 30 och 20 cm. Kammen går rätt så brant uppför till en början. Bergssidorna släpper från kammen först i 40 grader men snart i 50 och stundtals 60 grader. Det är luftigt med en fantastisk utsikt. Till vänster om oss faller Tre la Tete glaciären ner mot Contamines och till höger breder dalen ut sig 2500 meter nedanför. Bakom oss har vi Bionnassays stentriangel, Dome du Gouter och Mt Blanc.
De där mötena vi inte skulle kunna få, får vi nu ändå. På väg uppför kammen möter vi tre replag på väg ner. De har inte kunnat fullfölja på grund av att kammen ned mot Aiguille de la Berangere är isbellagd. Vi lyssnar av om konditionen på kammen, ger plats så de kan passera och fortsätter mot toppen på den andra domen på kamvandringen. Är det något man inte ska låta bli så är det att lyssna på folk som vet bättre. Och efter att i två dagar ha lyssnat till många historier om det omöjliga i detta projekt så blir informationen från de vändande replagen nu det som fäller avgörandet för oss. Vi stannar på domen och njuter av utsikten i cirka tio minuter innan vi bestämmer oss för att gå ner samma väg vi kom upp. Varför fortsätta när förhållandena ska vara omöjliga? Vi bestämmer oss för att vara nöjda med den här turen, strunta i Bionnassay och istället byta område och klättra lite klippturer de sista dagarna. Vi har fått en fin snötur och försöker vara nöjda. Det går bra i ungefär tre timmar. På väg ner träffar vi två glada 17-åringar som gjort hela traversen samma morgon. De låter meddela att visst var det lite isigt, men det är ju därför man har stegjärn. Jag känner mig som en mes. Den tredje lärdomen; man ska alltid bedöma förhållandena själv! Alltid! Lita inte på andra.



Domes de Miage Höjd: 3673 m.ö.h

Karta: Mont Blanc A1, Aravis – Chamoni x-Cormayeur
Utrustning: Glaciärutrustning, isskruvar, snöankare. Vi gjorde dock inga placeringar på hela turen.

Tid: 2 dagar. Contamines – Tre La Tete 2-3 timmar, Te La Tete – Conscrits 2-3 timmar. Conscrits – Miage – Conscrits 4-5 timmar. Sträckorna går att göra fortare. I tidsangivelserna här är höjd taget för filosofiska diskussioner och geologiska betraktelser.

Vill man läsa lite mer om de smältande Alperna så kan jag rekommendera artikeln ”Melting Mountains” av Joe Simpson som en första introduktion: http://www.commondreams.org/headlines05/1105-03.htm