söndag 27 december 2009
onsdag 23 december 2009
Mamma, mamma tomten brinner!
måndag 21 december 2009
Hur bor folk egentligen?
På frågan varför man bor i skåne svarar ingen av läsarna att det är på grund av att det finns snö bara 3 dagar per år. Jag kan förstå det, för det är ju inte med sanningen överensstämmande. Har varit snö i säkert sex dar nu och fler lär det bli. Kommer få svårt att skylla på bristen på träningssnö inför Vasan. Man kanske får börja ligga i? Tränar för stunden medelst snöskyffling. 2-åringen hjälper till med en lastare på 14 cm. Efter att ha sett mig i diket har han har ju förstått vad det är man ska ha. "Flylulsdift" smilar han när han kör om mig med leksakslastaren där jag går med handjagaren inne på gårdsplanen. Nä, snö är det ingen av skåneläsarna som saknar. Tydligen inte spettekaka eller naturgas heller för ingen har angett det som skäl att bo i skåne. Konstigt för det verkar ju snart vara lika skånskt som senap. I varje fall naturgas. Spettekaka är det väl ingen som äter längre. Förvånansvärt många av läsarna äger tydligen slott. 50% av de som svarar på enkäten äger tydligen slott man vill sälja, men hittar inga köpare. Jo jag tackar. Fint ska det tydligen va. Det gör en ju lite orolig vad det är för läsekrets man attraherar. Det gör ju också onekligen att man börjar fundera lite runt demografin kring läsarna av den här bloggen, vilket också föranleder denna veckas undersökning. Vi får helt enkelt klarlägga den sociala boendestrukturen för jag dör av nyfikenhet. Vinden, regnet och närheten till bergen var generellt annars de starkaste anledningarna till att bosätta sig söder om smålanden. Folk har humor! Och nu undrar du vad fotot har med saken att göra. Inte ett jota, svarar jag. Det fyller bara syftet att blidka krav från utomsocknes släkt på fler foton på gårdens spädgrisar.
söndag 20 december 2009
4x4
Och det fortsätter bara att snöa. Om någon någon gång ifrågasätter att du verkligen behöver en bil med fyrhjulsdrift så be den personen att ringa mig så kan jag ge oändliga exempel på varför det är ett absolut måste! Nedan lilla Mister hade då varken kommit till eller från sjukan utan 4x4. Som sagt hade det varit bra på traktorn dessutom. Måste kanske ordnas? Hade varit kul med en vit jul. Jäkla pucko man är va?
Samma tid, samma plats
Glada kollegan undrar hur man kan jobba som planör på kontorsjobbet när något sånt här inträffar. Vaddå?, undrar du. Samma tid, samma plats för exakt två år sedan föds 2-åringen, nu föds den nya lilla Mister. Vaddå? undrar jag. Samma datum, det är väl perfekt planering!? Så himla praktiskt när det gäller födelsedagsarrangemang dessutom. Inget förnamn ännu, bara nummer och efternamn. Lite som i lumpen helt enkelt. Sover mest, var som helst. Också det lite som i lumpen. Och snart vaknar en 2 år äldre lillkille och börjar köra med en. Precis som i lumpen.
fredag 18 december 2009
Tredje dagens snö.
Hade varit kul om det kom ordentligt med snö till jul, sa jag till lantliga mamman efter andra dagens småsnöande. Men man ska vara försiktig med vad man önskar sig. På morgonen såg jag inte bilen under snön på gårdsplanen. 40 cm jämt och 1.5 meter i fyken på grusvägen. Tur man har traktor! Synd att man inte har traktor med fyrhjulsdrift. Tur att grannen har en stor lastare och kan dra upp en hobbybonde och hans leksakstraktor ur diket när han försökt göra upp med kung Bore. Ska köpa snökedjor.
onsdag 16 december 2009
tisdag 15 december 2009
fredag 11 december 2009
Saker man tappar
onsdag 9 december 2009
Trött!
tisdag 8 december 2009
En kärleksförklaring till SMHI
måndag 7 december 2009
Miljöproblem?
fredag 4 december 2009
Gör om, gör rätt
Två korkade påhitt och vad man därav kan lära.
En berättelse om dimma, kyla, trötthet, dåliga beslut och vådan av att ta emot hjälp.
Dimman ligger tät över bergen. Luften är fuktig och sveper om mig som en kall, våt handduk. Jag ser vattendropparna i dimman passera framför ögonen. Då och då river vinden en reva i dimman och jag kan skymta den vita glaciärkanten tjugo meter längre ner. Det är kallt. Bekymrat tittar jag ner ned på kartan igen. Tittar på kompassen. Tillbaka till kartan. Tittar upp på Daniel som spanar ut i dimman. ”Kompassen stämmer inte”, säger jag, ”Den visar nästan 180 grader fel, men det kan vara hur mycket magnetiska störningsområden som helst här. Det måste ändå vara ner här vi ska.” Just när jag säger det låter det som den mest logiska sak i världen att säga. Tre timmar senare känner jag mig förbannat dum. När man väl börjar tro att man har bättre koll på väderstrecken än vad kompassen har så är man oftast ute och cyklar. Men Inte alltid. Kompasser ska absolut tas med en nypa salt, särskilt om de står i närheten av en radio eller sitter fastsatta uppe på gevär eller om du kör vindrutetorkarna på en båt. Jag vet inte hur många gånger jag har haft navigationselever som varit på väg till Finland istället för till Härnösand i regnet. Eller som den där andre-skepparen som tyckte det var smart att ställa radion bredvid kompassen mitt i natten. När jag blev purrad så hade han fortfarande inte sett Gotland. Det var bara vatten över allt. När jag lyfte bort radion snurrade kompassen 70 grader och vi var nordost om Gotland på väg mot Kotka. Jag var halvmunter. När jag står där på berget och tittar på kompassen som pekar åt helt fel håll har jag och Daniel precis spenderat fyra dygn i kajak tillsammans med en kille som surrat kompassen på bössan och försökt paddla iväg till Grönland. Jag vet inte om alla de där erfarenheterna gör att jag känner mig extra skeptiskt inställd till kompassen den här morgonen. Så här efteråt skäms jag. Efter tio år till sjöss och i bergen är navigation något jag ska kunna. Därför blir det extra pinsamt, men också extra lärorikt.
Det är augusti 2005. Jag och Daniel befinner oss på Svalbard. Det är sista dagen på en veckas paddling och klättring runt Isfjorden. Vi är på väg tillbaka till Longyearbyen. Flyget hem till Sverige går samma eftermiddag. Just där i dimman när vi tar ett rätt puckat beslut är vi på väg ner efter att ha klättrat Nordenskiöldtoppen. Klockan åtta på morgonen står vi på toppen efter en rätt snabb bestigning från havsnivå. När vi når toppen har dimman helt svept in oss och de omkringliggande bergen. Det är här vi tar det första dåliga beslutet, att gå ner en annan väg än den vi kom upp. I sig är det inget fel på att gå en annan väg ner än upp. Felet består snarare i att vi tar beslutet på toppen utan att veta något om terrängen nedanför och framförallt utan att ha några synliga landmärken i dimman. Planen är enkel. Vi ska följa kompassen från toppen ut till kammens kant och därefter följa kammen ut till Lars Hiertafjellet eller Sarkofagen och där gå ner på glaciären ut i Longyeardalen. En idiotsäker plan. Tror vi. Vad vi inte vet är att den där kamkanten vi tror vi följer i dimman inte alls är kammens kant. Kammen är nämligen bredare än vi tror. Det gör att vi inte ser snöfältet där vi ska gå ner. Istället går vi för långt men rakt på ett annat snöfält. Jag har dessutom varit en idiot som stoppat undan kompassen när vi kom fram till vad vi trodde var kammens kant. Härifrån är det ju lätt att följa kammen, ingen kompass behövs, tänkte jag. Hade jag haft kompassen framme hade jag sett att vi sakta, sakta vrider av mot söder istället för mot norr. Men det ser jag nu inte. När vi går rakt på ett förväntat snöfält är både jag och Daniel helt säkra på att det är där vi ska gå ner. Så säkra att vi kallt räknar med att kompassen visar fel. I dimman ser allt likadant ut. Skillnaden är bara att det här snöfältet leder ut i Fardalen, en dal som vätter åt söder istället för mot norr. Allt verkar stämma utom kompassen som nu visar exakt 180 grader fel. Det är upp-och-ner-vända världen. Där och då verkar det förnuftiga att det är fel på kompassen. Vi befinner oss på 79 grader nord och står på miljarder ton malm. Det troliga är att missvisning, och störningsområden påverkar kompassen. Vi går ner.
Vi droppar 800 höjdmeter ner i dalen och dimman lättar, men vi kan fortfarande inte se bergens toppar. Men på kartan ser det rimligt rätt ut. Hade vi flyttat fingret på kartan någon mil norrut så hade vi kanske sett att även den dalen är förrädiskt lik den vi går i. Men det gör vi inte. Vi fortsätter. Efter ytterligare ca fem kilometer börjar vi inse att något inte stämmer. Vi borde kunna se Longyearbyen. Det är nu diskussionen börjar. Snillen spekulerar. Jag tycker Daniels teorier verkar helt uppåt väggarna och han tycker detsamma om mina. Vi försöker komma överens om något som verkar förnuftigt. Vi kompromissar. Fortsätter en bit för att hoppas att se något som stämmer med kartan. Diskuterar igen. Kompromissar. Det enda förnuftiga i ett sådant här läge är förstås att gå tillbaka till den sista säkra punkten man tror man har haft och dubbelkolla. Men den punkten ligger 800 höjdmeter upp och en mil bort. Det känns inte som ett alternativ. Istället tjafsar vi om de bästa alternativen, tappar värdefull tid och irrar oss allt längre bort. Timmarna går. I ytterligare en seans av kartläsning gör vi i varje fall något rätt. Vi konstaterar att sista säkra punkten var toppen på Nordenskiöld och sedan gör vi ett smärtsamt antagande: Antag att vi inte gått rätt över huvud taget efter den punkten. Var skulle vi då kunna vara? Antag tex att vi gått för långt på kammen. Var hamnar vi då. Här! Plötsligt stämmer även kompassen. Vi inser att vi har ett par mil och 700 höjdmeter tillbaka över passet för att ta oss ner till Longyearbyen. Flyget! Muskedundret vi hyrt till skydd mot isbjörnar – en Mauser från 1940 med Swasticka och tysk örn – ska också lämnas igen. Tiden rinner snabbt ut. Vattnet är slut. Maten är slut. Vi börjar jogga uppåt i dalen mot passet. Det är tungt. Jag har burit vapen och utrustning sedan klockan fyra på morgonen och jag börjar krokna. Som tur är har Daniel krafter kvar och kan ta över vapnet och en del tyngre utrustning. Några timmar senare står vi i Longyerbyen, blöta upp till knäna efter att ha genat genom glaciärbäckarna, trötta, inte så lite stolta över den fysiska prestationen, men också motsvarande skamsna över våra dåliga beslut.
Där på Svalbard 2005 hade jag och Daniel klättrat ihop i fyra år, men det är först den där erfarenheten som gör att vi sätter oss ner och tänker igenom vad vi gjort bra och dåligt och vad vi lärt oss. Vi börjar så sakta skissa på några enkla regler för våra framtida klättringar ihop. Förutom det uppenbara i att faktiskt konsultera och lita på kompassen, särskilt vid dåligt väder, kommer vi överens om att vid dålig sikt i fortsättningen alltid retirera samma väg vi gått upp. Det är vid nedstigningarna tröttheten och skadorna kommer. Det är på nedstigningen det visar sig om man haft goda marginaler eller ej. Just därför är det inte läge att ta pantade beslut vad gäller nedstigningar. Vi bestämmer att vi innan alla bestigningar väljer led upp och även bestämmer reträttled och håller oss till det. Vi kommer också överens om att innan varje tur bestämma vem som ansvarar för navigationen. När stressen i vilsenheten kommer smygande är det inte läge att börja tjafsa om detaljer. Flera av den där turens knasigheter uppstod nämligen i dialogen mellan oss. I fortsättningen överlåter vi navigationen till den mest erfarne. Den andre har att anpassa sig, inte ifrågasätta besluten. Men vi gjorde saker rätt också. Det kan man också lära sig av. Det vi gjorde absolut bäst var sättet vi hanterade packning och vår kommunikation om fysisk status. Hade inte Daniel orkat ta över min börda när jag kroknade där ute i den arktiska öknen hade vi aldrig hunnit tillbaka innan mörkret föll. Det här är en oerhört viktig lärdom. Kanske den allra viktigaste.
Två år efter den där Svalbard-historien klättrar jag i Argentina med några personer jag inte känner så väl. På 6000 meters höjd plockar min replagskamrat fram en rakapparat och börjar raka sig. Jag blir förbannad. Det visar sig att det inte bara är rakapparaten som är av tvivelaktigt värde i hans ryggsäck. Där ligger dubbla liggunderlag, avokados och allsköns bråte. Två dagar senare under en nedstigning bär jag två ryggsäckar och svär över att folk inte har vett att packa. Varje liten pinal du bär med dig gör att det är större risk att du inte kommer orka bära din egen packning. Det gör dessutom att du inte orkar hjälpa din klätterpartner när han eller hon behöver hjälp. Det är inte kul att bära andras packning, men det är ännu tråkigare när ingen orkar bära din. Vad du stoppar ner i din ryggsäck är en angelägenhet för hela gruppen. Vikt bromsar farten. Snabbhet är säkerhet och personlig packning är gruppens packning.
En liknande historia utspelar sig vid Kebnekaise i mars 2004. Vi som är här är helt överens om de packningsprinciper som gäller. När den ene av oss går in i väggen sent på natten på fjället har de övriga fortfarande god kapacitet och vi flyttar om packning. Vanligtvis när man flyttar om packning så får man upp tempot igen eftersom man avlastat den som varit tröttast. Men det händer inte nu. Trots överflytten av packning går det långsammare och långsammare. Vi har gått på skidor sedan klockan sex på morgonen. Klockan är nu elva på kvällen. Vi har hållit på i sjutton timmar och det är bäcksvart på fjället. Det går tokigt långsamt. Jag får gång på gång stanna och vänta in. Backen upp över passet går plågsamt långsamt. Så hör vi motorljud. Bakom oss kommer lyktorna från forskningsstationens skoter dansande. Med ett vrål kör skotern om oss upp i backen. Stannar på toppen. Kopplar loss släden och åker ner igen för att hämta upp den andra släden som lämnats nedanför. Vi står still. Vilar och tittar. Hejar när skotern far förbi igen och så försvinner skotern med sina slädar in i natten bort mot forskningen. Vi fortsätter. 45 minuter senare ser vi skoterns lyktor dansa tillbaka mot oss i natten. Klockan börjar närma sig midnatt och Nisse som kör skotern har lagt märke till det långsamma tempot. Han erbjuder sig att ta ryggsäckarna på släden och köra dem till Tarfalastugan. I det läget låter det som en bra idé. Tacksamt lyfter vi över våra packningar med mat och utrustning för en veckas klättring, kilar, stegjärn och allsköns bly och skrot på släden och Nisse försvinner i natten. Men tempot blir inte ens bättre av det. En av oss är helt slut. Nu finns ingen packning som går att lyfta över. Skidorna har blivit bly och det går oändligt långsamt. Det börjar bli rejält kallt och vinden drar längs bergssidan ner i dalen. Jag fryser i understället. Hade varit skönt att dra på sig en skaljacka. Det är då jag inser att jag idiotiskt nog skickat med alla förstärkningsplagg med skotern. Jag har ingenting att sätta på mig! Ingen har något att låna ut. Allt ligger på skotern! Vi ser varken forskningsstationen eller Tarfalastugan även om de måste ligga där ute i mörkret någonstans några kilometer bort. Jag börjar skida fram och tillbaka för att hålla värmen. Framåt, vänder tillbaka till killarna bakom och vänder igen. Vinden blåser rakt igenom ullfrottén. Mina krafter tryter också och jag inser att jag inte kan hålla på så här för då kommer jag inte orka hålla ett tempo som håller mig varm ända fram till stugan. Varm och varm förresten. Jag är rätt nedkyld som det är och den isande vinden sticker i sidan när den blåser igenom understället. Plötsligt blir jag lite rädd. Jag är så kall att jag har domningar i händer och armar. Jag kommer att bli tvungen att lämna de andra här. Nästa gång jag passerar dem stannar jag och talar om som det är. Jag måste skida före. De argumenterar inte. Jag skidar iväg med högst blandade känslor. Jag skäms för att jag lämnar dem mitt ute på fjället mitt i natten, trötta och i dåligt skick. Samtidigt vet jag att jag inte har mycket till val. Dröjer det innan de kommer fram får jag väl ge mig ut och leta. Efter en stund passerar jag forskningsstationen som dykt upp ur mörkret och ser Tarfalastugan någon kilometer längre bort. Jag behöver aldrig ge mig ut efter dem igen. De kommer fram. Allt har gått bra, men igen får man tillbringa en kväll med att känna sig dum.
Låter man dumheten bara passera blir det aldrig något mer än bara dumhet. Men med lite reflektion kan det bli en bra erfarenhet. Som vi varit inne på: Personlig packning är gemensam packning. Det är aldrig upp till den enskilde i gruppen att ta med sig extra grejer. Alla måste vara överens om vad som är ok att ta med sig för att inte gruppen skall tvingas bära onödiga kilon. Egen tandborste brukar de flesta tycka är ok, men att alla har egen systemkamera med är kanske inte ok. Eller att någon envisas med att släpa runt på en rakapparat. Argumentet; ”jag bär ju själv”, gäller inte. När du blir trött måste nämligen jag orka avlasta dig och det orkar jag inte om jag burit för mycket. Men att bara bära lagom räcker inte. Det finns ytterligare en regel kopplad till detta: Det är inte OK att trötta ut sig utan att säga till. Säg till i tid om du känner dig trött. Kolla av varandras fysiska status ofta och skifta runt packning i god tid innan någon blir trött. Går man helt in i väggen så hjälper det inte att bli avlastad. I det läget orkar man inte ens bära sig själv. Packning ska fördelas efter styrka och kondition, inte så att alla ska bära lika mycket.
Till sist kanske det helt uppenbara också ska kommenteras: Det duktigt osmart att lämna bort eller lämna av förstärkningsplagg, vatten och mat. Att skicka med allt man har med Nisse på skotern är så synnerligen pantat att ingen av er förståndiga läsare skulle ha kommit på idén förstås. Ändå ser jag förvånansvärt ofta ryggsäckar liggande ensamma i snön. Jag tror det blivit vanligare att lämna utrustning på glaciären inför den sista pushen mot toppen. Låt helst bli det. Om du inte orkar bära din ryggsäck eller ett extra förstärkningsplagg, då kanske du inte ska ge dig upp över huvud taget. Men om du måste lämna saker, tänk på vad du lämnar. Det kan gå undan och vips behöver du just det där du lämnat. Håll krampaktigt i det som skiljer levande från döda. Till sist; när du väl varit en idiot, för det kommer du någon gång att vara, se till att fundera igenom dina idiotier så det inte händer igen. Gör om, gör rätt. God tur!
torsdag 3 december 2009
Multisport eller Seriesport?
onsdag 2 december 2009
Björnar med björnar
Så kom kylan
tisdag 1 december 2009
Förättningar och Lussekatter
måndag 30 november 2009
Soliga berg och roliga klockor?
torsdag 26 november 2009
Nog om bäbisar!
onsdag 25 november 2009
Lätt och svårt.
tisdag 24 november 2009
Tomtarna stressar skiten ur mig!
måndag 23 november 2009
I Stockholm och saknar havet
fredag 20 november 2009
Trevlig Helg!
Bygger murar
torsdag 19 november 2009
Fårskallar
onsdag 18 november 2009
Learning by doing (wrong)
tisdag 17 november 2009
Funderingar om tält, barn och mörker
lördag 14 november 2009
Gräsgärde
Jag var själv lätt dum i huvet i förra veckan och röjde buskar på fårens vinterbete. Rätt mycket slån och björnbär har det växt där. Det ska bort, tänkte jag glatt och gick loss med röjsågen. Fram för mer gräs! Väl hemma från Gräsgärde upptäckte jag dock att fåren gick runt med slånbärssnåren i röven. Ett par av tackorna såg ut som såna där buskbollar som man ser på film ibland, som blåser fram över prärien. Kombinationen lång ull och taggiga grenar är inte perfekt, vilket jag borde ha fattat innan. Men som sagt, det man inte har i huvudet får man ha i arbetshandskarna. Det var bara till att ägna några timmar åt att samla ihop det värsta av taggbuskarna och frakta bort det, sedan locka in tackorna i en kätte och börja brottas med dem för att få bort alla buskar ur pälsen. Det gick bra det också, men med resultat att fåren flyr så fort jag visar mig. Det går över. Det är nämligen jag som sitter på spannmålen. Och får liksom människor är suckers för spannmålsprodukter. Öl, bröd och gröt!
fredag 13 november 2009
Man ska inte ställa dumma frågor
torsdag 12 november 2009
Skogning och spettning
tisdag 10 november 2009
Tokbra klimatkompensation
Något annat som är i väst är Gran Canaria. Dit flyger Novair och Apollo. (Fin övergång va?) Fick meddelande från dem igår att man nu kan klimatkompensera sin resa ombord på flyget genom att köpa drinkar, badbollar och annat trams. Vinsten skulle oavkortat gå till ett komposteringsprojekt i Egypten som visst skulle hindra metangas att läcka ut i atmosfären. (http://www.novair.net/se/channel6/channel6_1/Klimatkompensera.htm) Det är ju brilliant eller hur? Vi kan konsumera oss ur klimatkrisen! Apollo måste visst ha missat att varenda forskare på klimatområdet menar att det är just konsumtionen som är problemet. Jag skulle dessutom gärna vilja se hur beräkningen på klimatkostnaden för produktion, transport och administration av de där kompensationsprodukterna ser ut i förhållande till komposteringsprojektets vinster. Men man ska aldrig vara kategorisk. Vissa delar av den där idén är ändå inte helt tokiga va? Jag har tagit till mig en del och har börjat häva i mig ett par drinkar varje kväll direkt efter jobbet. Ska du verkligen dricka sprit på en måndag, undrar lantliga mamman. Klimatkompensation, älskling, klimatkompensation, säger jag.
måndag 9 november 2009
En dag att förhålla sig till
söndag 8 november 2009
Fars dag
Lite mer tjat.
Före.
Efter
fredag 6 november 2009
Nu börjar saker falla på plats
torsdag 5 november 2009
Den allra värsta skepparhistorien!
Flax, gnäll och lögner
Nå’t annat som verkar ha fått flax är influensa vaccinet. Ska man tro media så har i vilket fall vaccindoserna fått vingar och flugit iväg. Eftersom jag själv spelar hockey så fick jag mitt vaccin för flera veckor sedan och har lyxen att raljera en aning över det evinnerliga gnället. Visst, om det var ebola det rörde sig om så skulle jag också vara aningens bekymrad över logistiken i den här vaccincirkusen, men det är det inte. Inte för att jag är nå’n expert på området, men jag antar att det tar en viss tid att odla 9 miljoner doser vaccin, så att leveranserna blir stegade och något utdragen i tid är knappast så konstigt. Men det är ett evinnerligt gnäll att det tar tid. Ingen som funderat på det fantastiska i att det köps in vaccin till alla människor i det här landet som sedan får det helt gratis? I morse gjorde P1 en stor nyhet över att man inte gjort någon prioritering av vissa samhällsviktiga funktioner som kungen(!), regeringen och sophämtarna tex. Jag ler i mjugg. Tänk om kungen HADE prioriterts, då vet jag precis vad nyheterna hade handlat om idag!
Annars handlar nyheterna den här månaden mest om Annelie Pompe och Johanna Öhrn. Beror förvisso på vilka nyheter man läser, men hämtar man dem från utsidan (http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=58384) så gör det det. För er som inte har följt med så handlar frågan om Annelie och Johanna har ljugit om att de bestigit Shishapangma. Den som är intresserad uppmanar jag att följa de snirkliga trådarna via Utsidan, men oerhört kortfattat är det så här: Annelie och Johanna åker till Himalaya för att klättra Shishapangma och Cho Oyu. Hemma i Sverige har de varsin spökskrivare för sina bloggar på området. 30 september meddelar bloggarna att de nått toppen på Shishapangma. Några bilder dyker även upp på Johannas blogg. Precis som i alla sporter så synas de flesta påståenden om stora prestationer i sömmarna och Janne Corax upptäcker att bilderna på Johannas blogg är manipulerade samt att det existerar så pass mycket felaktigheter att det hela inte kan stämma. Det uppdagas att Annelie och Johanna inte nått toppen på Shishapangma utan det som kallas ”Central Summit” som är 19 meter lägre och enklare att nå. What’s the biggie, kanske någon undrar. Men det är lite som med världsrekord i 100 meter. Det är den där sista hundradelen som skiljer en ordinär prestation från något extraordinärt. Precis så är det här också. Nu går diskussionen fram och tillbaka mellan tvivlarna och Annelie och Johanna och deras team. Hur högt kom de egentligen och vem har farit med osanning.Vem står för de manipulerade bilderna? Jag har läst och funderat i flera veckor nu och har fortfarande ingen aning om vad jag ska tro egentligen. Men jag har hitintills valt att tro på Annelie och att de verkligen kom till Central Summit och att felaktigheterna i bloggarna uppstått pga missförstånd och oförstånd av spökskrivarna . Något annat skulle vara så enormt absurt att det inte finns på min karta. Varför ljuga om en klättring innan man ens hunnit börja sin klätterkarriär? Ett säkert sätt att sabba den för all framtid. Och hur i helsike tror man att man ska komma undan med det? Nä, det verkar helt otroligt. Jag fortsätter att dammsuga den fakta som kommer fram så får vi väl se. Under tiden hoppas jag för deras egen skull och alla de som tar ställning för dem att det enda Annelie och Johanna kan beskyllas för är dåliga val av spökskrivare och kass förmåga att hantera andra klättrares frågor.
onsdag 4 november 2009
Det man inte har i kranen, får man ha på golvet!
tisdag 3 november 2009
Vettigt att springa till skogs?
måndag 2 november 2009
Högst i Skåne, Söderåsen 212,2 m.ö.h
Nu är det ingen lek längre! Nu handlar det inte om högst i häradet. Nu är det high pointing Sweden. Nu är det högst i Skåne! Klockan 09.07 lördag 31a oktober ger vi oss iväg för att bestiga Söderåsen 212,2 meter över havet. Det är jag, 2-åringen och K, som är på besök från uppsverige och för en gångs skull i det här projektet har vi ett strålande väder. Vi kör bilen genom ett soligt höstlandskap till Ljungbyhed. Helst hade jag velat gå nerifrån Ljungbyhed mot toppen, men 2-åringen är inte på topp idag så att säga. Så är det ju ibland. Ibland vill man varken gå själv eller sitta i bärstol och då gör man inte många meter per timme. Eftersom vi tänkt att både gå upp på Maglesten, åsens högsta punkt, och Höjehall så tar vi det säkra före det osäkra och parkerar bilen mitt emellan inte långt från Magleröds gård. På så sätt är vi inte jättelångt ifrån bilen någon del av sträckan om 2-åringen plötsligt skulle bestämma sig för att det får vara nog. Vi hade hört att det ska finnas en skylt vid grusvägen vid Magleröd som pekar ut stigen mot Skånes högsta punkt. Antar att det är ett uttryck för lokalbefolkningens stolhet, för toppen är knappast svår att hitta med terrängkartan. Och inte utan heller, för i god skånsk vildmarksanda så har ju även den här åsens högsta topp bebyggts med gigantiska telekommaster. Just dessa har förstås en fin polkagrismålning i rött och vitt, men det hjälper inte mycket när det kommer till vildmarksestetik. Skylten vid vägen finns faktiskt kvar. Men när vi hittar den i diket pekar den rakt ner i marken. Så mycket bättre blir det inte när vi försöker sätta den på plats heller. Man får nog ha en postgymnasial utbildning i historisk handskriftläsning för att kunna tyda vad som står på den också. Vi traskar upp till toppen, försöker kisa så mycket att vi inte ser masterna, gör ett par cirkushopp ut från stenen på toppen och går därifrån. Igen är inte högst detsamma som bäst. Istället tar vi och vandrar bort mot Höjehall som är en av Skånes vackraste utsiktsplatser. På toppen som är 209,7 m.ö.h står ett utsiktstorn. Tyvärr kommer vi inte fram. 2-åringen som har bra koll på det skånska uttrycket ”Mö mad, Go mad, å mad i rettan ti” tycker det är dags att äta. Jag som har koll på fortsättningen; ”…åsså madaro” (som man oftast får för lite av) inser att det är bara sidsteppa hundra meter ut i terränglådan, ta fram köket och brassa torskgryta. Så det gör vi. Tyvärr har jag lyckats glömma bestick så det blir till att improvisera och vika skedar av förpackningsmaterialet. Kan det bli rimligt kladdfritt undrar jag. 2-åringen skiter i vilket och smaskar torskgryta ur min matpåse med hela ansiktet. Och sen smaskar han pasta bolognese ur K’s. Och på det trycker han i sig en dubbelmacka med stekt ägg, ett halvt äpple och en kanelbulle. Rapar och lutar sig tillbaka på liggunderlaget med nallen i famnen. Det kan vara jobbigt att vara bergsbestigare! Solen silar ner genom höstlöven. Och temperaturen kryper sakta upp mot tio grader. Något mer traskande kommer inte på fråga idag. Alldeles för fint väder för det tycker 2-åringen och börjar leta höstlöv. K och jag ligger på alla fyra och letar efter kökets fördelarkopp som trillat ur när 2-åringen packat ihop köket. Praktiskt nog så har det exakt samma färg som höstlöv. Så där blir vi alla tre stående på alla fyra en rätt god stund med händerna i löven. Finns det bättre sätt att spendera en helg?
Skånes högsta punkt. Vid foten av masten!
Nalle, highpointar Sverige
På topp!
Läser topptavlan.
På utsteget.
Nedstigning.