Stella Polaris Äventyr: Högst i Skåne, Söderåsen 212,2 m.ö.h

Nu är det ingen lek längre! Nu handlar det inte om högst i häradet. Nu är det high pointing Sweden. Nu är det högst i Skåne! Klockan 09.07 lördag 31a oktober ger vi oss iväg för att bestiga Söderåsen 212,2 meter över havet. Det är jag, 2-åringen och K, som är på besök från uppsverige och för en gångs skull i det här projektet har vi ett strålande väder. Vi kör bilen genom ett soligt höstlandskap till Ljungbyhed. Helst hade jag velat gå nerifrån Ljungbyhed mot toppen, men 2-åringen är inte på topp idag så att säga. Så är det ju ibland. Ibland vill man varken gå själv eller sitta i bärstol och då gör man inte många meter per timme. Eftersom vi tänkt att både gå upp på Maglesten, åsens högsta punkt, och Höjehall så tar vi det säkra före det osäkra och parkerar bilen mitt emellan inte långt från Magleröds gård. På så sätt är vi inte jättelångt ifrån bilen någon del av sträckan om 2-åringen plötsligt skulle bestämma sig för att det får vara nog. Vi hade hört att det ska finnas en skylt vid grusvägen vid Magleröd som pekar ut stigen mot Skånes högsta punkt. Antar att det är ett uttryck för lokalbefolkningens stolhet, för toppen är knappast svår att hitta med terrängkartan. Och inte utan heller, för i god skånsk vildmarksanda så har ju även den här åsens högsta topp bebyggts med gigantiska telekommaster. Just dessa har förstås en fin polkagrismålning i rött och vitt, men det hjälper inte mycket när det kommer till vildmarksestetik. Skylten vid vägen finns faktiskt kvar. Men när vi hittar den i diket pekar den rakt ner i marken. Så mycket bättre blir det inte när vi försöker sätta den på plats heller. Man får nog ha en postgymnasial utbildning i historisk handskriftläsning för att kunna tyda vad som står på den också. Vi traskar upp till toppen, försöker kisa så mycket att vi inte ser masterna, gör ett par cirkushopp ut från stenen på toppen och går därifrån. Igen är inte högst detsamma som bäst. Istället tar vi och vandrar bort mot Höjehall som är en av Skånes vackraste utsiktsplatser. På toppen som är 209,7 m.ö.h står ett utsiktstorn. Tyvärr kommer vi inte fram. 2-åringen som har bra koll på det skånska uttrycket ”Mö mad, Go mad, å mad i rettan ti” tycker det är dags att äta. Jag som har koll på fortsättningen; ”…åsså madaro” (som man oftast får för lite av) inser att det är bara sidsteppa hundra meter ut i terränglådan, ta fram köket och brassa torskgryta. Så det gör vi. Tyvärr har jag lyckats glömma bestick så det blir till att improvisera och vika skedar av förpackningsmaterialet. Kan det bli rimligt kladdfritt undrar jag. 2-åringen skiter i vilket och smaskar torskgryta ur min matpåse med hela ansiktet. Och sen smaskar han pasta bolognese ur K’s. Och på det trycker han i sig en dubbelmacka med stekt ägg, ett halvt äpple och en kanelbulle. Rapar och lutar sig tillbaka på liggunderlaget med nallen i famnen. Det kan vara jobbigt att vara bergsbestigare! Solen silar ner genom höstlöven. Och temperaturen kryper sakta upp mot tio grader. Något mer traskande kommer inte på fråga idag. Alldeles för fint väder för det tycker 2-åringen och börjar leta höstlöv. K och jag ligger på alla fyra och letar efter kökets fördelarkopp som trillat ur när 2-åringen packat ihop köket. Praktiskt nog så har det exakt samma färg som höstlöv. Så där blir vi alla tre stående på alla fyra en rätt god stund med händerna i löven. Finns det bättre sätt att spendera en helg?