Man ska inte ställa dumma frågor

Jag sätter 2-åringen i bilstolen för att köra till dagis. Tata, utropar han. Vaddå?, säger jag. TATA, TATA, ropar han och pekar på atlasen i baksätet. Vill du läsa kartan? Frågar jag. Läsa tata, säger han bestämt. Jag ger honom eruropaatlasen och hoppar in på förarsätet. 2-åringen slår upp vad som för mig verkar en slumpmässig sida (vilket det säkert inte är) sätter ner fingret och säger glatt ”Åka! Läsa tata.” Jag tittar och säger OK, då åker vi till skogen utanför Nowy Sacz i Polen. Det blir kul! Vill du inte åka till dagis idag då?, frågar jag. NEJ. Men det är långt till Nowy Sacz och även 2-åringar har intressekonflikter. På vägen inser han att det är utelek på dagis idag. Och det vill man inte missa. Nästa gång han sätter fingret i kartboken så kör jag bara utan att ställa en massa frågor.