Fötterna på durken!

En gång i tiden vaknade jag varje morgon av att någon officer skrek ”Fötterna på durken!”. Jävligt otrevliga var de när de gjorde det också. I arton månader höll det på. Så då bestämde jag mig för att jag själv skulle bli officer så jag slapp väckas på det där sättet så tidigt på morgonen. Då fortsatte det där skrikandet i ytterligare ett år på Marinens krigshögskola innan man slapp skiten. Vad jag dessutom inte hade tänkt på var att när man är officer så måste man gå upp ännu tidigare själv för att ha tid att klä på sig och skrika ”fötterna på durken” åt en massa väringar. Det är därför officerare skriker så otrevligt för att de är jäkligt trötta själva. Nä, så det fick vara. Bergsbestigare skulle man bli istället så man fick gå upp klockan tre varje morgon och bråka med en massa fransmän vid varje frukost. Lantbruk gör ju också under för uppstigningstider. Men nu har man i varje fall både helger och semestrar emellanåt och borde få lov att sova ut. Men nu har man en lite parvel som väcker en klockan sex varje morgon oavsett om det är vardag eller helg och skriker Upp! Upp! Upp! och hoppar på en för att man ska vakna. Jag är trött och grinig! Tyst, jag sover, säger jag. Upp, upp, upp, skriker parveln och hoppar ännu hårdare. Passar sig inte parveln så får han snart respass till Sjövärnskåren på Lungö så han lär sig uppskatta lite sömn.