Djupadal

Ibland blir det inte som man tänkt. Idag skulle vi klättra ner till Djupadal och ta en sväng över Ona Mosse på Kullaberg. Packar allt som är viktigt på äventyr. Vid det här laget vet ni vad det är eller hur? Just det, vantar, mössa och fika. Bylsar på oss en massa kläder för det är kallt och blåsigt och knölar in oss i bilen med fyrhjulsdrift, för det är ju äventyr vi ska ut på. Parkerar vid vakten vid Mölle och ger oss av in längs Djupadalstigen. Bokskogen står hög och brusande över våra huvuden. Fukten hänger i luften. Vi kikar på en koltrast som hittat en mask. 500 meter in på stigen är allt frid och fröjd. Efter 750 meter kommer vi inte längre. 2-åringen har ingen lust med vandring längre. Ibland vill man faktiskt bara äta päron. Och då får man väl göra det. Inte ens kanelbulle lättar upp stämningen. Päron ska det va! Vi hittar en stubbe som man kan ha cirkus på. Klättra upp och hoppa ner. Om och om igen. Det är ju ändå lite festligt. Men gå vidare, nej, det är inget för honom. Så när päronen är slut, blir det till att åka på pappas arm ut ur skogen. 1,4 kilometer. Inget som går upp på mitt CV kanske, men det räckte bra för 2-åringen. Hej då skogen! Vi ses en dag när man är bättre upplaggd för äventyr...och har fler päron med oss.