Soliga berg och roliga klockor?

Jaha, så har det varit helg igen. Själv har jag legat i leran och dragit nät, stöttat stolpar och bultat fast grindar. Allt medan baggen har gått runt och provstångat i varenda stolpe jag slagit ner. Det är härligt att ha en instant Quality Check. Instant Quality Check borde de tydligen ha i Schweiz också. Någon borde i varje fall hjälpa dem att inte fatta så korkade beslut. Inga minareter! Som om gökur var ett naturligt inslag i bergen. Pantskaft! Nu kan man väl inte sätta sin fot i det där landet igen. Och jag som ändå hade flera klätterprojekt kvar där. Men med en sådan där inställning har man inte alls någon lust att bidra. Varken med klätterpengar eller skidåkningspengar. Och det är synd. Lantliga mamman har ju som bekant deklarerat att hon inte tänker åka skidor i år. Det är ett stort problem. Så jag går som bäst runt och funderar på hur man kan göra för att hon ska glömma bort det. Alternativt hitta ett sätt att åka bara jag och 2-åringen. Hur som helst lär det inte bli till Schweiz.

Nog om bäbisar!

2-åringen är så less på allt tjat om bäbisar hemma att han inte ens kan hantera bäbisen i solen på Telitubbies. Så fort solbäbisen dyker upp skriker han Nej, Nej, nej, inte bäbis! Jag och lantliga mamman är överens om att det nog räcker med bäbisförberedande diskussioner med 2-åringen nu. Däremot är det dags att starta de bäbisförberedande diskussionerna med försäkringskassan. Man ska inte tro att man kan vänta till barnet är fött med att anmäla att barnet är fött. Nä, det ska göras innan barnet har fötts annars måste man fylla i speciell information om varför man undlåtit att anmäla barnets födelse innan barnets födelse. Det är bara att skriva som det är: Jag var dum. Men andra gången vet jag bättre, alltså går jag in på försäkringskassans webtjänst för att anmäla barnets födelse innan barnets födelse. Man blir fint lotsad igenom denna svåra process i tre steg. Steg 1: Anmälan: ”Jag anmäler uttag av dagar vid barns födelse”. Jag svarar JA. Steg 2: Kontrollera din anmälan: ”Du vill anmäla tillfällig föräldrapenning vid barns födelse.” Igen, Jaa, det vill jag för annars får jag en massa ovett av er. Vad är det här? Bengt Magnusson i vem vill bli miljonär? Men det är väl bra att man kontrollerar, det kan ju bli oerhört mycket fel i en sån där komplex anmälan. Det är nu jag är så himla glad att jag är född och uppvuxen i Sverige, för hur i helsike skulle jag annars förstå att ”uttag av dagar vid barns födelse” är detsamma som ”tillfällig föräldrapenning”. Ska man kontrollera sin anmälan hade det väl varit smart att skriva samma sak båda gångerna. Hade jag kommit nån annanstans ifrån så hade man väl fastnat i en loop mellan steg 1 och 2; ”Jag anmäler uttag.. ”.Ja. ”Du vill anmäla tillfällig…” Nej,,,eller Ja, va faan! Men det är nu man kommer till det riktigt smarta. Efter att man har ”anmält uttag av dagar vid barns födelse” så är man dum nog att tro att det ska komma pengar hem i brevlådan. Nej, nej, nej för guds skull, det här är Sverige där alla handläggare gått byråkratprogrammet. Efter anmälan, måste man BEGÄRA att få pengarna utbetalda. Det är ju förstås en helt annan grej! Det är nu Försäkringskassan visar sig vara riktigt progressiva, för jag kan inte bara välja att ta ut de tio dagarna i samband med barns födelse för ett barn, inte heller bara för tvillingar eller trillingar. Här är möjligheterna oändliga. Man kan ju ha hur många knoddar som helst på bygden. Något som försäkringskassan tydligen ansett det viktigt att ta höjd för. Det var någon av papporna på bygden som beklagade sig över att det inte räckte med en fil mag för att förstå försäkringskassans blanketter. Det hade nog varit lättare utan en fil mag, suckar jag.

Lätt och svårt.

Ja nu har man varit framme med tjäran inomhus igen. Tyckte man borde ha lärt sig förra gången, men bevisligen inte. Men det slutar lukta efter några veckor lagom till lutfisken. Förresten kan jag tipsa om det där med att låta el dra sig självt. Det funkar jättebra. Medan jag roade mig i Stockholm kröp sladdarna fram och tillbaka och sticker nu vackert ut ur kopplingsdosor. Bara att knopa ihop. Och knopar kan man ju. Repsporter är ju liksom min grej. Eller så tar jag bara en whisky till och kikar på när de knopar ihop sig själva, vi får se. Det är däremot inte allt som görs av sig självt. Slog häromdagen ner nya stängselstolpar i fårhagen för att bygga in bjälk- och brädupplagen så fåren inte trampar sönder presenningarna. Så kom jag ut igår och skulle börja dra nät på stolparna hade jag tänkt. Då lutar varenda stolpe i 45 grader mot marken. De har humor de små rackarna. Det var bara att ta fram släggan igen. Vissa saker här i livet är lätta andra verkar vara riktigt svåra. Frågan är om det har nånting med planering att göra? Har hört att slumpen har en tendens att gynna den väl förberedde. Undrar vem det är?

Tomtarna stressar skiten ur mig!

Ja, nu har tydligen julen kommit. I varje fall till Övre fäladsvägen. Där står neontomtarna på rad och blinkar glatt när man är på väg hem från jobbet i mörkret. Hemma hos oss står pumpamonstren kvar och ruttnar på trappen. Får god lust att stanna och sparka sönder de där små irriterande tomtarna och skrika att kan man inte få en chans att hinna kasta pumporna i komposten innan det är dags att dra fram tomtarna. Vad är det för jäkla otyg att släpa fram juldekorationerna i november va!? VA!? Tänk om jag skulle börja fira midsommar i mitten av maj. Då skulle man väl få hela knätoffsmaffian på sig. Fast egentligen bryr jag mig inte ett skvatt om när folk firar vad. Vill man käka semlor året om och kräftor till jul så får man absolut göra det, men skylta för i tusan inte med det för jag blir stressad! Nu kan man ju inte köra till jobbet utan att börja tänka på julklappar som ska köpas och som ska göras och som ska packas in och sill som också ska packas in och sovrum som måste bli klara så det kan komma gäster och den där julgransfoten som är sönder. Måste väl köpa nåt jäkla klister som inte kommer funka också kommer jag svära över det i flera timmar innan jag slänger skiten i soptunnan och åker och köper en ny julgransfot som kommer vara för liten för vår gran för julgransfötter tillverkas nuförtiden bara för singlar i Stockholm som har granar som är 30 cm höga. Så det slutar väl med att granen far ut genom fönstret och jag bestämmer att det inte blir nån jul. Vi käkar kräftor och tänder några kräftlyktor istället! Det kanske retar skiten ur tomtefolket.

I Stockholm och saknar havet

Jimmy och polarna har sagt upp sig från jobbet. Köpt en minibuss och lämnar Sverige hela vintern för att klättra runt på varmare breddgrader. Jag vill också vara tjugo, utan ett bekymmer i världen och säga upp mig från jobbet för att jag anser att chefen allvarligt begränsar mina möjligheter att klättra. Och då menar jag i berg, inte i karriären. Ha så kul säger jag, själv stannar jag i Svedala för jag är för gammal, för mycket pappa, för trött, för ansvarskännande och för feg för att säga upp mig från jobbet. Men jag kan dra till Stockholm som jag vill när det är helg. Som den gamla besättare man är i själ och hjärta spenderar jag lördagen med Familjen L och ockuperar Aspuddsbadet tillsammans med en massa andra människor som också vill bada för en rimlig slant på ett rimligt sätt. Sitter på botten av en tom bassäng och håller med om att det är dumt att riva ett gammalt fint badhus. Sen far jag tvärs över bron till Sergeant Amore som fått en ny liten matros i familjen. Amore har liksom jag också till slut lagt av med att arbeta åt kungen på hans båtar. För mig var det tre år sedan nu tror jag. För honom var det förra året. I mer än tio år har vi hållit på att undervisa en massa elever som knappt varit torra bakom öronen i att köra stora båtar. Fram och tillbaka har man harvat utanför norrlandskusten och sagt samma saker år efter år. ”Vad är nästa kurs? Vad är nästa girpunkt? Vad är tid till gir? Peka ut girpunkten i naturen! Nej. Nej inte där heller, Nej, Nu gissar du bara eller hur? Vet du var vi är? Visa på sjökortet. Nej. Absolut inte där. Nej inte där heller. Du vet inte var vi är eller hur? Vad gör vi då? Just det, nollar och stoppar farten. Bra!” Jag konstaterar att jag faktiskt saknar det. Jag säger som kapten Billy Tyne: ”The fog's just lifting. Throw off your bow line; throw off your stern. You head out to South channel. Then the birds show up: black backs, herring gulls, big dump ducks. The sun hits ya - head North. Open up to 12 - steamin' now. The guys are busy; you're in charge. Ya know what? You're a goddam swordboat captain! Is there any thing better in the world?” Kanske inte. Möjligen att vara en goddam niffelboat captain.

Trevlig Helg!

Nu får det vara helg. Jag ska packa väskan och fara till Stockholm och studera hur man överlever livet i en flerbarnsfamilj. Familjen L är då ett bra studieobjekt. Oftast när man kommer dit brukar de nämligen förutom tre egna barn plus mig på besök se till att det finns minst en fyra fem personer till i den lilla lägenheten, tex farmor och farfar och farbror och faster och gärna några hundar dessutom. Över hela kaoset svävar deras kolugna attityd. Ska ta och lära mig… Tänkte dessutom hinna med att träffa Sergeant Amore och få mig ett par visdomsord till livs. I min ensamhet på flyget upp och ner tänkte jag planera framtida äventyr. Under tiden jag roar mig tänkte jag att elen skulle dra sig själv i det nya sovrummet hemma. Det vore trevligt. Äventyr ja. Elbrusplanerna rullar vidare, men vi funderar som bäst på om det ska skjutas ett år framåt. Det finns ju så många andra projekt som pockar på uppmärksamheten. Det kliar bland annat lite i fingrarna att dra upp till Keb i mars. Har ett litet hemligt oavslutat projekt där. Sist blev det till att vända. Har fått vända däruppe en hel del på sistone. Den ena dagen stod jag på short rope från Daniel sex meter längre upp med snö till midjan och hörde inte att han skrek på mig för vinden röt så infernaliskt. Han i sin tur såg inte mig för all snö och såg inte mina spår för de hade redan yrat igen. Vi höll knappt på att hitta ner från det där jäkla berget. Dagen efter stod jag igen i snö till midjan, men den här gången var det för att snön var så varm så hela bergssidan hade förvandlats till slush puppy. Det tog oss 3 timmar att ta oss trettio meter. Sen sket vi i alltihop, satte oss på baken och for utför bergssidan i ett rysligt tempo. Det som tog oss fem timmar upp tog sju och en halv minut ner. Och då hade hela Ladtjovagge smält så vi kunde inte skida ut heller. Det är i såna lägen det är jättebra med en extra snickers och telefonnummer till en kille med helikopter. Jäkla konstig plats det där! Och dit längtar han tillbaka.

Bygger murar

Ja, den envisa lilla baggen har stångat och stångat på samma stolpe tills den helt enkelt flyttade sig så mycket att grinden gick upp. Rätt bra jobbat, för just den stolpen var fäst i ett gjutet fundament. Som det tyvärr tog rätt god tid att få bra. Nu blev det till att gräva, stampa, vattna, stampa igen till stolpen stod på rätt plats igen. Och sedan gräva, stampa, vattna och stampa igen så att jag fick ner en stöttepelare med gjutet fundament utanför den ursprungliga stolpen. Det skulle ändå göras, för där ska byggas en ny stor kätte med tillhörande separeringsfålla. Så det var lika bra att komma igång. De där kättarna bygger jag av det gamla bjälklaget i stallet. Upptäckte då att fårskallarna tydligen har använt bjälkupplaget som ligger på deras vinterbete som toalett. Jättekul, men så är det ju äckliga av sig också. Pinka och skita i maten är väl en sak, men pinka på mina bjälkar det är tamejfan helt jävla oacceptabelt. Så nu ska brädupplagen få ett eget litet staket där inga får får komma in. Tacka bagge för det! Hehe.

Fårskallar

Lantliga mamman ser plötsligt hur fem fårskallar kikar på henne genom fönstret när hon dammsuger. Och då är det inte några gubbar från Shell som ränner runt och småborrar i marken som man skulle kunna tro. Nä det är faktiskt skallar på får. Vad gör ni i trädgården ropar hon. Bäää. Gott grönt gräs! Andra rymningen för året alltså. Bara att sluta dammsuga och börja jaga får. Den här gången lommade tackorna efter rätt fint tillbaka in i hagen. Det är fördelen med rymningar på vintern. Så fort man visar sig tror de att de ska få käk, vilket alltså har fördelen att man slipper brottas med 70 kg blöt fårpäls. Då kan man ju nämligen hålla sig för skratt. Själv sitter jag på kontorsjobbet idag och får garva över telefon. Får väl passa på, för när man kommer hem lär man få laga staket.

Learning by doing (wrong)

Det som inte dödar det härdar, hävdar Sergeant Amore. Och om det inte härdar är det bara dumt. Men sen finns det sådant som möjligen härdar men ändå är dumt och framförallt gör jäkligt ont. Som att kolla om man kan stoppa en elvisp genom att stoppa in ett finger mellan visparna medan maskinen går på max. Jag kunde inte hålla mig, var tvungen att kolla och det går, jag lovar. Men det gör tokigt ont! Pröva inte själv, lita på mig! I lördags var 2-åringen tvungen att kolla en liknande sak. Kan ligga i generna vad vet jag. Man vill ju veta hur ont det egentligen gör att få en smäll av en råttfälla. Det är ju så när man bor på landet att det finns sådana lite varstans så här på hösten. En under diskbänken till exempel. Och man är ju så nyfiken. Det kliar i fingrarna. Räcker inte med att pappa säger ajabaja, det gör ont. Kanske det gör på honom för att han provat, men han har väl inte mina fingrar eller. Deduktion är tyvärr inte 2-åringars primära sätt att skaffa kunskap. Och det går ju så snabbt. När mamma och pappa inte ser så kan man bara stoppa in tre fingrar i fällan och PANG! Tokskrik! Det är högst tveksamt om empiri och induktion är ett bättre sätt att nå kunskap.

Bilden är med stolthet tagen från www.wikipedia.org

Funderingar om tält, barn och mörker

Den första helgen i januari varje år brukar ett litet event kallat Skåne Extreme gå av banan. Jag och Salamander ger oss ut i obanad terräng för att inviga friluftsåret. Skåne Extreme har inga fasta former utan har under åren tagit sig olika uttryck; alpin klättring på Kullaberg, vandring på Linderödsåsen, vandring och klättring på Söderåsen och någon gång har vi mest käkat pizza i två dagar tror jag. I år är det eventuellt barntema. Vandring brukar generellt funka bättre med 2-åringar än klättring, så det blir nog det. Exakt var är osäkert, men eftersom vi planerar övernattning i tält så blir det relativt nära hem om man blir tvungen att baila ut klockan tre på morgonen. Eftersom jag har exakt noll erfarenhet av att tälta med 2-åringar mitt i vintern så är jag lite fundersam på hur det funkar. Någon som har erfarenheter? Skriv gärna en kommentar i så fall. Själv funderar jag för det första på att jag nog måste ha med lite rep att knyta av sovsäcken så han inte åker ner i botten och drunknar i den. Ett annat litet aber är ju att det blir mörkt redan vid typ klockan tre i januari. Vad gör man då? Ska 2-åringen och jag sitta och stirra på varandra i mörkret till klockan sju när han ska sova? Det blir nog lite lätt rastlöst för honom. Alternativt somnar han som en stock så fort det blir mörkt med resultat att han vaknar klockan två på natten och vill gå upp. Nä, man måste nog hitta en aktivitet som funkar i mörker också. Lägereld är kanske perfekt. Ger ju både lite ljus och lite spänning. Stoppa pinnar i brasan kanske funkar som förströelse några timmar? Bör nog investera i en gaslampa också så man får lite bättre lägerljus? Själv kör jag annars bara med pannlampa. Helt överlägset, men det bygger på att man inte behöver lysa upp något större område samtidigt. Har en fotogenlykta som funkar, men då måste man slabba med fotogen. Gas är nog bättre. Ja, ni hör ju själva. Snillet spekulerar. Det vore roligt att ta med honom, men jag tror att den största utmaningen för 2-åringen blir att övertyga morsan om att det är en bra idé. För min del är det tur att ha med muskelknippet Salamander. För när jag bär 2-åringen i bärstol får han förutom att bära tre sovsäckar, liggunderlag, tält, kök, all mat, allas kläder etc, även bära nallar, godnattsageböcker, nappar, välling, nappflaskor, blöjor och all världens små leksakstraktorer.

Gräsgärde

Ledsen att det varit tyst här på bloggen en stund. Har har varit i Småland och dit har inte mobiltelefonin kommit ännu, varför det inte gått att skicka upp något till bloggen. Jag tillsammans med en massa andra vänner skulle ju hjälpa Flugornas Herre att gräva en ny åker. Tyvärr visade det sig att han inte alls hade så mycket vänner. Kanske har med flugorna att göra, vad vet jag? Väl i Gräsgärde fick man hur som helst stå själv tillsammans med flugornas herre och gräva jord, hacka och bryta sten. För er som inte vet så ligger Gräsgärde i Småland. I Småland kallas det som vi i Skåne benämner sten för jord. Följaktligen är de småländska stenarna i klass med de skånska klippblocken. Det är därför smålänningarna gräver med spett. Men det gick rätt fint. Och sämre kan man spendera en helg.

Jag var själv lätt dum i huvet i förra veckan och röjde buskar på fårens vinterbete. Rätt mycket slån och björnbär har det växt där. Det ska bort, tänkte jag glatt och gick loss med röjsågen. Fram för mer gräs! Väl hemma från Gräsgärde upptäckte jag dock att fåren gick runt med slånbärssnåren i röven. Ett par av tackorna såg ut som såna där buskbollar som man ser på film ibland, som blåser fram över prärien. Kombinationen lång ull och taggiga grenar är inte perfekt, vilket jag borde ha fattat innan. Men som sagt, det man inte har i huvudet får man ha i arbetshandskarna. Det var bara till att ägna några timmar åt att samla ihop det värsta av taggbuskarna och frakta bort det, sedan locka in tackorna i en kätte och börja brottas med dem för att få bort alla buskar ur pälsen. Det gick bra det också, men med resultat att fåren flyr så fort jag visar mig. Det går över. Det är nämligen jag som sitter på spannmålen. Och får liksom människor är suckers för spannmålsprodukter. Öl, bröd och gröt!

Man ska inte ställa dumma frågor

Jag sätter 2-åringen i bilstolen för att köra till dagis. Tata, utropar han. Vaddå?, säger jag. TATA, TATA, ropar han och pekar på atlasen i baksätet. Vill du läsa kartan? Frågar jag. Läsa tata, säger han bestämt. Jag ger honom eruropaatlasen och hoppar in på förarsätet. 2-åringen slår upp vad som för mig verkar en slumpmässig sida (vilket det säkert inte är) sätter ner fingret och säger glatt ”Åka! Läsa tata.” Jag tittar och säger OK, då åker vi till skogen utanför Nowy Sacz i Polen. Det blir kul! Vill du inte åka till dagis idag då?, frågar jag. NEJ. Men det är långt till Nowy Sacz och även 2-åringar har intressekonflikter. På vägen inser han att det är utelek på dagis idag. Och det vill man inte missa. Nästa gång han sätter fingret i kartboken så kör jag bara utan att ställa en massa frågor.

Skogning och spettning

Några resor med Apollo lär det hur som helst inte bli för nu är det november och det ska skogas. (Vilket jag tror betyder fällas träd om jag kan min skånska rätt) Jag ligger rätt bra till med buskröjningen som redan är avklarad på fårens vinterbete. Men sen ska det beskäras träd i trädraderna och tas hand om några rotvältor av bok som jag sett i skogen innan de ruttnar. Så jag kommer att ha att göra. I helgen packar jag spade och spett i bilen och åker till Småland. Nej, jag ska inte spetta loss Skåne från Sverige som man skulle kunna tro. Flugornas herre uppe i Gräsgärde ska däremot plöja en ny åker, men han har varken traktor eller plog, men många vänner. Däribland jag. Så vi ska gräva och spetta hela dan tills han kan sätta hackan i marken. Sen får han hacka och vi andra klimatkompensera för resan. Skål!

Tokbra klimatkompensation

2-åringen uttryckte för första gången en stark vilja om klädval i morse. När jag som bäst försöker trycka på honom en svart luvtröja säger han bestämt NEJ. En lång harrang kommer ur munnen på honom. Det enda jag förstår är ordet väst. Bestämt ska han ha sin tokorangea Houdiniväst. Det är till att ha smak ändå va? Orange fleece ska det va! Väl på dagis går han stolt runt och visar upp västen för alla barn och alla fröknar som kanske inte riktigt förstår det stora i att ha en orange Houdini väst. Får ta med honom till klättergymet där goda klädval uppskattas.

Något annat som är i väst är Gran Canaria. Dit flyger Novair och Apollo. (Fin övergång va?) Fick meddelande från dem igår att man nu kan klimatkompensera sin resa ombord på flyget genom att köpa drinkar, badbollar och annat trams. Vinsten skulle oavkortat gå till ett komposteringsprojekt i Egypten som visst skulle hindra metangas att läcka ut i atmosfären. (http://www.novair.net/se/channel6/channel6_1/Klimatkompensera.htm) Det är ju brilliant eller hur? Vi kan konsumera oss ur klimatkrisen! Apollo måste visst ha missat att varenda forskare på klimatområdet menar att det är just konsumtionen som är problemet. Jag skulle dessutom gärna vilja se hur beräkningen på klimatkostnaden för produktion, transport och administration av de där kompensationsprodukterna ser ut i förhållande till komposteringsprojektets vinster. Men man ska aldrig vara kategorisk. Vissa delar av den där idén är ändå inte helt tokiga va? Jag har tagit till mig en del och har börjat häva i mig ett par drinkar varje kväll direkt efter jobbet. Ska du verkligen dricka sprit på en måndag, undrar lantliga mamman. Klimatkompensation, älskling, klimatkompensation, säger jag.

En dag att förhålla sig till

Idag är en så’n där dag man måste förhålla sig till. Ofta försöker jag bara vända mig i sängen och hoppas att jag kan slippa, men det är otroligt sällan som det går. 2-åringen hoppar på mig och skriker att jag måste förhålla mig till dagen. Idag har han faktiskt rätt. Idag är en sådan där dag man utan att tänka efter vet vad man gjorde den där dagen när det verkligen hände. Det finns några sådana. Hade jag varit äldre så hade jag säkert nämnt freden 1945 t.ex. Men den minns jag inte. Istället minns jag mordet på Olof Palme. Då var jag 14 år, sålde DN på morgonen och gjorde mitt livs klipp. 11 september är en annan sådan dag. Då stod jag med 45 andra kontorsnissar i ett trapphus och såg tvillingtornen rasa på en TV. Blev inte mycket jobbat den dagen. Och så har vi nionde november, dagen berlinmuren föll. Rent politiskt hade det väl ingen stor betydelse. De stora politiska händelserna hade hänt redan tidigare under hösten, men som symbolhandling var den ju gigantisk för en generation som växt upp i en delad värld. Bodde då i USA och åkte skidor med en tysk kille från Berlin. Han var inget vidare kul att ha med sig just den veckan. Tyckte att han blivit blåst på århundradets fest och undrade varför han valt att bo i en håla utanför Seattle just det här halvåret. Till slut stod han inte ut längre utan packade skidorna och åkte hem. Men då var det bara smulor kvar av muren och alla människor hade gått hem och börjat tjura för att livet inte blev så där fantastiskt med en gång som alla trott det skulle bli.

Fars dag

Så var fars dag slut. Som man sett fram emot den! En hel dag där ungen är ljuvlig och man blir servad 24 timmar i sträck. Bara ligga på soffan och svara ja eller nej. Vill du ha en whisky älskling? Ja. Vill du ha whiskyn före massagen? Nej. Jag tror ni fattar vad den dagen handlar om. Trodde jag också att jag hade gjort. Men det var innan jag visste att lantliga mamman trodde att fars dag var den dagen på året när fadern själv ansvarar för att ta hand om barnen. Som så ofta när vi tror olika saker tenderar det att bli som den ena av oss tror. Så förutom den timmen jag mokade rör så har jag stått med den ena armen i grytorna och på den andra har 2-åringen suttit. Man blir rejält trött av fars dag! Skönt att det är ett helt år till nästa. Ser fram emot mors dag däremot!

Lite mer tjat.

Nä, lite till kan vi väl ändå tjöta om hydroforer. Kolla in de här före och efter bilderna. Ingen större skillnad kanske du tycker. Det är det som är så jäkla gött! Det fanns två hydroforer till salu på blocket den här månaden och den ena var EXAKT likadan som vår gamla, fast nyare. Det var bara att koppla bort den gamla och skjuta in den nya och skruva ihop. Behövde inte investera i en enda centimeter nytt rör. Inspektionsluckan läckte lite grann, men just den råkade vara helt oskadd på den gamla. Bara att byta. Det är flax det! Nu undrar man bara hur lång tid det ska ta innan den skämtsamma guden tycker det är dags att trycka till en lite lagom.



Före.



Efter

Nu börjar saker falla på plats

Nu börjar saker falla på plats och ett och annat går upp för en. Det har varit lite konstigt att gravida mamman haft så himla bra blodvärden, särskilt vad gäller järn fastän hon inte käkar järntabletter. Men efter den här hydroforhistorien börjar man ju fatta. Det är så mycket rost i botten av tanken att vattnet som tappas ur är rödbrunt. Gravida mamman har helt enkelt druckit upp hydroforen! Klart man får bra blodvärden då, både järn och zink i tillräckliga mängder! Men nu ska jag försöka sluta tjata om hydroforer. Kanske ska ta och börja tjata lite om Elbrus istället. Tänkte nämligen åka dit i sommar tillsammans med Robban. Det är hög tid att börja kika efter flyg och jag kan inte fatta att det ska vara så svårt att få tummen ur äschlet. Får väl försöka. Behöver hitta någon på plats i Kaukasus som kan hjälpa till en aning med att fixa tillstånd, transfers etc. Med en massa småungar rännande runt benen behöver man ju vara hemma och se till att de får käk i sig så de har starka ben att ränna runt på. Då kan man inte spendera massa extra dagar på att fixa tillstånda och käbbla med lokalpolis. Råd med mutor har jag inte heller. Nä, fort och fint ska det gå mellan flygplan och basecamp. Det är medelålderns melodi det. Så får man dessutom fler dagar på berget. Tycker jag är bra. Men det finns ju så mycket purister nu för tiden. Snart räknas väl hjälp med transfer som aid-klättring? Snart räknas väl ingen topp om man inte promenerat i stegjärnen hela vägen hemifrån. Men jag kan förstå. Jag harvarit purist själv en gång i tiden. När det kommer till klippa kan jag fortfarande anse att friktionsskor och flippflopps är fusk ibland. Skillnaden är att jag inte skulle drömma om att säga det högt.

Den allra värsta skepparhistorien!

Appropå lögner. Oftast är det ju inte bergsklättrare utan sjöfolk det gäller. I de kretsarna ljugs det så det osar. Det ljugs så att den allra värsta skepparhistorien sägs gå så här: "Visst känner man till sjöfolk som ljuger och skroderar och står i, men jag håller mig för god för alla skepparhistorier och föredrar alltid sanningen när jag berättar mina upplevelser".

Flax, gnäll och lögner

Ibland har man så’n flax att det är knas! Hittade en exakt likadan hydrofor som den vi har på blocket ett par mil från oss. Några år yngre är den dessutom. En skönhet från 1974 för 700 spänn. Så det blir ju uppgradering trots allt på hydroforfronten.

Nå’t annat som verkar ha fått flax är influensa vaccinet. Ska man tro media så har i vilket fall vaccindoserna fått vingar och flugit iväg. Eftersom jag själv spelar hockey så fick jag mitt vaccin för flera veckor sedan och har lyxen att raljera en aning över det evinnerliga gnället. Visst, om det var ebola det rörde sig om så skulle jag också vara aningens bekymrad över logistiken i den här vaccincirkusen, men det är det inte. Inte för att jag är nå’n expert på området, men jag antar att det tar en viss tid att odla 9 miljoner doser vaccin, så att leveranserna blir stegade och något utdragen i tid är knappast så konstigt. Men det är ett evinnerligt gnäll att det tar tid. Ingen som funderat på det fantastiska i att det köps in vaccin till alla människor i det här landet som sedan får det helt gratis? I morse gjorde P1 en stor nyhet över att man inte gjort någon prioritering av vissa samhällsviktiga funktioner som kungen(!), regeringen och sophämtarna tex. Jag ler i mjugg. Tänk om kungen HADE prioriterts, då vet jag precis vad nyheterna hade handlat om idag!

Annars handlar nyheterna den här månaden mest om Annelie Pompe och Johanna Öhrn. Beror förvisso på vilka nyheter man läser, men hämtar man dem från utsidan (http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=58384) så gör det det. För er som inte har följt med så handlar frågan om Annelie och Johanna har ljugit om att de bestigit Shishapangma. Den som är intresserad uppmanar jag att följa de snirkliga trådarna via Utsidan, men oerhört kortfattat är det så här: Annelie och Johanna åker till Himalaya för att klättra Shishapangma och Cho Oyu. Hemma i Sverige har de varsin spökskrivare för sina bloggar på området. 30 september meddelar bloggarna att de nått toppen på Shishapangma. Några bilder dyker även upp på Johannas blogg. Precis som i alla sporter så synas de flesta påståenden om stora prestationer i sömmarna och Janne Corax upptäcker att bilderna på Johannas blogg är manipulerade samt att det existerar så pass mycket felaktigheter att det hela inte kan stämma. Det uppdagas att Annelie och Johanna inte nått toppen på Shishapangma utan det som kallas ”Central Summit” som är 19 meter lägre och enklare att nå. What’s the biggie, kanske någon undrar. Men det är lite som med världsrekord i 100 meter. Det är den där sista hundradelen som skiljer en ordinär prestation från något extraordinärt. Precis så är det här också. Nu går diskussionen fram och tillbaka mellan tvivlarna och Annelie och Johanna och deras team. Hur högt kom de egentligen och vem har farit med osanning.Vem står för de manipulerade bilderna? Jag har läst och funderat i flera veckor nu och har fortfarande ingen aning om vad jag ska tro egentligen. Men jag har hitintills valt att tro på Annelie och att de verkligen kom till Central Summit och att felaktigheterna i bloggarna uppstått pga missförstånd och oförstånd av spökskrivarna . Något annat skulle vara så enormt absurt att det inte finns på min karta. Varför ljuga om en klättring innan man ens hunnit börja sin klätterkarriär? Ett säkert sätt att sabba den för all framtid. Och hur i helsike tror man att man ska komma undan med det? Nä, det verkar helt otroligt. Jag fortsätter att dammsuga den fakta som kommer fram så får vi väl se. Under tiden hoppas jag för deras egen skull och alla de som tar ställning för dem att det enda Annelie och Johanna kan beskyllas för är dåliga val av spökskrivare och kass förmåga att hantera andra klättrares frågor.

Det man inte har i kranen, får man ha på golvet!

Jaha, då var vi utan vatten igen. I kranen alltså. För på golvet är det jättemycket! Jag kryper runt på alla fyra i bäcken mellan hydroforen och golvbrunnen och tänker: Varför? Varför!? Och varför måste jag hela tiden krypa runt på alla fyra? Ett hål i botten på hydroforen gör att allt vatten som pumpas in rinner ut på golvet i stallet. Rostat sönder inifrån. Vi som var så nöjda med att allting gick framåt för stunden. Långsamt, men framåt! Så händer en sån här grej. Ett steg tillbaka. Hydroforen är ju från början av 60-talet så den har ju stått pall i 50 år, men jag tycker nog att den borde ha funkat i 50 till, eller i 100. Så nu får man väl ägna dagen åt att surfa blocket upp och ner i jakt på nå’n anna jäkla hydrofor från 60-talet som jag sen ska ägna en halv helg åt att installera och moka rör. Och slutresultatet blir bara precis som det var igår. Inget adderat värde över huvud taget. Fy faan. Roligare kan man faktiskt ha. Vi bestämmer att vi trots alla flodfåror på golvet ändå måste använda den trasiga hydroforen tills vi hittat en ny. Så jag slår på pumpen och börjar trycksätta och försvinner som en tandsköterska under röntgen ut ur rummet. Det här är inget farligt alls tänker jag och hoppas att inte hela skiten flyger i luften. Dags att kolla blocket! God morgon!

Vettigt att springa till skogs?

Jag smyger ut i natten, ser mig om flera gånger innan jag lämnar byn. Har någon sett mig? Jag har en snabbt nedskriven vägbeskrivning i handen och armborstet över axeln. Jag är på väg till fribrytarna. Snapphanar och biltoga. De som sprungit till skogs. Därifrån igenkommande att bekämpa Shell. Det är kul det där med att springa till skogs förresten. Miljömupparna, jag inbegripen, har ju en förkärlek för att bosätta sig i långt ut på vischan och odla sin trädgård för att sedan fara flera mil i en gammal bil till stan och jobba. För tvungen att jobba är man ju, och vi kan inte alla få jobb som miljörådgivare i Everlöv neh? Man kan ju onekligen fundera på hur klimatsmart det är. Inte alls hävdar jag. Energieffektiviteten i att bo i stan är betydligt större. Där adderar man minst transporter för arbete, matinköp etc. Dessutom är energiförbrukningen i ett flerfamiljshus mindre per capita än i en gammal skånelänga från 1837. Viss klimatkompensation blir det väl i och för sig om man kan odla en del egen mat, men jag är tveksam om det gör någon större skillnad, för odla kan man ju göra i stan med om man vill. Ska ta och räkna lite på det när jag är på humör. Livskvaliteten är däremot betydligt större här ute tycker jag. Men smaken är som ju som baken. Nå’t annat som är som baken är energipolitiken. Nu är det dags att ta ställning till kommunens vindkraftsplaner. Och eftersom folk generellt tenderar att hellre ha ett gasborrtorn i nästa härad än ett vindkraftsverk i sitt eget så blir debatten både kladdig och luktar illa. Så nu måste någon se till att ställa hela frågan på fötter, dvs se till att det börjar handla om att välja mellan gas och vind, inte primärt att se till att eventuella byggen hamnar så långt bort från sin egen täppa som möjligt. Suck, antar att det blir jag som får göra det... Jaha, Vill du själv ha ett gigantiskt vindkraftverk på gårdsplanen då, undrar du. Nä, säger jag, vem fan vill det. Men någon måste kanske ha det för att någon annan ska slippa ha ett gasborrtorn på sin gårdsplan. Vad jag undrar är vem som vill elda fossila bränslen tills jorden exploderar?

Högst i Skåne, Söderåsen 212,2 m.ö.h

Nu är det ingen lek längre! Nu handlar det inte om högst i häradet. Nu är det high pointing Sweden. Nu är det högst i Skåne! Klockan 09.07 lördag 31a oktober ger vi oss iväg för att bestiga Söderåsen 212,2 meter över havet. Det är jag, 2-åringen och K, som är på besök från uppsverige och för en gångs skull i det här projektet har vi ett strålande väder. Vi kör bilen genom ett soligt höstlandskap till Ljungbyhed. Helst hade jag velat gå nerifrån Ljungbyhed mot toppen, men 2-åringen är inte på topp idag så att säga. Så är det ju ibland. Ibland vill man varken gå själv eller sitta i bärstol och då gör man inte många meter per timme. Eftersom vi tänkt att både gå upp på Maglesten, åsens högsta punkt, och Höjehall så tar vi det säkra före det osäkra och parkerar bilen mitt emellan inte långt från Magleröds gård. På så sätt är vi inte jättelångt ifrån bilen någon del av sträckan om 2-åringen plötsligt skulle bestämma sig för att det får vara nog. Vi hade hört att det ska finnas en skylt vid grusvägen vid Magleröd som pekar ut stigen mot Skånes högsta punkt. Antar att det är ett uttryck för lokalbefolkningens stolhet, för toppen är knappast svår att hitta med terrängkartan. Och inte utan heller, för i god skånsk vildmarksanda så har ju även den här åsens högsta topp bebyggts med gigantiska telekommaster. Just dessa har förstås en fin polkagrismålning i rött och vitt, men det hjälper inte mycket när det kommer till vildmarksestetik. Skylten vid vägen finns faktiskt kvar. Men när vi hittar den i diket pekar den rakt ner i marken. Så mycket bättre blir det inte när vi försöker sätta den på plats heller. Man får nog ha en postgymnasial utbildning i historisk handskriftläsning för att kunna tyda vad som står på den också. Vi traskar upp till toppen, försöker kisa så mycket att vi inte ser masterna, gör ett par cirkushopp ut från stenen på toppen och går därifrån. Igen är inte högst detsamma som bäst. Istället tar vi och vandrar bort mot Höjehall som är en av Skånes vackraste utsiktsplatser. På toppen som är 209,7 m.ö.h står ett utsiktstorn. Tyvärr kommer vi inte fram. 2-åringen som har bra koll på det skånska uttrycket ”Mö mad, Go mad, å mad i rettan ti” tycker det är dags att äta. Jag som har koll på fortsättningen; ”…åsså madaro” (som man oftast får för lite av) inser att det är bara sidsteppa hundra meter ut i terränglådan, ta fram köket och brassa torskgryta. Så det gör vi. Tyvärr har jag lyckats glömma bestick så det blir till att improvisera och vika skedar av förpackningsmaterialet. Kan det bli rimligt kladdfritt undrar jag. 2-åringen skiter i vilket och smaskar torskgryta ur min matpåse med hela ansiktet. Och sen smaskar han pasta bolognese ur K’s. Och på det trycker han i sig en dubbelmacka med stekt ägg, ett halvt äpple och en kanelbulle. Rapar och lutar sig tillbaka på liggunderlaget med nallen i famnen. Det kan vara jobbigt att vara bergsbestigare! Solen silar ner genom höstlöven. Och temperaturen kryper sakta upp mot tio grader. Något mer traskande kommer inte på fråga idag. Alldeles för fint väder för det tycker 2-åringen och börjar leta höstlöv. K och jag ligger på alla fyra och letar efter kökets fördelarkopp som trillat ur när 2-åringen packat ihop köket. Praktiskt nog så har det exakt samma färg som höstlöv. Så där blir vi alla tre stående på alla fyra en rätt god stund med händerna i löven. Finns det bättre sätt att spendera en helg?


Skånes högsta punkt. Vid foten av masten!


Nalle, highpointar Sverige


På topp!


Läser topptavlan.


På utsteget.


Nedstigning.